Lyxhungrig och omåttlig - Bokutdrag från Walden, Thoreau

Jag fick tag i en svensk översättning av Walden vilken är betydligt mer lättläst än originalet på engelska. ”Skogsliv vid Walden” heter den på svenska.

De flesta som gillar att läsa lite böcker känner säkert till Henry David Thoreau vars namn dyker upp gång på gång speciellt i enkelhetens tecken, men även många självhjälpsböcker. Det är befriande att läsa denna bok, för den petar hål på många ”vedertagna sanningar”. Boken får en (mig?) att tänka till och jag förstår varför den är så omtyckt av många.

Skogsliv Vid Walden av Henry David Thoreau, översättning
Frans G. Bengtsson

För er som inte känner till Thoreau så levde han enligt västvärdens normer ett väldigt spartanskt liv. Han levde i mer frihet än de flesta. Han byggde bland annat ett anspråkslöst hus i skogen bredvid skön Walden. Thoreau levde ett minimalistiskt liv och fick på sätt tid över, tid till att förkovra sig och bli så vis som han blev.

Henry menade att det fanns inget syfte att sukta efter mer än man behöver. Han ansåg mycket riktigt att den stora massan ivrigt ville leva ett omåttligt och lyxhungrigt liv. Priset för detta blev ofta mänsklig förtvivlan. 

Nedan ett litet utdrag ur boken:

//s 60 något djupt men jag tror jag förstår//

”Mängden av människor lever ett liv av stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är förtvivlan som stelnat. Från den tröstlösa staden gå vi ut på den tröstlösa landsbygden, och vi få gå att hämta hugsvalan hos vesslor och myskråttors tappra oberoende. En invand, omedveten förtvivlan ligger till och med gömd under vad som kallas mänsklighetens spel och förströelser. Det finns intet element av lek i dem, ty detta kommer endast efter förädlande arbete. Men det är vishetens kännemärke att icke vara hänvisad till förtvivlade företag.”

Han beskriver tex jakten på status och boendestatus på följande sätt:

//s 95 //

”De flesta förefalla att aldrig ha tänkt på vad ett hus egentligen är, och de förbli faktiskt, ehuru onödigt, fattiga hela sitt liv igenom, emedan de inbilla sig, att de måste ha tag på ett likadant som grannens.”
Henry David Thoreau fortsätter sedan lite längre ner(på samma sida) med följande:
”Skall den respektable medborgaren alltid gravallvarligt fortsätta att med ord och exempel lära den unge mannen nödvändigheten av att anskaffa ett visst antal överflödiga lackskor – och paraplyer – och tomma gästrum //s96// för tomma gäster, innan han dör? Varför kunde inte vårt bohag vara så enkelt som arabens eller indianens?”

Enligt min tolkning menade Thoreau; att bara för att man blivit gammal och borde lärt sig lite av livet var det sällan någon äldre som visste bättre än den yngre.. Här ovan illustrerad i form av respektabel medborgare.

Paraplyer och gästrum anses alltså vara överflödiga lyxartiklar. Vilket det säkerligen var på den tiden ca 1850-talet. De kanske än idag ses som onödiga av vissa. Jag själv ska fundera på om det ligger något i det. Troligen.

En annan lite kul beskrivning av avlivning i boken är när Thoreau tar livet av ett murmeldjur:

//s 126 ”underlätta dess själavandring”//

”Under det följande året fångade jag då och då en knippa fisk i dammen till middagsmål, och en gång gick jag till och med så långt, att jag tog av daga ett murmeldjur, som härjade i mitt bönland – underlättade dess själavandring, skulle buddhisterna säga – varpå jag förtärde det, delvis för experimentets skull; men ehuru det föreföll trevligt för ögonblicket, trots en besynnerlig arom hos köttet, förstod jag att ingen härdning skulle kunna göra detta till en angenäm vana, hur bra det än kan ta sig ut med viltet prydligt upphängt hos vilthandlaren.”

Prylarna/tingen håller igång oss och får oss att lägga en massa tid på dessa. Ger oss något att prata om. Men är precis som Thoreau frågar jag mig om det är vettigt. Nedan ytterligare ett litet utdrag ur boken.

//s 136 stoftmoln //

”För inte länge sedan bevistade jag en auktion på en avliden prästmans tillhörigheter, ty hans liv hade inte gått spårlöst förbi:
                             >>Vad ont vi göra, lever efter oss.>>
Som vanligt bestod en stor del av allsköns avskräde som börjat anhopas redan under hans faders tid. Bland annat såg jag en torkad bandmask. Och nu brändes //s137// ingalunda detta upp efter att ha legat ett halvsekel på en vind; i stället för ett bål, en renande förintelse av allt detta, ställde man till med en auktion för att öka på eländet. Grannarna strömmade ivrigt samman för att besiktiga föremålen, köpte rubb och stubb och transporterade det till sina egna vindar och avskrädesgömmen, varest det får ligga tills bouppteckningen är färdig, för att då börja irra omkring på nytt. När en person dör, sparkar han upp ett litet stoftmoln.”

Jag ser fram emot att läsa vidare, kanske återkommer jag med en recension senare. Hejdå och tack Thoreau för du delar med dig av din visdom!