2013-07-02

Igår grät jag..



Japp, det blev vattniga ögon.
Vilket är ovanligt för att vara jag (jag var ju en gång i tiden en tuff kille..). Varför?

-          -Jo jag hade bestämt mig för det hårda uppdraget att börja rensa bland alla fotoalbum.

På vinden fanns nämligen 3 st. banankartonger fulla med fotoalbum. Allt från bebisfoton på mig, till ärvda fotoalbum från min mormor, morfar och min mamma. Många av stora upplevelserna människor upplevt finns samlade i just de där bilderna. Alla utomlandsresor, alla släktträffar, alla utflykter, många semesterresor, bröllop, födelsedagsfester, studentbilder, konfirmationer, dop, begravningar mm. De flesta bilderna på glada välmående människor.
Det var verkligen känslomässigt jobbigt att gå igenom albumen! Tårarna vattnades i ögonen gång på gång. Jag såg bilder av glada lyckliga människor i sina bästa stunder (kanske). Tyvärr finns de flesta människorna på bilderna inte längre i livet och det är tragiskt att jag aldrig kommer får träffa dem igen. Massa minnen kommer tillbaka och det gjorde mig ledsen och känslomässig. Den familj jag växte upp med finns inte längre. Det påminner mig att jag kanske själv borde börja bygga en familj. Något som går lite i tvärs med mina frihetskänslor.


Efter utrensning blev det dessa lådor som fick lämna..
Efter utrensning blev det dessa lådor som fick lämna..

Det är ganska lustigt, de flesta av dom här fotoalbumen har jag inte tittat i på säkert 20 år. Jag har inte alls saknat bilderna! Jag har inte ens varit sugen på att titta på bilderna. Dom har bara legat i kartongerna ända sedan jag flyttade hemifrån. Jag hittade också ett vykort från biologiska far, som jag knappt träffat..
Självklart hade jag väntat mig att det skulle väcka många minnen. Man ser alla grejer som vi gjorde när jag växte upp. Massor med upplevelser som jag helt förträngt. När man bläddrar i bilderna inser man att man hade det väldigt bra under sin barndom och uppväxt (så länge mamma levde, hon gick bort när jag var ganska ung, i cancer).
Jag frågar mig också vad som är syftet med foton och bilder. Det hjälper en att minnas, för annars skulle man inte ens komma ihåg en femtedel gissar jag. Foton berättar någon slags ”historia” om de människor som är med på bilderna. Att vara med på ett foto är ett enkelt sätt att göra sig påmind. Alla vill vi väl betyda något på denna jord. Bli ihågkommen av eftervärlden, göra avtryck och lämna goda minnen och gärningar efter oss.
Många människor (inklusive mig själv) har kanske svårt att lämna ett bestående avtryck till eftervärlden. Ett av de enklare sätten för att bli ihågkommen är kanske just att vara med på massa foton. Eller i många fall så kanske man reproducerat sig så det finns barn som kommer ihåg en, och för generna vidare. I bästa fall kanske man blir känd och ihågkommen av större massa. Känd för att åstadkommit något bra. Helst vill man kanske att ens namn ska leva vidare i några hundra år som t.ex. de stora filosoferna.
Det läskiga är att när jag nu går igenom fotona och bara behåller de bästa bilderna så känns det som att jag kastar bort lite av döda människors historia, vilket är tråkigt i sig. Men samtidigt är ju inte jag skyldig någon att bevara bilderna på någon person som min mormor kände. Själviskt Eller?
Mitt mål är att gå från ca 25 fotoalbum till bara 1 (och jag ser ut att lyckas, inte färdig än). Jag har tidigare rensat fotot som jag själv tagit. Jag kan ju villigt erkänna att många bilder är bara bilder av ungefär samma sak. Då är det bara och spara de bilder som är bäst.
Varför rensa något så känsligt som foton och minnen? När mitt mål kallar på mig så starkt så känner jag att jag inte har något val. Tre banankartonger kan inte följa med mig resten av livet, speciellt när jag inte tittat i lådorna på ca 20 år. Speciellt när alla prylar jag måste släpa på gör att jag känner mig ofri. Eller?
Det är också en påminnelse om att om man vill att något ska bestå efter ens död och inte rensas ut och kastas av efterlevande så måste man ta ett eget ansvar för detta. Skapa något som inte bara består av foton eller vardagliga prylar. Vill man bli ihågkommen så måste du bli känd för något. Bra som dåligt, och själv tillhör jag dom som vill bli ihågkommen för något bra! Inte för att jag sprängde folk som Unabombaren (han dödade tre och lyckades skada 23 personer), vars namn jag inte ens tänker nämna.


Rensade bilder hamnar i soporna
Rensning färdig.

Tillbaks till ämnet. Man märker också vad man INTE ska slösa bilder på. Bilder på natur, vattendrag osv. (som är vardagliga naturbilder). Det kan däremot vara lite intressant att försöka jämföra exempelvis Ayia Napa (Cypern) och hur det ändrat sig på 25 år. Bilder på bilar vi hade under uppväxten kan också vara kul att se och minnas, jag sparde också en bild där jag ser överlycklig ut över att köpa en ny moppe.
Jag kan inte förneka att prylar haft en betydande roll i mitt liv.

Japp, det var mina tankar kring det känsliga ämnet foton, att rensa minnen. Anledningen till att jag trots allt kan slänga bort massa minnen är att jag hellre ser framåt än bakåt. Jag vill inte leva i det förflutna. Jag vill däremot uppskatta att jag haft ett väldigt bra liv och att livet ännu har massor att erbjuda!
Tack och hej, leverpastej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar