2014-06-21

Göra Mindre vs Utföra mer, med vägledning av Jim Rohn

(Kanske en liten varning är på sin plats.. För er som redan känner er stressade, eller ni som lätt känner prestationsångest, kanske ni ska hoppa detta inlägg.. Kanske värt att fundera på om ni måste skära ner på antalet aktiviteter?)

Tänker ni på vad mindre innebär för er?

Som ni säkert vet vid det här laget strävar jag mot att äga mindre ”onödiga” prylar. Det händer till och med att jag då och då slänger mig med fraser som ”less is more”. Mindre är mer.
Anser jag då att mindre alltid bra?

-          - Nej!

Mindre kan vara bra när man behöver hitta en fungerande jämvikt, en balans. Framförallt är mindre bra när något gått över styr. Vare sig det är något missbruk eller någon annan del av sitt liv som lider av negativa konsekvenser.

Att göra det bästa man kan

En av mina förebilder (Emanuel James "Jim" Rohn) menar att man ska alltid göra så mycket som man kan.
Hör ni? Utföra/GÖRA.. Att alltid göra det bästa av sin förmåga (inom rimliga gränser, att bränna ut sig gagnar igen). Jag har dock inte hört honom säga att vi ska samla på oss så mycket vi kan, det handlar istället om vad vi kan bli.

Jim Rohn säger att UTFÖRA mindre än vi kan ”messes with our mind”, alltså strular med vårat sinne. Tänk om det ligger en sanning i det? Kanske är därför som många känner sig tyngda när dom inte hinner med vad dom faktiskt skulle kunna göra. (Om dom bara hade mer möjlighet eller tid?) Om det är så att vi är för upptagna kanske vi måste skära ner på aktiviteter för kunna göra vårt bästa?

Vi fortsätter:
Jim har en analogi där han säger att vi ska vara som träden. Växa oss så höga som vi kan. Sätta våra rötter djupt (så vi står stadigt), låta stammen växa sig lång och sen sprida våra trädkrona när vi når solens strålar (upplysning?).
Att växa och utvecklas till vår potential är den största gåvan vi kan ge till andra säger Jim.

"Self-development enables you to serve, to be more valuable to those around you; for your child… your business… your colleague… your community… your church." - Jim Rohn

Att göra så mycket som man förmår gäller inom massor med områden. 
Att äga är inte att utföra!! Så det gäller alltså inte att äga så mycket som vi kan. Det handlar inte om att belasta oss så mycket vi kan! Snarare bidra så mycket som vi kan.
Det kan handla om att:

  • -          Göra vårt bästa på jobbet.
  • -          Läsa så många böcker som vi kan.
  • -          Växa så mycket som vi kan.
  • -          Tjäna så mycket som vi kan.
  • -          Ge så mycket vi kan.
  •  -    Åstadkomma så mycket man kan.
  • -          Vara den bästa vännen vi kan vara.
  • -     Vara den bästa föräldern vi kan.
  • -     Vara den bästa partnern vi kan.
  • -          Bidra så mycket som vi kan.
Kort och gott göra så mycket vi kan.. och detta utan att "springa in i någon vägg", eller stressa sönder oss.

Framförallt gäller det att jobba med sig själv så mycket man kan.

“Work harder on yourself than you do on your job.” - Jim Rohn

Intressant.

Det här går väl inte att kombinera med nöjdhet, eller? Något som jag skrivit en del om tidigare.

-          - Jo, ambition (livskraft) och nöjdhet torde gå att kombinera. Något som jag skrev om här (framförallt kommentarerna).

“The courage to choose activity over ease” – Jim Rohn  “- Modet att välja aktivitet över lätthet.”

Att utföra mer ökar ditt mod, din självkänsla.

Det här citatet är så viktigt:

“Its not what we get but what we become.”

Eller kanske ännu bättre uttryckt av John Ruskin:

"Den högsta belöningen för en persons slit är inte vad de får för det, utan vad de blir av det." - John Ruskin

Avslutar med lite utdrag..
//Från Jim Rohn: The power of ambition, CD3, spår 6, slutet.//

”Vad kan du utföra? Vilket sant värde kan du utveckla?”
Vad kan jag bli? Vad kan jag åstadkomma i marknaden, i hemmet, familj, upplevelser, kärlek, vänskap osv.
”Hur värdefull kan jag bli?”

”Om jag idag opererar med 20 procent, vad skulle jag kunna åstadkomma med resterande 80 procent?”
”När du börjar förstå hur värdefull du är, är det en helt ny upplevelse.” ”Att förstå självuppskattning. Det spelar en stor roll i vår förmåga att vara självföretagsam.”

”Vår självkänsla gör skillnaden mellan att vara lat och att vara aktiv och att vara själv-företagsam. Om vi inte mår bra inom oss själva, kommer vi inte må bra i våra liv.”
”Och om vi inte känner oss tillfreds med våra liv, så kommer vi inte heller vara speciellt intresserade av att leta möjligheter.”

”Varje gång som vi väljer att göra mindre än vi faktiskt kan, påverkar det vår självsäkerhet, vår självkänsla.”
”Varje dag som vi utför lite mindre, så är blir vi också lite mindre.”

”Can you imagine what you end up being after ten years, of doing a little less every day? It’s devastating”. ”Think about it. Doing less could ruin your life!”

Min halvamatörmässiga översättning: “Kan du föreställa dig vad du blir efter 10 år av göra lite mindre varje dag? Det är förödande. Tänk på det. Att göra mindre kan förstöra ditt liv.”
”Men du kan förända utkomsten genom att istället göra lite mer varje dag. Lite mer varje dag. Och ganska snart har du utvecklat en ny vana där du utför istället för att försumma.”

”Och dagar, veckor, månader av att utföra lite mer, kommer i slutändan göra vad? Det kommer öka ditt förtroende, ditt mod, din kreativitet och din självkänla (ditt självvärde, självuppskattning). Till sist handlar det om hur vi känner för oss själva som förser oss med det ökade modet och kreativieten för eget företagande. De handlar om hur vi känner för oss själva som förser oss med den största belöning som fås av aktivitet och företagande. ”

”Its not what we get or accumulate that makes us valuable, it's what we become that makes us valuable” – Jim Rohn


“Det är inte vad vi får eller ackumulerar som gör oss värdefulla, det är vad vi blir som gör oss värdefulla.”

Jag kan tänka mig att ni läsare känner synpunkter av ett sådan här inlägg? Vore intressant att höra vad ni tycker? Har Mr. Jim Rohn rätt eller fel?

10 kommentarer:

  1. Hur gick det med hammocken du skickade efter från Kina (var det väl?), funkade den att sova i eller blev det en irriterande pryl till samlingen? ( Den här frågan hörde väl inte direkt till det här inlägget.) /Q

    SvaraRadera
  2. Q is back! :)
    Som svar på din fråga: Lite irriterande kanske. :) Den där hammock-ramen är rätt stor (4m?) så den tar helt klart plats. (är dock lätt att montera isär, OCH Är lätt att dumpa om det behövs). Den tanken fanns ju med i köpet så att säga. "Det var bara ett test."
    Jag har inte testat att sova i den, men får väl ta tag i det nu när du frågar. Den är rätt skönt att ligga och smågunga i (några timmar i alla fall). Så borde vara ok att sova i den. Blir nog perfekt när värmen slår till och det blir för varmt på vanlig madrass. Har många sovställen i lägenheten nu. Dels loftsäng, madrass och hammock. Nästan svårt att välja! :)

    Ska ta tag och skriva ett inlägg om det. Hoppas också att ryggen pallar en natt i den där hammocken. ;) Har prioriterat lite annat, men om det finns intresse så ska jag såklart göra en "rapport". :-)

    SvaraRadera
  3. Det är inte ofta man läst om denna sanning. Det är inte bara något jag tror på eller som tycker verkar vettigt. Har betydande personlig erfarenhet av det!

    ”Varje gång som vi väljer att göra mindre än vi faktiskt kan, påverkar det vår självsäkerhet, vår självkänsla.”
    ”Varje dag som vi utför lite mindre, så är blir vi också lite mindre.”

    Vissa val jag gjort har bidragit till denna erfarenhet och det har varit förödande. Det riskerar också bli en negativ spiral om omgivningen också får en annan syn på dig som till slut helt kompetensbefriar dig från något du egentligen är riktigt duktig på. Det kan helt enkelt vara farligt att göra mindre än man kan och även att umgås för mycket med personer i vars närvaro man omöjligen kan sträcka ut sitt verkliga jag och komma till sin fulla rätt. Det är därför jag till hösten måste få en fristad genom att gå en kvällskurs på universitetet. Annars är jag rädd att jag fullständigt börjar förtorka.

    Läser nu en bra och lite ovanlig bok av Lars-Åke Kernell "För det vi vill ska synas En bok om hur du blivit den du tror att du är" Det är läkande att äntligen bli så bekräftad i detta att det är ett mänskligt behov att få bli bemött som den person man är/valt att vara och samtidigt läsa om belysande exempel på olika vardagssituationer där det uppstår konflikter just pga av att man inte blir sedd som den man vill bli sedd. Den fokuserar på hur en människas jag blir till i relation till och i speglingen med andra och inte, som är vanligt, hur man "finner sitt jag" genom navleskåderi. Han menar att det inte ens finns något jag där att finna då det blir till först i relationer. Håller med! (Min favorit M. Buber skulle också hålla med.) En verkligt sund bok skriven av en mogen person som inger respekt. Det är nu inte ytterligare ett boktips som jag "kräver" att du ska läsa Per-Gunnar... ;) Bara ville nämna den i alla fall. Vet ju inte om sådant ens är aktuellt för just dig.

    Överhuvudtaget verkar den där Jim Rohn har väldigt många sunda tankar att dela med sig av. Hittills av det det du citerat av från honom finns inget jag inte kan säga är främmande utan tvärtom sunt och nyttigt! :) Listan du har med i ditt inlägg med olika saker som man ska göra allt man kan är mycket bra! Vissa skulle kanske invända just mot "tjäna så mycket pengar som du kan" men det handlar ju inte om girighet utan om att använda delar av sin kraft till att omvandla denna resurs till pengar som sedan används på ett klokt sätt. Detta råd har jag väl personligen mest följt före 30, inte direkt de senaste åren, allra minst i år då jag inte skrapat ihop särskllt många tusenlappar men då gör jag fel saker också som får mig att tappa kraft fullständigt.

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fick plats med svaret, yeey.:)

      Håller med dig fullt ut i första stycket. Jag har lite svårt att kommentera det sista i stycket då jag inte förstår, men förtorkning låter ju inge vidare. Kanske du skojar eller så är det en smula ironi? Bra att du har en plan kan jag säga lite torrt. Kanske inget du vill prata om.

      Jag har ställt mig i kö på den boken också. Får väl se om jag hinner med att läsa, har så mycket annat jag vill hinna med också. Förövrigt tror jag att du studerat dessa ämnen mycket mer än jag. Får se om jag är redo. :)
      Behovet att bli bemött som den person man är/valt vara och det där att man inte blir sedd som man vill bli sedd osv. Ja det där är inte lätt. Vad vill man bli sedd som? Hur viktigt är andras åsikter om en osv. Vilkas åsikter och värderingar är viktiga för mig osv. Står man tillbaka för att någon annan kräver plats osv. Gäller kanske att hitta folk där båda kan komma till sin rätt?
      Eftersom jag inte läst och förstått denna bok. Jaget blir alltså till i relationer? Ja, så borde de ju vara kan man tycka. Åtminstone till en början (för en del). Jag tänker på uppväxten, relationen till mamman och pappan osv. Åtminstone tills man lärt sig att influeras av andras tankar. Om än på avstånd, som typ en bok, podcast or whatever. Jag tycker t.ex. att mitt ”jag” numera inte byggs så mycket av relationer, utan mer på avstånd av mina förebilder/mentorer (Böcker, föreläsningar osv). Om man är extrovert kan jag tänka mig att man bygger sitt ”jag” mer utefter relationer då man troligen söker dessa mer än introverta.

      Navelskåderi tror jag inte heller är så karaktärsbyggande. :)

      Kul att du också gillar Jim Rohn. Man kan förkasta vissa av hans åsikter ibland, men ofta växer idéerna på en med tiden. ”Gubben kanske har rätt trots allt?”, kommer jag på mig att tänka då och då.

      Umm., tänkte nog att ”tjäna så mycket man kan” kanske skulle väcka anstöt hos en och annan. Jim säger också att om man är framgångsrik så gör man inte detta på bekostnad av någon annan. Värt att komma ihåg. Om jag tjänar pengar medans någon annan förlorar så är jag med andra inte ord inte framgångsrik. Då är det inte win-win. (sen kan det vara svårt i vissa fall att se när någon förlorar.. iof)
      Precis! Som du mycket riktigt påpekar. Om man tjänar så mycket som man kan så kanske man längre fram har möjlighet att lägga tid på det man mest vill. Eller ge bort dom eller vad man nu vill göra. Det behöver inte vara girigt och fult att tjäna pengar med andra ord.
      Jag skulle säkert kunna tjäna betydligt bättre (byta jobb osv), men jag väljer att balansera mot andra viktiga saker som jag också vill göra mer av.
      Allt detta med att göra så mycket som man kan får alltså balanseras på ett vettigt sätt emot varandra. Men detta är nog folk med på?

      Okey, du har inte skrapat ihop särskilt många tusenlappar i år? Låter lite oroväckande. Det här kanske är ett känsligt ämne, som du säkert fått höra nog av… Men du har säkert någon plan för att förändra detta? Om jag ska spekulera kanske du som Robert och Kim Kiyosaki vägrar ta ett lönearbete och försöker entreprenörsmässigt skapa någonting annat (som på sikt ger belöning)? Ganska fascinerande att följa deras "resa", dom sov i en bil osv., och vägrade att ta ett lönearbete i sin strävan att jobba med det dom ville. Trots omgivningens tjat. Kanske du är likadan? Vägrar jobba med någonting du inte tycker om? Jag ännu inte riktigt lika modig som Kim och Robert, men en dag kanske. Hur det än är krävs ju pengar i detta samhälle. Jag kan berätta att jag har en skräck för att bli fattig och beroende av andra (läs: jag är en trygghetssökande individ). Har inte du samma skräck?

      Dvs på grund av denna rädsla gör jag saker för att få pengar som jag inte annars skulle göra. (obs inget kriminellt eller liknande, jag har bara svårt att skriva ut det eftersom detta är publikt)

      Radera
  4. Ja, man blir ju onekligen nyfiken när du skriver så där på slutet...
    Och du är trygghetssökande, rädd för att bli fattig och beroende? Tänk, det hade jag räknat ut för länge sedan! :) Jag utgår från sådant om jag har att göra med en ingenjör vet du. Jag har inte riktigt samma skräck för fattigdom nej. Min dröm som barn var (förutom att bli författare) att leva nästan helt utan ägodelar, bo i skogen och få min enda inkomst från folk som kom och bad mig om viktiga råd. Svaren skulle komma från Gud då min kontakt med Gud skulle vara speciell. Misstänker att du höjer på ögonbrynen nu! Så fantsierade jag och lekte ibland i skogen att jag var fattig och klarade mig på alla möjliga sätt utan mycket pengar för det kom ju inte alltid folk som bad om råd och jag tog ju ingen betalning utan litade på allmosor för mina tjänster. Jag har senare som ung och vuxen aldrig haft idéer om att ha fast jobb eller regelbunden inkomst utan att i första hand arbeta med sådant som skapar värde för andra/samhället och ger mig glädje. Jag är nog inte en trygghetssökande person. Visst, trygghet är ett grundläggande behov för alla men har nog alltid upplevt den där tryggheten (främst i upplevelsen om att jag får det jag behöver och klarar av att arbeta för pengar) och söker snarare frihet. Mycket frihet har jag redan. Har sett till att vara så pass sparsam sedan tonåren att jag rent ekonomiskt har en frihet att göra i stort sett vad jag vill. (Har inga extrema önskemål, inga hus, kostnadskrävande hobbies osv) Jag kan resa till valfri plats på jorden redan imorgon om jag vill. Jag har dessutom inga skulder. Det är den friheten som är viktig för mig. (Resa vart de vill kan nog många svenskar rent ekonomiskt men inte av andra skäl, t ex måste de ta hänsyn till beviljade ledigheter, hänsyn till partners, barn, sälja hus, båtar, bilar, skulder osv.)

    Omgivningen tjatar inte alls på mig om att jobba mer! De bryr sig föga vad jag pysslar med. Många vet nog inte så noga vad jag egentligen gör heller. Är en relativt osynlig person trots att jag verbalt alltid tar plats när jag väl träffar folk. Jag är inte alls hemlig av mig, tvärtom, men det har ändå blivit så senste åren att jag blivit mer osynlig för andra. Förr upplevde jag det inte så alls. Och för övrigt så finns förstås mer på detta område (arbete/pengar) att förtälja men det lämpar sig inte på detta publika forum... :)

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1 (3)
      Jo, jag vet att fantasin lätt skenar iväg när man skriver sådär ”luddigt”. :) Får också för mig massa saker när folk inte talar i klartext. (ofta värsta sortens tankar). Öhh..Du avslutar likadant,, hmm! :)
      Det är det tråkiga med att inte vara anonym, att man inte kan skriva om allt man upplever om dagarna som involverar andra osv. Men jag gör små undantag ibland som du kanske märkt.

      Ja, det märks rätt väl va, det där med trygghetsökandet. Rädd för att få börja om osv. ”Man vet vad man har men inte vad man får”- tänket. Förövrigt var jag nog lika rädd för fattigdom redan innan jag blev ingenjör kan jag berätta.. Kanske för att jag fått börja om tidigare i livet (tidigare hade jag aldrig ett jobb längre en max 2 år) och det är inte alltid en fröjd i det heller. Men ändå tycker jag mig vara en bit ifrån Svenssons trygghetssökande och rop på ”säkerhet”. Tycker det där trygghetsökandet och ”säkerheten” som många söker går lite väl långt ibland. Jag är inte speciellt oroad över att mista mitt lönearbete osv. Men så har jag ju inga större ansvar jag behöver ta heller. Jag är dock rädd för mig själv ibland. Du vet när man börjar vrida och vända på gamla ”sanningar” så visar sig nya sidor.. Ibland är jag orolig att jag slutar som någon asket, eremit eller något annat “konstigt”. :) Ibland är jag rädd att jag kanske rent utav skulle bli en uteliggare, who knows. Ibland kan jag lockas av deras ”frihet” (men sällan av (min upplevda bild) deras liv). När jag växte upp var det en “känd” man som alltid gick med sitt bohag hängandes på en pinne. Det sas också att han var miljonär, att han varit vanlig ABB-knegare, men en dag “flippat ur” och börja leva som en uteliggare. Minns att man såg honom ofta spatsera längs med gatorna. Aldrig onykter eller “påtänd” som dom vanliga uteliggarna. Det sas sedan att han dött, kanske i samband med att dom byggde Skrapan (en skyskrapa som byggdes 1990 i Västerås, typ den enda höga byggnaden i Vås). Jaja, det var en avstickare.

      Finns en del tankar kring fattigdom (då jag sett den på ganska nära håll och vad den gör med människor), men det lämnar jag därhän denna gång. Vet du skillnaden mellan att vara pank och fattig?

      Har du helt lagt ner planerna på författare? Tycker det verkar synd. Skulle du inte kunna ge ”råd” på det viset? Har du gett upp den drömmen, och i så fall varför? Du ger helt klart lite “författarvibb” när man läser om dig. Hoppas du tar den kommentaren på ett positivt sätt.:)
      Intressant att du drömde om att bo i skogen och endast förlita dig på människors vilja att hjälpa etc. Ja förutom att leva av skogens rikedomar.
      Du skrev:
      ”Jag har senare som ung och vuxen aldrig haft idéer om att ha fast jobb eller regelbunden inkomst utan att i första hand arbeta med sådant som skapar värde för andra/samhället och ger mig glädje.”

      Intressant och hedervärt. Du kanske kommer från en helt annan uppväxt än jag? Jag är uppväxt i någon slags lägre medelklass där jag blivit matad sedan barnsben att man måste skaffa sig ett jobb (lönearbete) och göra rätt för sig den vägen. ”Utan jobb kan man inte försörja sig och det är ens skyldighet att bidra till samhället genom att göra rätt för sig”. ”Man ska inte vara snarstucken åt vissa jobb!”. ”Var glad att du har jobb!”. Det har aldrig funnits någon annan möjlighet än lönearbete i den närmaste omgivningens tankesätt. Troligen är det ett bra sätt att hålla folk upptagna så dom inte hittar på annat dumt, right? Man ska vara tacksam att man har ett jobb osv. har jag fått höra: Och om man inte har ett jobb och inte kan försörja sig så slutar man typ som pundare och kriminell, ungefär. Det är klart att för en ung vilsen kille kanske det kriminella lockar före ett tråkigt enahanda lönearbete. Pengar, status och respekt osv (jo javet, verkligheten är nog annorlunda).. Antagligen därför folk pekat mig i en viss riktning sedan tidig ungdom. Råden har varit i mitt bästa intresse och i uppriktig anda. Antagligen var det bra råd egentligen. Vem vet vart man varit annars, right?

      Radera
    2. 2 (3)

      Än idag består min omgivning mest av trygghetsökande medelklassmänniskor, väldigt få entreprenörer (här räknar jag även in tex författare, artister, konstnärer osv). Värderingarna segmenteras in i den klass man tillhör tror jag. Börjar man t.ex. prata entreprenörskap med trygghetssökande (arbetare/medelklass) människor så är dom inte riktigt med. Dom gillar inte risker. Hör du hur jag pratar om “dom” trots att jag säkerligen tillhör denna massa.:) Människors värderingar kommer så ofta från den klass de tillhör. Inte så konstigt när folk blivit matad av omgivningens intressen. Som du säger, skapade i samband med de relationer man har.
      Medelklassens begränsande mentala ramar sitter hårt indoktrinerat i mig (även om jag även jobbar på att sakta förändra detta). Min generella bild av medelklassen är också att få kan tänka sig att jobba ”gratis” för något som på sikt kan löna sig. Dom flesta vill ha sin belöning direkt = lönearbete. Eller dom kanske är beroende av direkt belöning för dom sitter fast i prylberoenden, huslån och andra ansvarsförbindelser som kräver detta. Ja, detta är ju inget nytt för dig. En entreprenör har helt andra värderingar.
      Ja, den där ekonomiska friheten är för mig också eftersträvansvärd, för då blir det som du säger möjligt att göra vad man verkligen vill. Pengar gör en ju inte lycklig, men dom underlättar livet förutsatt att de används på ett vettigt sätt. Skulle jag stormtrivas med ett lönearbete skulle frågan komma i andra händer. Då skulle jag högst sannolik följa Svensson fotspår.

      Va fri du låter, låter härligt. Du verkar nästan fri från prylar redan? Jag tror jag också vill åt det hållet att på sikt ha möjlighet att ”bara dra”. Bara det att veta att man har den möjligheten ger frid åt sinnet. Åka ifrån kylan på vintern om man vill det osv. Kanske bo varmt året om osv. För ja, jag gillar värmen som varit sista dagarna! Och detta under förutsättning att leva enkelt, men samtidigt inte i misär som en ”råtta”. Ser också fram emot att ha möjlighet att jobba med jag vill och känner lust för (på heltid). Inte vara styrd av någon chef osv. Wunderbar.

      Man ska ju dock ha klart för sig att världen är föränderlig och tyvärr ser jag mörka moln på himlen om jag ska spå i ”kaffesumpen” för framtiden. Vilket antagligen gör att man klänger sig fast vidare.. (javet antagligen bara ytterligare en dålig ursäkt). Kanske är jag också den sämsta siaren, who knows.
      Du har nog en annan omgivning än jag. Jag lever ju som bekant i en gammal arbetarstad/industristad med allt vad det innebär. Det innebär en viss mentalitet, där folk håller koll på vad man gör. :) Eller i någon mån försöker styra in en på deras ”sanning” om ”lycka” (läs trygghet).

      Radera
    3. 3 (3)
      Kan ge ett exempel.
      Hade en diskussion häromdagen med en person som menade på att ”äventyraren” Sven Yrvind (seglare) knappast gjort ett hederligt handtag i hela sitt liv (alltså typ lönearbetat). Detta sas förövrigt av en seglare. Då kände jag att jag behövde gå i försvar till Svens ära (som förövrigt skrivit några bra böcker) och berätta att han nog för vissa skapat mer värde än gemene man, t.ex. för båtkonsten (båtkonstruktion av små båtar mm). Han har även bidragit med läsvärda böcker, föreläsningar osv. Så det värdefulla Sven bidragit med kan vara betydligt mer värt för många, än en person som slavat bort sitt liv på ett vanligt (meningslöst?) lönearbete. Det låg liksom som en avundsjuka i luften i att Sven fått varit med om så mycket.. Många har ju en tendens att skjuta upp det där drömmarna tills pensionen, i hopp om att vara friska och alerta då.
      Jag vet att man inte ska jämföra osv, men det är ju trots allt det många gör.. Man kan bara konstatera att olika individer behövs! Vi bidrar på olika sätt. Men alla behöver inte göra samma sak, det är lite de jag menar.
      Men det är klart; som samhället är uppbyggt, där dom allmänna ”skyddsnäten” ska betalas via skattsedeln, så blir folk missunnsamma när folk inte tycks dra sitt strå till stacken (i skattebetalande mening). Du vet.. ”Tänk om alla gjorde så” –tänket.
      Ojoj, blev nästan lite politiskt där.. ajaj.. :) Får kanske passa mig. Kan väcka ont blod..

      Återigen kan då Brownes citat om att ingen är skyldig mig någonting komma väl till pass. Sven är inte skyldig någon att leva på ett visst sätt. Visst han lär väl få anpassa sig i viss mån till de allmänna samhället, men på något vis tror många att andra är skyldiga dom att vara på ett visst sätt. Jag är knappast någon idealbild då jag själv kommer på mig själv att tycka att folk inte ”borde” göra si och så.. så… jag ska väl inte kasta sten i glashus. :) Förövrigt kom kollegan och jag till samförstånd efter lite diskussion.

      Apropå osynlighet, vet inte om vi känner riktigt samma känsla. Men jag kan uppleva att folk inte tar sig tid att lyssna ibland. Något annat är intressantare, distraktioner typ. Det är också en viss form av osynlighet. Som kan tolkas på olika sätt.

      Radera
  5. Vill börja med detta med klass. Läste detta idag av Ivar Arpi på ledarsidan i SvD:


    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/klasshat-och-social-rorlighet_3754466.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140717

    Intressant att läsa lite definitoner på klass. Var hör jag hemma själv? Det är en fråga som aldrig sysselsatt mig många minuter! Min bakgrund är ju tydlig. Barnhemsbarn och fosterbarn till en redan då alkoholiserad ung man och 17-årig finsk invandrartjej av första generationen. Min pappa uppvuxen i företagarfamilj (bilverkstad) med 10 syskon och solklar arbetarklass pga obefintlig bildningsbakgrund. Min mor har något bättre släktbakgrund men hon saknar gymnasieutbildning och just hennes familj utgjordes av båda föräldrasläkters "svarta får" = arbetarklass, något som majoriteten av hennes kusiner och halvsyskon inte kan hänföras till då de har höga utbildningar, är professorer, ingenjörer och läkare. Jag själv har visserligen femårig universitetsutbildning men gymnasieläraryrket har väl inte direkt status att ge en tillträde till medelklassen direkt. Alltså hör jag inte dit men känner inte igen mig i typiska arbetarklasskretsar heller. Jag har aldrig upplevt mig tillhöra något alls, inte ens en familj! Det är först på senare år som jag fattar att även jag rent genetiskt och alltså biologiskt faktiskt tillhör en familj, har alltid upplevt mig frikopplad från sådant pga min uppväxt. Har jag haft förväntningar vad gäller liv och arbete? Nej, ett fosterbarn formar helt själv sin framtid från dagen då hon eller han tar studenten. Då klipps banden till fosterföräldrarna abrupt. Man har inte planer eller förväntningar på någon som inte ingår i ens liv efter det att fosterhemsuppdraget upphört. Låter hårt men så är det bara. Det ger en många friheter ska jag säga. Jag började med det jag visste att jag ville; undervisa på gymnasiet vilket jag gjorde på min gamla skola. Det var ju länge sedan nu så respekten och auktoriteten var självklar på ett sätt som inte finns kvar idag. Det jag nu skrivit ger en bra bakgrund till den jag blivit och grunderna för mina livsval.

    Har jag lagt ned planerna på författeriet? Nja, vet inte. Men det är inte aktuellt att skriva förrän något vill bli sagt... har inte nöje i själva skrivandet utan är bara intresserad av att få vara en kanal för det som ska bli sagt. För tillfället vet jag inte vad som "vill bli sagt" genom just mig. Kanske inget speciellt alltså. Det gör inget alls om inget vill bli sagt heller. Har inget (kontroll)behov av att skriva.

    Du skriver många intressanta saker för övrigt! Som vanligt skulle det bli enormt långt om jag kommenterade allt. Orkar inte! När jag samtalar med en människa kan det bli hur länge som helst nästan men just skrivandet som kommunikationsform...blir jobbigt i längden. Är medveten om att mina svar kan bli ganska självupptagna men försöker svara på huvudsaken som jag tror att du frågar om i dina kommentarer (även om det blir en del extra när jag väl börjar skriva om mig själv/mina åsikter i en sak...)

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte riktigt var gränserna går (angående klass), men jag har en ganska enkel definition. Typ arbetare jobbar mer med händerna, , sitter inte på kontor typ. Tjänstemän/pappersvändare /kontorsfolk är väl typ medelklass. Ja, så enkelt delar jag in det. I företagsvärlden delar jag in folk enligt fyra kategorier, enligt Robert Kiyosakis filosofi. Där tillhör jag employerklassen.

      Lärare ser jag förövrigt som medelklass.

      Med trygghetssökande klass menade jag typ människor som vill vara anställda och ha en trygg säker inkomst varje månad. Employenör, istället för Entreprenör.

      Konstigt att så unga människor får bli fosterföräldrar. Nog för att jag fått bilden att en del fosterföräldrar tar detta ansvar mest för att få pengar av staten, men det var väl lite väl ungt.. (kan jag utan insikt tycka).

      Vet vad du menar med att banden klipps abrupt vid 18 årsåldern eller när studenten tas (om den är senare). I mitt fall klipptes pengarna (från staten) till min styvfar vid 18 års åldern, så då var det bara att börja betala för sig om man skulle bo kvar.


      Tycker du verkar ha klarat dig mycket bra trots omständigheterna. All ära och heder för det! Oavsett omständigheter känner jag mig tacksam för livet och alla möjligheter som det ger. Jag tror du är inne på samma spår? Jag tror också på att svåra omständigheter ofta leder till något bra! Det är liksom någon mening med att man ska prövas. För att få insikter, ändra sig osv. The obstacle is the way typ.


      Själv har jag ändå haft lyckan att haft jättefina morfar- och mormor och fått leva med min mor i ganska många år. Plus en fin släkt. Så jag vet i alla fall hur det är att känna "familjeband". Något man saknar idag. Men jag får väl också skylla mig själv kanske. Det är väl upp till mig själv att bygga en egen familj om jag nu skulle sätta det högt på priolistan.

      Vad gäller genetiken så kände jag den med min mamma, men med min styvfar finns inte så mycket liknelser, vi är ganska olika på många sätt.. Fast trots olikheter umgås vi ganska bra. Min biologiska far har jag ju som bekant aldrig lärt känna. Tror ju att han är i livet än, men har liksom ingen lust att ta kontakt med honom.. Förövrigt ska jag ha några halvsyskon (3 st. tror jag, egna efterforskningar), som jag aldrig träffat.


      Jag tänker inte fråga mer personligt om du har syskon.


      Apropå familjer..Nu när jag skriver detta svar sitter jag i bilen vid en liten båthamn vid Solsidan (Saltsjöbaden) och man slås av familjehemmen här. Stora inhägnade kåkar och det åker olika bilar in och ut genom grinddörrarna (som står öppen på vid ena kåken. Muren har man byggt längs med hela tomten och den inhägnar även grannens stora hus. Sen är det även en ganska hög mur in till grannen. Tomterna är relativt stora och det ryms en hel del folk i den dom stora husen. (antagligen så länge man fogar sig enligt informella regler i alla fall). Den här livsstilen är nog inte gratis kan jag tänka mig. Inget för lågbetalda medelklassare. Överflödigt, javisst. Men känslan jag får är att man tar man tillvara på familjebanden och odlar sina familjer här. Här verkar det som man fattat vikten av att hålla ihop inom familjen. Och inte styras för mycket va dagens känsla. Folk är inte gloiga till skillnad mot industristaden där jag lever. Bara min spontana känsla. Även om deras liv säkerligen också innehåller bekymmer och problem.

      Aha, då förstår jag hur tänker kring skrivande.


      Angående nöje i skrivande. Vet inte om jag heller har det (tycker det är roligt), men för mig hjälper det att tänka på "papper" (eller digitalt dådå). Jag inbillar mig att jag utvecklar mitt omdöme genom att skriva, rätt eller fel :) ! Och jag tycker ibland att jag får ta del av så mycket intressanta saker som jag gärna skulle dela med likasinnade.

      Du behöver inte känna att du måste svara på mitt dravel. Jag har en förmåga att pladdra på.. :) i frågor jag tycker är intressanta. Jag tycker såklart det är intressant det du skriver, och är glad för det. Vi kan sluta den här tråden nu om du vill.

      Radera