Historiskt har mänskligt
liv varit hårt. Under den äldre stenåldern var medellivslängden ungefär 33 år. Människans
unika lösning var till skillnad mot andra djur att utveckla verktyg. Dessa
verktyg användes för att snabba upp mänskligt arbete. Ett vasst föremål
(ursprunget till kniven) användes för att skära olika material snabbare.
Flintasten som användes som yxa etcetera. Desto mer utveckling desto mer tid
över har vi fått. Vi behöver inte lägga någon större tid på att leta mat
längre. Det går att åka till Ica och handla veckans behov på en timme. På 1700-talet uppfanns ångmaskinen och den industriella utvecklingen tog vid. Det
började tillverkas många prylar som tidigare krävde massvis med handarbete, nu
maskinellt istället.
Med all denna
fritid som vi fått har vi börjat fylla våra liv med olika tidsfördriv. En del
är så trötta efter dagens vedermödor att de väljer sitta framför en burk och
titta på underhållning och en del väljer andra mer prylintensiva aktiviteter.
Eftersom ingen
vill ha lägre social status (ett av våra 16 behov) än andra så tävlas det ”inofficiellt”
i att bo stort och vackert, att ha en fin bil och kunna resa mycket. Det
jämförs till höger och vänster, det tittas i inredningstidningar och det
renoveras för fullt. För att kunna hålla uppe denna fasad av materiellt
välstånd har människan ofta funnit sig tvungen att lönearbeta än mer. Så till
den milda graden att idag är fritiden ganska begränsad just av att hålla hela
fasaden uppe.
Varför har vi då
detta behov av materiellt välstånd kan man fråga sig. Var kommer dessa känslor
ifrån? Suget efter att köpa något?
Eftersom verktyg
tidigare gett oss ett längre och bättre liv så finns det säkerligen en fascination
av olika materiella ting. Det var ju dessa dom som hjälpte oss överleva i en
förgången tid. Numera kanske överflödet av prylar mer ställer till med problem än
gör nytta? För mycket prylar och för lite tid för att använda dem? För mycket
prylar som kräver uppmärksamhet och behöver någonstans att husera? För mycket
avgifter och kostnader för alla dessa intressen och knappt någon ledig tid?
Vart gick det fel?
… och.. Vad göra?
Första steget är
att identifiera att det möjligen finns ett problem, att det finns ett upplevt
behov av ting… OCH.. sen med intellektets hjälp fråga sig om det är värt det? Är
det värt att bo i en flådigt stor villa om du behöver gå till ett meningslöst
lönearbete för att underhålla den verkligheten? Är det värt oron och kanske
sömnlösheten att behöva fundera på: ”Vad gör du om du blir av med arbetet och
inte kan betala lånen på den där tjusiga villan?” Är det värt att behöva ”slicka
bak (läs rövslickare)” för att hålla dig god med en chef du egentligen inte
gillar för att få den där löneförhöjningen på ett par ynka procent? Är den
sociala statusen så viktig att du måste gå till ett zombiearbete och låta
dagarna i ditt liv rinna som sanden genom fingrarna…
Var detta orsaken till att du sattes till världen?
Var detta orsaken till att du sattes till världen?
Själv har börjat
ifrågasätta vardagen och (de onödiga) prylarnas existens i mitt liv alltmer. Söker
efter mer meningsfullhet istället. Det är dit målet är satt. Små, små steg på
vägen.
Leva mer enkelt och fritt.
Det är inte alltid så lätt att utan ifrågasättanden föra fram denna inställning du. I min familj möts en liknande resonemang med skepsis. Att jag aldrig haft för avsikt att flytta till större lägenhet och på sikt ett stort hus, att jag aldrig visat intresse för att bilda familj eller åka på resor till andra kontinenter har bidragit till sämre relationer till släkt och familj. Tyvärr.
SvaraRaderaDe har svårt att relatera till mig som person/individ då de är vana vid att relatera till andra genom deras roll till andra i en familj och deras boende och livsstil som bör vara enligt samhällsnormen för att kommunikationen ska fungera smärtfritt.
Min mamma (fostermor i 14 år) kunde inte hälsa på mig ensam när hon levde, hon måste ha pappa (fosterfar) med sig då hon blev irriterad bara på tanken att sitta i min etta ensam med mig om så bara i en timme. "Vad skulle vi göra och prata om?" menade hon nervöst. Hon fixade nog inte den plötsliga intimiteten då hon aldrig verkar ha behövt tala och agera med någon enbart utifrån sig själv som person utan alltid haft "skydd" av sitt hem med alla rum, trädgård, tomt och saker att göra och sin man vid sin sida som stöd mot omvärlden.
Det är nog rädslan som föder mycket av det osunda delen av statusbehovet. Status skyddar mot så mycket. Det blir som ett pansar mot världens krav och tryck.
Eva
Ja, få äro de som är inne på samma bana eller kan relatera till denna inställning. Jag tillhörde också denna skara större delen av mitt liv så man får väl ha en viss förståelse att vi alla är i olika stadier av livet. I min umgängeskrets är det nog bara de riktigt gamla som förstår vad jag pratar om när jag vill göra mig av med det mesta. Där finns en förståelse för hur oviktigt "ett snyggt hem" är. Det ytliga är inte så viktig längre när man blir gammal (och skröplig) verkar det som.
RaderaAtt flytta till större är något man hört sedan man flyttade hemifrån. Som om lyckan låg där..? Visst kan jag förstå om man vill bo stort om man har barn som springer som rastlösa vildingar. Att på något sätt kunna avskärma dessa distraktioner. Dörrar att stänga, trädgård och hus att sköta när man vill ha egentid etcetera. Men tror också det delvis är en uppfostringsak, går säkert att få lite lugn och ro även om man har familj och bor smått. Förutsatt att alla är med på "resan", respekt, hänsyn.
Intresse för att bilda familj. Jaa det där en svår fråga.. (i intellektets värld) I dagens komplicerade samhälle med krav lika höga som skyskrapor frågar man sig ju om man verkligen vill dra på sig mer ansvar och krav. Inte undra på att födelsetalen i västvärlden går ner.. Orkar man verkligen med det? Barnet kommer dessutom antagligen tycka att man är konstig som inte gör som alla andra.. Minst 18 års ansvar, samhällsnormer och fastlåsning, frihetsälskare som jag är. Det blir en massa "tänk om" som snurrar i huvudet. Samtidigt är det väl kontrollmänniskan som tycker att det är läskigt. Går ju att vända på steken också.. Kan ju faktiskt bli helt fantastiskt också.. (blir väl vad man gör det till?) Åh vem vill inte ha barn på ålderns höst som hjälper en när krämporna tar vid?
Du nämner fosterföräldrar, kan tänka mig att det varit svårt att känna dom biologiska banden? Vet du något om dina biologiska föräldrar? Jag vet ingenting om min biologiska pappa. Lite bitar som saknas i pusslet..
Ja, att kunna umgås utan en massa förväntningar, avslappnat kan vara svårt. Den där rädslan för att ha tråkigt, eller upplevas som tråkig.. Ju färre gemensamma punkter/intressen desto svårare att relatera = mindre intressant. För att inte tala om kemi. Och eftersom man inte är så norminriktad och läser många böcker som påverkar en så anses man säkert lite udda av umgängeskretsen (som inte läser samma böcker). Samtidigt vill jag inte tillbaka till att vara den människan som tidigare satt och såg på sportextra bara för att kunna hänga med i fotbollsnacket på fikarasten (för att passa in). Jag är för nyfiken på att hitta andra sätt att leva. Antar att någon slags känsla att inte passa in är priset man betalar för att inte gå den upptrampade stigen. Gäller väl att hitta likasinnade så känns det inte så ensamt. :)
"Det är nog rädslan som föder mycket av det osunda delen av statusbehovet. Status skyddar mot så mycket. Det blir som ett pansar mot världens krav och tryck."
Ypperligt sammanfattat!
Vet du vad? När jag läser det här (och annat du skrivit som svar tidigare) får jag intrycket att du står och väger än det ena än det andra och jämför och funderar på hur saker kanske borde vara/hur du eventuellt vill ha det/hur man skulle kunna uppfatta en viss sak/vad du eventuellt inte vill/vad som skulle vara bra eller dåligt, eventuella faror osv.
SvaraRadera;)
Verkar som det pågår ett slags cirkulerande i dina tankar. Upplever du att du kommer framåt? Kanske är jag lite tuff nu men jag är en sådan där rak typ som ger feedback utan att ha blivit tillfrågad.
Det kan hända att jag uppfattar dig helt fel också då vi har ganska olika tankar om mycket av det vi hittills skrivit om. För min del handlar t ex mina ställningstaganden gällande boende, familjebildning, umgängessätt enbart om en för mig självklar vilja att leva så. Barn har aldrig någonsin intresserat mig, boende handlar mest om en sov- och ätplats och umgänge handlar om ömsesidigt utbyte utan några försvårande konventioner eller onaturligheter, rakt på bara är vad som gäller. Detta leder till knepigheter för vissa men jag betalar gärna priset, har aldrig någonsin tvekat om det är värt det. Är så vansinnigt flexibel och följsam i övrigt så att tumma även på detta, nej det blir aldrig aktuellt.
Angående fosterföräldrar så har jag inte haft några känslomässiga band till dem, mina egna föräldrar har ju alltid funnits även om de inte varit direkt närvarande. Tror att min livsstil är ett uttryck för det Pippiliknande oberoende jag lärde mig tidigt. Svårt att tänka mig in i att inte veta vem som är ens pappa. Verkligen en viktig pusselbit borta, i synnerhet om man är pojke utan pappa! En pappa står ju traditionellt för ledning, förebild och uppfostran inför livet utanför kvinnosfären, mamma och hemmet.
Eva
Mycket riktigt iaktaget Eva! Jag blir inte riktigt klok på vad jag vill i vissa sammanhang! För och nackdelar som vägs och begrundas.. Vad jag vill varierar som en pendel speciellt beroende på mitt känsloliv. Varför det är så vet jag inte.. Kanske är för enkelspårig.. kanske inte läser rätt böcker som ger vägledning? Om jag visste exakt vad jag ville skulle jag ju sätta fart åt det hållet.
RaderaDet är helt ok med feedback! Kör på med raka puckar. I can handle them (so far) ;)
Hahah, om jag kommer framåt, mjaa.. joo ibland när jag hittar klokheter som får polleten att ramla ner.. Inom vissa områden där jag är beroende av andra människors ”nyckfyllhet” är det däremot svårare. Familj tex.. Inte så lätt att hitta människor som ligger på samma våglängd heller.. Använder det där ”intellektet” för mycket tror jag..
Boendet gillar jag enkelt, tänkte skriva några tankar om det. Har faktiskt ett inlägg i princip klart om det, men du har säkert redan ringat in mina tankar redan då du är duktig på att analysera :)
Däremot områden som blandar in andra människor måste ju nästan vara flexibelt i någon mån (kan jag tycka). ”My way or the highway” fungerar dåligt. Vem vill vara i en sådan relation?
Så du har spikat vissa saker. Finns inte en tvekan? Hur har du kommit att bli så säker på vissa saker, lust att utveckla? Tex barn.
Vad gäller barn är vi nog kanske olika ja. Barn kan både avskräcka och vara lockande.. beror ju på hur dom är.. Precis som andra människor. Japp.. Jag har funderat en del på vad jag vill, men har aldrig kommit fram till något slutgiltigt svar. Skjuter det beslutet framför mig som en skottkärra. Detta är ju minst sagt ett livsomvälvande beslut.. Skär ju bort en del av friheten men det var det här med 2:dra och 3:djehands besluten.. Kan ju också nämna att det spökar lite i bakhuvudet; Är också rädd för att göra likadant som min far (dra när det börjar bli jobbigt). Vill inte vara som honom. SKA inte vara sådan.
Jag är dock relativt fast vad gäller vissa värderingar/principer som jag tycker är vettiga. Boendet är något som har ramar. Men kan nog kompromissa något om det krävs.. Jag anpassar mig dock inte för att passa in till varje pris (var lite så tidigare).. har valt en annan stig som måste utforskas.
Kan förstå att om du är väldigt flexibel och följsam i det mesta så vill man ha kvar några orörda områden. Lite svårt att tolka vad du menar med det uttrycket egentligen. Anpassar du dig till vardags för att passa in, är det det du menar? Och det är därför du har några heliga kor som ingen får röra?
Ok, hmm.. jag har lite svårt att måla upp bilden vad gäller dina fosterföräldrar samtidigt som du har tillgång till vanliga föräldrar?? Trodde nästan du hamnat i fosterhem (missbrukande föräldrar?), men det låter inte riktigt så..? Min vilda hjärna spinner lätt iväg i tankarna hursomhelst utifrån känd information. Nu lät det nästan som du blivit uppfostrad av andra än din familj, typ rikemansbarn där föräldrarna lejer bort barnaskötsel medan dom är ute och reser och gör ”business”. Skickat dig Lundsbergs Internatskola osv… Förmodligen helt fel tolkat igen, (bear with me).. Det jag minns av Pippi långstrump var väl att hennes far var ute på sjön? Tyvärr minns jag inte hennes mammas roll..? Men är det den liknelsen du försöker göra? Stark så in i norden och gillar hästar? :)
Jag var lite för generell i målandet av mitt ursprung.. Jag vet vem min biologiska far är, och jag har pratat med honom i ca 5 min. Jag har också forskat lite, men vet alltså ytterst lite. Fick i princip bara höra skitprat om honom med under uppväxten. Men det stämmer väl det sista du skriver. Jag tror (vet) att en bra fadersgestalt behövs för en pojke, säkert tjejer också. Precis som mamman spelar en mycket viktig roll!
Du skrev:
Radera"Kanske är för enkelspårig.. kanske inte läser rätt böcker som ger vägledning? Om jag visste exakt vad jag ville skulle jag ju sätta fart åt det hållet."
Vet inte vad du lägger i det där med enkelspårighet men kanske att du anser dig gå i samma spår hela tiden. Det vet du bara själv.
Angående böcker för vägledning...man kan nog läsa ett helt liv allt möjligt men så länge man söker vägledning utanför sig själv kommer inte mycket att hända ändå. Man kan nog bara veta vad man vill när man befinner sig i sin vilja. Att vara i sin vilja är att vara i sig själv där tankar och känslor är integrerade med ens person så de inte lever sitt egna liv utanför ens kontroll. Lättare sagt än gjort, ingen är nog helt herre över sitt djup. Men att leta efter yttre auktoriteter för vägledning så att poletten ramlar ned som du nämner, kan tysta den egna inre rösten/viljan. Utan vilja finns ingen självtillit och utan det blir man splittrad och beroende av stöd utifrån, det stöd som skulle ha funnits om man var i sin vilja och lyssnade till sig själv...
Så det där med att hämta vägledning i böcker är lite förrädiskt tror jag. Nyttan av det ska man nog inte överskatta. Säger jag som älskar böcker... ;) Man kan låta sig inspireras istället, det är lite annorlunda. Ett mer jämbördigt förhållande till författare (andra vuxna som en själv) tycker jag är bättre.
Du skriver också en del om det mänskliga behovet att passa in. Vem/vad är normen för hur man ska vara/göra för att uppnå kriterierna? Vem har bestämt dessa regler? Det är barn som ska följa vuxnas regler, oftast för barnens egen skull. Vuxna skapar regler, för mindre myndiga och för ordning sinsemellan i samhället. Så länge man följer lagarna och sköter sitt arbete, inte är någon till last, ja då passar man väl in? Behövs ytterligare detaljer i kraven på att passa in? ;)
Men ok, du är en gruppmänniska och har därför ett naturligt grupptänkande dvs man ska inte sticka ut utan vara en i gruppen. Det är ju bra, säkert är du då en mycket plikttrogen och lojal person. Att man kan lita på dig och att du uppfyller dina åtaganden och visar hänsyn är säkert viktigt för dig. Fina egenskaper.
Du skrev:
"Använder det där ”intellektet” för mycket tror jag.."
Hmm, tror inte det är något bekymmer. Snarare verkar det som att du använder det till mindre ädla uppgifter som orospariserhjul, som jämförelsevåg, till scenariobyggande och...till att öppna dörren till huvudkontoret och säga hej och välkommen till negativa tankar, inte minst om dig själv. Självförrädare!
(Nu var jag stentuff...) ;)
Ja och gällande fosterhemsgrejen..jo jag har bott hos fosterfamilj på heltid i 14 år. Mina biologiska föräldrar har inte varit kapabla att ta hand om mig och försörja mig, de har sina egna problem.
Och att inte vilja ha barn och familj..tja har inte grubblat och tagit beslut om sådant, har aldrig behövts då jag vetat sedan 5-årsåldern (!) att det inte är något för mig. Att ta hand om barn när man själv inte blivit omhändertagen (av föräldrarna) är absurt. Man kan inte ge något man ej fått. Att få höra att "alla flickor blir mammor när de blir stora" var oroande. Visste ju inte då att man faktiskt kan styra över det själv.
Eva
Svaret mitt blev något långt denna gång också. Tänkte börja med ett tänkvärt citat:
Radera//s81 // Easy Peasey - People Skills for Life
Av Allan & Barbara Pease
“From the day we are born, we are also conditioned by our trainers. Apart from our natural instincts, we arrive with zero knowledge and everything we do or think is a result of conditioning by ‘trainers’ – our parents, siblings, friends, teachers, advertisements and television. Most conditioning is subtle and repetitious and enters our subconscious to be stored for decision making at a later time in our lives. While some of this conditioning is designed to keep //s82 // us safe, much of it stunts our personal growth. We become tethered by mental and emotional chains. .”
//s82 //
"The Displacement Approach
Imagine your current habits and attitudes about life are like water in a bucket. The bucket´s contents have largely been filled by others – our parents, teachers, peers and the media."
Enkelspårighet, hmm… vet inte riktigt heller vad jag lägger i det. Men jag menade något i stil med att jag går som i cirklar vad gäller ett fåtal större frågor.
Intressant kommentar om att hitta vägledning inom sig själv. Jag tror ju också på att vägledning kommer inifrån…. men…. jag tror ju att först måste man fylla sitt inre med många alternativ..
Desto sämre förutsättningar, ju dåligare kunskap, desto sämre livsval. För mig har denna källa till kunskap hittats i böcker och i sedan i viss mån från människor som är väldigt intresserade av personlig utveckling och allmän utveckling av sina talanger (ofta har även dessa läst väldigt mycket). Så jag håller med dig. Jag vägleds av mig själv utefter inhämtad kunskap. Om jag inte inhämtar kunskap så blir mina val i livet betydligt sämre. Så var det i min ungdom. Då var det actionfilmer som jag byggde (min förvirrade) vägledning på.
Vi börjar ju med ett tämligen tomt sinne när vi föds… med i princip bara instinkter och ärvd gentik som sedan fylls med en massa lager av inhämtad kunskap.. Både bra och dåliga influenser. Inom vissa områden har jag tyvärr inte haft tid att förkovra mig och har därför ingen klar vägledning förutom det brus som det allmänna ger.
Vägledning utifrån böcker väljs i mitt fall utifrån hårt granskande, men om en idé är bättre än den jag tidigare hade så innebär det utveckling. Ständig förändring. Nu är det ju så att det är ganska få böcker som innehåller riktiga pärlor, men det är helt klart att det finns dom där pärlorna att hitta där ute!! Jag har blivit väldigt hjälp av böcker och skulle inte vara där jag är idag utan dom. Många tidigare inlärningar har kastats överbord! Jag har därför stor respekt för vissa författare och är väldigt tacksam för att dom valt att dela med sig av sin kunskap. Att söka vägledning inom sig själv gör jag således, men inser att vägledningen inte blir bättre än vad jag fyllt min hink med. (Se Pease citat)
-- slut första delen ---
--- andra delen ---
RaderaEva: ”Du skriver också en del om det mänskliga behovet att passa in. Vem/vad är normen för hur man ska vara/göra för att uppnå kriterierna? Vem har bestämt dessa regler?”
Mjaa.. Det finns inga uttalade specifika normer eller kriterier att uppnå. För mig är det mer en känsla utifrån den specika gruppen. En ”vindsurfargrupp” vill såklart att du själv vindsurfar, att du gillar vindsurfing livsstilen, att du helst är duktig på brädan, att du känner till ledande vindsurfare, att du känner till kända vindsurfingplatser, att du har pengar att haka på resor, att du sett massa vindsurfingfilmer etc.. Alla grupper har ”inofficiella” krav för att få rang i den sociala statusen.
Utgår man från intellektet när det gäller att passa in så finns det väl inget rätt eller fel? Det mesta är ju ”bara” sociala konstruktioner, etik, moral och regler. Viljan att ”passa” in känner jag dock ”instinktivt”. Behovet av bekräftelse, uppskattning och att bli sedd och respekterad… finns där.. Jag har nog inte träffat en människa som inte suktar efter detta. Det är detta jag menar med att ”passa in”. Många lägger stor energi/tid på att passa in. Det finns ju för och nackdelar med allting, och det finns även ett ”pris” för att ”passa in”, likväl som det finns ett pris att ”avvika” och försöka hitta sin egen stig.
Ja vi ”passar in” rent juridisk om vi följer lagar och förordningar, korrekt :) Vi får då tacksamt behålla vår frihet (om vi inte blir felaktigt dömda).
Gruppmänniska?: Hmm. vet inte riktigt om jag klassar in där. Ibland kan jag känna mig ensam i en grupp också. Utifall gruppen inte förstår dig som invidid känner man sig ensam även i grupp. Då spelar man bara med, men har ingen större behållning, blir inte bekräftad osv. Ju mer man går sin egen väg desto mer distanserar man sig från grupper. (som uppenbarligen inte gått samma väg och har andra insikter). Vilken stig som är bäst att gå får var och en välja.
Eva: ” Hmm, tror inte det är något bekymmer. Snarare verkar det som att du använder det till mindre ädla uppgifter som orospariserhjul, som jämförelsevåg, till scenariobyggande och...till att öppna dörren till huvudkontoret och säga hej och välkommen till negativa tankar, inte minst om dig själv. Självförrädare!”
:) Du har troligen rätt. Jag känner till tankens kraft och att man blir vad man tänker osv, men även att självrannsakan behövs, för utvecklingens skull. Självförrädare var första gången jag hörde! Ordet känns dock främmande för mig, så ser jag inte på det. Kör på med din ”tuffhet” Eva. Jag kan behöva fundera, reflektera :).
Amatörpsykologen i mig finner att det ter sig som att vi båda har saker som ”spökar” sedan barndomen. Tack för att du förklarar. Jag förstår ju verkligen ditt ställningstagande till egna barn när du själv inte fått den ”uppbackning” som är så viktigt. Kanske är du som jag rädd för att göra samma ”misstag” som i mitt fall den biologiske föräldern? Det är nog så att vissa föreställningar ligger djupt ankrade beroende på våra upplevelser.
Eva: ” Man kan inte ge något man ej fått.”
Jag känner verkligen med dig.. och jag menar inte att vara uppstudsig.. men… Jag tror man kan ge något man inte fått. Även om det kan kännas svårt. Eller jag vet att det går, förändring går att göra. Desto svårare desto mer inpräntat. Jag jobbar med att förändra mig själv (på många plan). Alla mentala begränsningar ligger inom en själv. Visst kan det vara enerislukande till en början, men absolut, det går att ge något man inte får/fått. Men visst, rädslan för att ”misslyckas” finns där.. Fasta livsregler som ej får brytas håller mig i koppel. Tack för att du förklara, nu kan jag relatera.
Intressanta citat du tar med. De stämmer nog säkert på mina - medvetna och omedvetna - beslut jag tagit och den inställning jag fortfarande har till det mesta.
RaderaAntar att du syftade lite på det här också bl a vad gäller mitt beslut om att inte ha barn. Du undrade också om det möjligen var som för dig att jag skulle vara rädd att göra samma misstag som mina föräldrar gjort, dvs bara överge barnet.
Träffade för något år sedan en fd klasskamrat jag inte sett på över 20 år. Hon var förvånad över att jag inte hade familj. Hon menade att jag säkert var rädd för att bli lika dålig mamma som hon visste att min mamma varit.
Blev paff över detta påstående! Det förutsätter ju att man egentligen vill ha barn men sörjer att man kanske inte kan styra sig utan kommer att klanta till det dvs gå emot en inre vilja att verkligen lyckas som förälder. Har aldrig varit oroad över detta.
Däremot var jag oroad som liten av att tvingas ta ansvar för barn när jag blev stor då jag inte såg någon framtida möjlighet att orka med mer än mina egna och omgivningens behov (mina föräldrar som jag i någon mån tog ansvar för, senare fosterföräldrarnas behov av min tacksamhet och anpassning). Jag var och är ju säker på att jag skulle överge barnet eftersom det redan är oönskat från början. Eftersom det är en dålig situation för barnet och inte stämmer med mina moraliska värderingar så får man se till att aldrig hamna i situationen. Det är inte skrämmande alls, snarare ett faktum som jag tar konsekvenserna av i förväg så att det inte realiseras. Det är inte det minsta betungande eller sorgligt. Jag vill ju absolut inte ha några ungar! Det är frihet för mig att slippa detta ansvar och att vara bunden så många år. Andras stöld eller förväntningar på tillgång till min energi och uppmärksamhet är tillräcklig. Gränserna måste upprätthållas strikt!
Du tror att man kan ge något man ej fått. Möjligt. Kanske vill jag bara inte ge. Min önskan är nog snarare att få något för en gångs skull...ha ha det låter lite negativt men ett barn är ju i mina ögon inte givare i första hand utan tagare, med viss rätta dessutom. Det är så jag ser på osjälvständiga elever i skolan också. Energitjuvarna ska nonchaleras. Mig får de inte använda som föräldrasubstitut. Snacka om det blir konflikter! Med eleverna? Det kan jag hantera. Det är svårare med föräldrar som faktiskt förväntar sig att jag ska stå för det privata engagemang de själva inte orkar med. ;)
Eva
Intressant att du var bekymrad och oroad som ung. För att någon sagt att alla flickor blir mammor när dom blir stora. Antar att tjejer har det lite extra jobbigt med alla förväntningar från andra.. Jag vet... Det kan vara väldigt mycket prat om relationer och barn bland kvinnfolk.
RaderaDu behöver inte övertyga mig om att det kan kännas som frihet att slippa ta ansvar för något (i värsta fall odrägligt) barn (som kanske dessutom har en mamma som gör allt hon kan för att "djävlas"). Vi snackar "worst case" scenario. Jag är glad om jag undkommer den situationen. Kom ihåg att även jag inte gillar bojor som begränsar min rörlighet.
Jag respekterar din åsikt i frågan. Jag är inte ute efter att försöka övertyga dig om ditt och datt. Du har säkert redan haft dessa bataljer. Jag bara "tänker högt".. Som du vet är jag inte lika säker i mitt val som du (långt därifrån). Jag nästan avundas din säkerhet i frågan. Trots allt finns det ju dom som säger att det är det bästa dom gjort (skaffat barn alltså), och det är väl en åsikt att respektera. Jag tycker mig även upptäckt det motsatta. Människor som hellre är hemifrån än hemma.. (inte idealet kanske)
Det är ju en sak att stå på läktaren och tycka och ha åsikter och det är en annan sak att spela själv.
Även om jag varit i en relation där ett litet barn fanns med i bilden (ej mitt barn) är det inte samma sak som att vara biologisk far(antar jag). Barnet var hur snällt som helst när vi var ensamma (jag och barnet), maten sköttes utan instick av godis, glass och andra sötsaker barnet normalt tjatade sig till osv. Dvs humöret gick inte som i en berg och dalbana på den lilla.... men när mamman var med var det en annan historia (eftersom mamman i mitt tycke belönade dåligt beteende till skillnad mot mig). (För att göra en lång historia kort: Tjat belönades av mamman, istället för gott uppförande) För olika syn på barnuppfostrad helt enkelt. Mammans största svaghet var att hon inte kunde stå emot tjat och testande från barnets sida.. Nervpåfrestande! :)
Jag gillar barn, med reservationen att dom är någorlunda balanserade och snälla.. :) Visst är dom ofta tagande (som de flesta), men i bästa fall kan dom också bjuda på en hel del skoj. Sen tillkommer ju alla samhällskrav som lägger sig som smolk i bägaren. Jag är inte lika begeistrad över detta. För att vara diplomatisk. I mitt fall som du kanske har märkt är frågan är inte svart och vitt, snarare olika nyanser av grått (aahhh, jag vet...klyschvarning på den..).
Förstår vad du menar med energitjuvar, utsätts man dagligen för dränerande källor (som man mer eller mindre är tvungen att umgås med) så kan man inget annat göra, än att sätta upp murar. Annars finns nog risken att man själv blir en liten hop "skinnslamsor" under murstenar som kollapsat samman.. Jag kan hantera människor som dränerar mina energikällor, men bara under kortare perioder. Jag jobbar dock på att bli bättre på det! Som det är idag njuter jag fortfarande av egen tid för att ladda batterier, introvert som jag är. Jag är dock övertygad om att det går att begränsa energidränaget med hjälp av utveckling.
Det vore ju rätt underbart om man inte blev dränerad på energi, och ju mer man förstår människors agerande desto lättare tror jag det är att avskärma sin batterikärna från negativ urladdning. :)
Vill vi inte alla ha mer kärlek, bekräftelse och förståelse från andra? Jag tror jag förstår vad du menar (eller inte).. Boomeranglagen: En naturlag som intellektet inte förstår sig på: Ger man får man tillbaka, ofta dubbelt upp.
Tänkte avsluta med följande med något djupt från Harry Browne. Hans största gåva (hans största insikt) som han gav till sin dotter var följande påstående: The truth is simply this: No one owes you anything.
För det första: Det här var det bästa svar jag fått från dig.
RaderaFör det andra: Upplever det väldigt positivt att du är tydlig med dina egna synpunkter.
För det tredje: Det är nog sant att man kan begränsa energidränaget med hjälp av utveckling. Ett sådant synsätt leder till ansvarstagande istället för anklagelser som knappast leder till bättre relation. Intressant det där med ens batterikärna som man bör avskärma från negativ utladdning. Användbart, det ska jag tänka på.
För det fjärde: Du skrev "Ger man får man tillbaka, ofta dubbelt upp." Det är något jag liksom inte lärt mig, inte direkt erfarit. Jo lite men sådan tillit har jag ännu inte till livet att jag på allvar i praktiken lever enligt sådan tro. Men teoretiskt tror jag på det förstås, som om det hade någon som helst betydelse. Jag vet inte om jag levt så mycket bland människor som skulle kännetecknas som givare och man blir som dem man umgås med. Det värsta är att det kan vara bekvämt också, för om man träffar på någon typ som är en givare så kan det skapa stress och tankar om vad den kan tänka sig förvänta sig tillbaka. Det med givande-tagande är påfrestande för mig som lärt mig att klara mig själv i de flesta lägen. Jag ber sällan om hjälp med något allls. Lättare att umgås med folk som helt sköter sitt och låter mig sköta mitt. Jag vet, det låter inte sunt, tvärtom är det riktigt illa men skriver hellre sanningen än skönmålar.
För det femte: "The truth is simply this: No one owes you anything" Det är lätt för mig att tänka så, då jag är ganska optimistiskt lagd och gärna avstår från att dyka ned i negativa saker. Kan lätt lådsas att allt är bra fastän det inte är det. Förnekelse är en av mina bästa grenar. Då kräver jag inget av någon medan andra kan göra det av mig...och relationen blir obalanserad. Detta synsätt skulle inte direkt gynna min förnekelsebeteende. Men...det är ett ytterst tänkvärt citat. Ansvarsfrämjande! :)
Eva
Fler delar igen. Jag känner att jag skulle kunna en hel del mer om detta, men måste begränsa mig.. =)
RaderaNågra dagar i veckan har jag stundtals varit dåligt på att skydda min batterikärna så frågan känns aktuell.
Jag hoppas att det ska gå att minska eneridränaget genom personlig evolution eller att jag i framtiden på något sätt kan minimera dessa situationer. Kanske är det fel sätt att hantera det?.. Att bara söka människor på liknande våglängd som en själv? Nej. Troligen är det också så att eneridränaget ökar ju mer man går sin egen väg (får alltså skylla mig själv), eftersom man distanserar sig från "normen" och finner sig mindre och mindre "passa in" bland den allmänna vilsenheten. Ju mindre "lika" man blir desto mer udda känner man sig? Jag vet inte, hur det än är så utsätts man nog av enerigdränage när man måste umgås med folk man annars inte skulle välja att umgås (längre tider) med. Och sen den där "touchen" (iom löneslav) av att någon kan bestämma över en gör inte saken bättre.. Samtidigt kan man ju inte isolera sig... tror inte det är rätt väg att gå.
Lustigt nog brukar jag känna lycka när jag umgås med människor på gruppträningspassen. Jag har funderat varför.. Alla är där för att dom vill, samma intresse. Vi tränar och har kul. Vi diskuterar inte om det är rätt att ge barnen betyg i fjärdeklassen och vi diskuterar inte vad Putin eller Obama sagt på nyheterna. Så skönt att umgås utan massa "påprackade" åsikter (till skillnad mot vissa andra ställen där ofta bestående minnet är att folk ska hävda sin ståndpunkt, ständiga avbrytelser (från vissa individer) och andra härskartekniker). Förstå mig rätt. Jag har inte något emot andra åsikter, jag stör mig bara på sättet det oftast framförs. Arrogant och respektlöst (av vissa individer). (Viljan att ha rätt gör att folk vill köra över istället för att respektera, lyssna och relatera.. och allt det där.. )
Jag är tacksam av att inte bli dömd i denna diskussion. Jag har funderat lite på vad jag söker.. kanske söker jag gemenskap där jag slipper prat om "vad andra borde göra", prat om politik och andra ämnen som är stigmatiserade och som väcker värderingar och känslor. Divergerande värderingar och känslor har ju en tendens att splittra istället för att ena. Kanske söker mer enkel gemenskap, vet inte. Enkel gemenskap är inte så lätt att hitta i denna vilsna, komplicerade värld, kanske är det en utopi.
Att försöka sig på att förstå det här med att "ge så får man tillbaka" intellektuellt är nog svårt att göras. Ändå ska jag glatt erkänna att mitt intellekt klurat en del på detta (och kommit upp blankt). Jag tror också att om man ger med avsikt på att få tillbaka egennytta så tappar boomeranglagen sin funktion. Då fungerar det inte. Man måste osjälviskt ge. Det kan också ta tid, livet är inte en utstakad rak väg och kan te sig mystiskt ibland, tålamod.. men i det stora tror jag på detta. Samma värderingar finns väl inom kristendomen? Att vara givmild är mer gott än ont i alla fall. Kommer man riktigt långt i sin utveckling så handlar det mest om ge (har jag läst). Att osjälviskt ge av sig själv till andra. Trots allt är de ju dessa människor som lämnar avtryck (givarna alltså), inte dom som försöker maximera egennyttan. Att förändra sig själv tar dock tid, ingenting som görs över en helg (tror vi pratar åratal). Jag tillhör själv inte den gemytliga skara som varit speciellt givande och generös mot andra.. men jag försöker i sakta mak förändra mig.. Jag har varit och är fortfarande ganska självcentrerad och självisk..
"The essence of all art is to have pleasure in giving pleasure." - Dale Carnegie
Det är ett av målen med utveckling. Konsten av att ha nöje av att ge.
Fortsätter nedan:
Tänkte spinna vidare:
RaderaKanske gör du samma observation som jag? Själviskheten och egoismen breder tyvärr ut sig som en löpeld över samhället och är inte speciellt utvecklande eller attraherande. Den första dödssynden gör sig lite lätt gällande i bakgrunden.. Högmod. Samtidigt finns det väl ingen enkel lösning än att människan måste utvecklas.. är ju inte direkt överförtjust i människor som vill ge till andra genom att begränsa eller "stjäla" från andra heller. Det måste finnas bättre sätt.. .. dvs det svåra..- dvs mänsklig evolution. Jag är övertygad om att samhället skulle bli mycket bättre om vi människor utvecklades.
Nu är vi ju många människor som i många delar av världen lyckas göra oss oberoende av andra människor, åtminstone stundtals i livet, när allt flyter på. Kanske upplever vi även detta positivt.
"Ha, f-ck em, who needs them?".
Detta oberoende av andra gör oss antagligen än mer själviska för allt hänger "lixom" som en skör tråd... på oss själva (ett stort egenansvar). Jag har också velat klara allting själv. Vill fortfarande. Mina "gamla" invanda mönster är ju uppbyggda kring detta. (Van att klara mig själv, precis som du verkar vara). Ensam är stark klyschor osv. Men... jag känner nog alltmer att jag vill bidra till andra på något sätt. Vill utveckla en sundare gemenskap där en hjälpande hand finns. Mer kärlek. Mer enande aktiviteter istället för delning och polarisering. Små, små steg i den riktning. Om än så pyttelite i det stora hela.
För mig går det ännu inte att ge till alla, nej gränser måste sättas. Som du säger: "Strikt" (energibevarande). Jag känner nämligen inte någon större inspiration att vilja ge till någon som bara vill ta, som ständigt kräver och suger energi. Nej, jag tillämpar då ofta den sociala varianten av Newtons tredje lag. Och för att hjälpa boomeranglagen på traven så hjälper jag hellre folk som i någon mån ger.. Du har fått mig att fundera en hel del på det här sista dagarna och det tackar jag dig för Eva.
Trevligt att du inte förkastade "The truth is simply this: No one owes you anything". Det är lätt att förkasta den texten med det naiva intellektet.
"Vadå inte skyldig?" "Men om du har ett lån då?", "Hallå, kontrakt då?"
Dessa frågor ställde jag till en början, ifrågasättande. Citatet hjälper mig ständigt när mitt sinne börjar rabbla något i stil med hur någon "borde vara, eller borde inse". Denna någon är ju inte skyldig mig någonting. Dags att släppa det. Ansvarsfrämjande, ja bra uttryckt!
Positivism. Ja! Jag tror också det är viktigt att vara optimistiskt lagd. Se de positiva i sakerna och så vidare. Ja, det är ju behagligt om inte annat. Jag tror samtidigt att man måste försöka vara sann mot sig själv och rannsaka sin verklighet, sina svagheter, förbättringsområden just för att ge möjlighet till förändring och utveckling. Ja, det kan vara jobbigt helt klart. En balans as Always. Intressant att du inte kräver något av andra i en relation och det blir en obalans. Jag tror jag är tvärtom, höga förväntningar/förhoppningar som få kan leva upp till, analyserande... när jag bara borde släppa tyglarna, acceptera, inte fundera så mycket och se vad som händer... leva mer i nuet och sträva efter mer enande..
Bra diskussion Eva, Jag tror vi reflekterar! :)
Jag har läst flera gånger det du skrivit här. Det är svårt med så mycket text i en bloggkommentar att i sitt svar ta med allt man kunde kommentera...orkar inte men det var intressant att läsa! :)
RaderaDet där med att söka folk som är på samma våglängd...sådant är lite knepigt. För min del är inte det svåraste att finna sådana utan att få dem att förstå att vi är på samma våglängd då de ibland ser att jag umgås med personer de inte kan identifiera sig med och därmed missförstår de mig. De är ibland också personer som inte är "fria" att umgås med mig som vän, t ex män som är gifta eller upptagna.
Det är ännu svårare att få dem som inte är på samma våglängd men tror det att förstå att vi inte är det. Det beror på att jag är så trevlig mot alla och inkluderar på ett naturligt sätt alla typer av människor att vara i min närhet. Det är för mig självklart att ta mig tid för vem som helst som vill det och intressera mig för den personen åtminstone en stund om det visar sig att han/hon behöver det. Ända sedan skoltiden har människor som ingen vill vara med dragits till mig och detta mönster fortsätter än idag. Det knepiga är att dessa ofta är väldigt självupptagna och att det är därför de är ensamma. Låter hårt men förstår ju att självupptagenheten döljer tråkiga omständigheter, kanske mobbning eller dylikt.
På så sätt har jag många "vänner" i t ex kyrkan men ingen av dem känner mig i egentlig mening eftersom de bara sett den person som tar sig tid med dem utan att få ut så mycket själv av det. Har varit medlem där sedan 90-talet men har aldrig haft någon vänskap med någon där på ett jämbördigt plan. Lite märkligt faktiskt. Lite beror det också på att det för mig är enklare att vara vän med män eftersom de kan samtala kring ett objekt i högre grad istället för att som många kvinnor fokusera på jämförelser och positioner i relationen. Men då kontakter med män ändå ofta leder till missförstånd måste jag vara vaksam. Men sanningen är: Jag är oftare på samma våglängd med män, inte sällan med män i parrelationer där jag egentligen är vän med deras fru/sambo/flickvän. Det blir så absurt att jag ofta måste avstå från att umgås med dessa par då det är uppenbart att den andra kvinnan liksom försvinner, ibland bokstavligt till köket eller barnens rum.
Du skrev i slutet att du hade höga förväntningar och förhoppningar i relation till andra. Det kan ju vara bra att veta att det finns en typ av människor som, om de inte flyr, när de känner av minsta förväntning ofta agerar automatiskt i motsatt riktning mot det förväntade...jag är en av dem. Andras förväntningar kan för vissa, t ex mig, översättas till en obehaglig upplevelse av styrning nämligen.
Du kanske tycker det verkar märkligt och kanske till och med negativt men alla är inte så relationsinriktade och alla söker inte i första hand gemenskap. Vissa är mer inriktade på sin självständighet i förhållande till andra och söker snarare ökad autonomi än gemenskap. Är jag en av dem? Åtminstone lite åt det hållet ja.
Ska kolla upp Newtons tredje lag. Har ingen aning om vad det är. Känner bara till historien om äpplet... :)
Eva
Tycker också det du skriver är intressant! :)
RaderaTvå delar igen..
Samma frekvens/våglängd. Vet inte riktigt vad du läser in i våglängdsdiskussionen? Jag menade något i stil med bristen på folk som kommit fram till liknande värderingar som en själv. Som ser samma sak fast från ett annat utkikstorn med en annan vinkel. Som strävar mot samma mål, åt samma håll. Om man vill till helt olika destinationer på "resan" blir det splittrande val istället för enande. Jag gillar ju när det blir "resonans", en förstärkning av något, dvs när det blir ett litet Wow. Jag känner väldigt trevligt folk som "kemiskt" ligger på samma nivå. Men vissa värderingar och insikter skiljer sig åt. Olika faser i livet kanske är en vettig beskrivning?
Relationer ja. I känslolivet verkar det ju inte finnas så mycket logik, känslorna är mer på och av beroende på den "stimuli" som vi utsätts för även om det till viss del går att kontrollera känslorna (jag förenklar). Lägg därtill erfarenhet som vi har i bagaget också. Kanske är det därför som detta ämne så svårt att begripa?
Ser jag tillbaka har det ofta varit komplicerat att bara vara vän med tjejer (förutom släktingar och sånt). För mycket underliggande spel, för mycket tolkningar, feltolkningar osv.. Upplevt att bara för att man tar kontakt eller är snäll så tror en del tjejer att man är intresserad och börjar få för sig saker. Bara jobbigt om man inte är det minsta intresserad av något mer än vänskap. Många tjejer tror att man är intresserad av dom bara för att man råkar vara en karl. Riktigt så simpel är jag inte.
Eftersom jag ej är anonym på denna blogg så avser jag inte riktigt skriva så ingående om detta ämne då det är så lätt att misstolka (och bli dömd). Jag känner igen problematiken du beskriver.
Det här med parrelationer och alla förväntningar som ingår i "konceptet" känner jag av. Friheten som man går miste i och med någon slags informellt "ägandeskap". Alla förväntningar som ingår i den sociala konstruktionen. När kärleken istället för "regler" ”borde” (ops ett ”borde”) komma inifrån av ren respekt, lojalitet och förtroende..
Skulle jag ställa en fråga på Facebook om det var någon tjej som ville haka på en "sista minuten" så skulle alla tjejer i parrelationer troligen ej kunna svara. Trots att jag tror att dom egentligen skulle vilja haka på. Alla andras förväntningar och krav sätter käppar i hjulet trots att ingen otrohet skulle ske.
En del tjejer är också väldigt svårtolkade, rädda för att bli avspisade precis som jag är.. Rädda om sitt ömtåliga hjärta. Kanske dålig självkänla eller något. Vet inte vad vi vill. Bara inte fastna i något begränsande nät. Hela parrelationsbiten är ofta så fylld av förväntan och informella krav så att den ofta känns tyvärr kvävande och begränsande. Jag har uppenbarligen inte träffat "rätt".
Jag tror jag förstår vad du menar med ”känner av förväntningar”.. Någon som försöker styra och påverka.. Usch. Jag gillar det inte heller (hate it!). Man ska inte försöka förändra andra, då är det lättare att jobba med sig själv. Det är bättre att gå vidare om det är för stora olikheter. Man måste ju duga som man är! Kärlek handlar väl om att just att acceptera brister. Håller helt med dig där. Samtidigt kommer det mycket förväntningar och förhoppningar i starten på en parrelation. Jag var bara ärlig. Alla förhoppningar om att den andra gillar samma saker som en själv etc.. Jag vet hur jag tex lagt mycken energi på att "charma" en viss "svår" tjej och sen tillslut när jag lyckats "fånga henne", bli besviken att hon inte levde upp till den illusion jag hade. Mer så jag menade. Förväntningarna ligger liksom inom oss.. Jag hoppas kunna komma till en annan nivå på detta område. Som sagt det där känslolivets berg och dalbana kan vara svårt att förstå sig på. :)
Jag kan bara konstatera att det för mig finns stor förbättringspotential och utveckling att göra inom detta område (också!) :)
//slut del 1 //
//forts del 2 //
RaderaNje, inte i första hand söka gemenskap. Svårt att beskriva i text men i människans stomme tror jag att det ofta finns ett sökande efter gemenskap (jag generaliserar såklart). Kanske hitta liknande tankar och funderingar som man själv har. Jag har nog inte träffat på en människa som inte söker någon slags "gemenskap" och bekräftelse från andra, men det kanske finns därute? Jag söker gemenskap också, men har som sagt svårt att hitta personer på samma våglängd, och då blir egentid viktigt eftersom jag ofta blir lite urladdad i samband med för mycket socialt umgänge.
Ahah.. Newtons tredje lag:
Actioni contrariam semper et æqualem esse reactionem. Två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora men motriktade krafter. Om föremålet A utsätter föremålet B för en viss kraft kommer B utsätta A för samma kraft men riktad åt motsatt håll.
Så med sociala varianten av Newtons tredje lag har ungefär samma betydelse som boomeranglagen. :)
Avslutar med lite kloka ord (och fin text) från en bok, vars författare du tipsade om, tack! :)
Distans och Relation
Av Martin Buber
//s33 //
”Det äkta samtalet, och sålunda varje uppfyllelse i nuet av relationen mellan människor, innebär ett accepterande av det annorlunda hos motparten. Om två människor meddelar varanda sina radikalt skilda åsikter i ett ämne, var och en av dem i avsikten att övertyga sin motpart om riktigheten i det egna betraktelsesättet, då kommer allt an på – om vi ser till människovarats mening – att båda två verkligen menar den andra, som den han är; det vill säga, att båda två, trots all vilja att påverka, reservationslöst accepterar och bekräftar den andre, på det sätt han är beskaffad.”
//s61 //
”Varifrån kommer den känsla av hemlöshet, ensamhet, främlingskap i världen, som en en människa stundom kan gripas av?
Vad är det som gör henne till en varelse, som inte slår sig till ro med den situation hon föds in i, utan tar sig för med att bygga och inrätta åt sig en alltmer //jag tar bort ett felaktig ”mer”// komplicerad artificiell livsmiljö, ”den mänskliga civilisationen”?
”
//s62-63 //
”Viktigt är också att distans, i Bubers bemärkelse, är något positivt. För den som inte funderat närmare på saken, har väl ordet distans snarast en negativ klang. Att hålla sina medmänniskor på distans uppfattas som att man är högfärdig, stolt, självtillräcklig. Att man vill slippa befatta sig med andra människor, deras problem och egenheter. Buber visar oss nu att saken är lite mer komplicerad än så. Visst är vi människor angelägna om att förneka distansen. Vi eftersträvar ett förtroligt förhållande, att veta ”var vi har varandra”, ständigt reagera på varandras beteende, skratta, gråta och jäspa tillsammans, känna oss som ”vi” i förhållande till ”de andra”. Men i denna ivriga socialitet, liksom i den ständiga jakten efter underhållnig, intryck, upptagenhet, engageman, speglas kanske snarast en rädsla för att få syn på tomheten, den absoluta ensamheten – kort sagt själva urdistansen faktum?
En personlig relation förutsätter att man vågar se den andre, i hans absoluta självständighet och genuina oåtkomlighet. Man får inte sätta en idol, en drömbild, mellan sig och motparten.
Den vitala kontakten med andra levande varelser – och all den lust och olust, den lockelse, hänförelse och bundenhet, som den medför – är utan tvivel en omistlig ingrediens och drivfjäder i tillvaron.”
Det var ett intressant svar minsann! :) Fullt av sådant som man annars mest snackar med tjejer om. Och jag betonar just "snacka" för jag vet inte hur man skriver eller reflekterar djupare om sådana där relationsgrejer. Tror det är därför jag uppskattar Buber så mycket. Han sätter ju, som du också märkt ser jag, ord på sådant man upplever som sant men som åtminstone jag har svårt att uttrycka med ord. Känner mig lite handikappad på känslornas område. Antingen är de där, känslorna alltså, och det rejält så jag måste hejda och stoppa (en vältränad muskel!) eller så finns de gömda någonstans och kan inte utan vidare plockas fram. De måste lirkas fram av någon annan. Att själv uttrycka en stark känsla på eget initiativ är sällan lätt för mig. Ja ja nog om det nu. Nu handlar ju relationer, oavsett typ, inte enbart om känslor utan minst lika mycket om intentioner och vilja men nog kan det leda till missuppfattningar mellan människor om man inte förmår tolka varandras olika känslovärldar!
RaderaDu konstaterar ofta att du behöver mer utveckling på olika områden. Det är detta som jag menar är en del av ödmjukheten som ingår som huvudingrediens i det intrycket man får av dig. Själv behöver jag minsann inte bara utveckling på en massa områden, relationer absolut inkluderade, utan även mer ödmjukhet så att jag fattar att jag behöver gå framåt på vissa områden där jag har lättare att annars skylla på andra för problem och brister... Där har du, helt ovetande, bidragit med påminnelser många gånger genom att påtala ditt eget behov.
Och det där med att jag skrev tidigare om att jag kanske inte i första hand söker gemenskap, något du nog inte kunde ta på allvar förstår jag av det du skriver...ja du har väl rätt men det är inte så tydligt uttryckt hos mig, kanske går jag istället omvägar eller benämner saker på ett annat sätt. Har nog lätt för att lura mig själv så att jag inte behöver konfronteras med ouppfyllda behov eller tankar om vad jag vill ha som jag har svårt att få eller ta till mig. Är möjligen en expert på att inte vilja ha det jag inte lyckas få. Förnekelse igen. Tycker inte att det är så egentligen men kanske vägrar jag inse det...
Vad fint att du läser just den där boken av Buber, Distans och relation. En av de bättre. Ska nog läsa den igen, för fjärde gången. Man blir inte klar med dessa böcker, man lär sig något nytt vid varje genomläsning. Men man lär sig på ett annat sätt än det vanliga. Jag påverkas starkt rent fysiskt av att läsa hans texter. Är nog ganska fysiskt känslomässig. Sätter nästan aldrig ord på känslor, vet ej hur man gör, utan känner dem i kroppen istället och då ser sällan någon att jag känner något vilket är knepigt i samvaro med andra ibland. Utåt kan man se totalt oberörd ut men inombords kan det skaka ordentligt! Bubers texter läser snarare läsaren än läsaren texten. De är alltså andligt kraftfulla, de påverkar en på en nivå som delvis går förbi någon typ av intellektuell censor och påverkar något inom en på ett direkt sätt. Så har jag åtminstone upplevt det många gånger.
Har ytterligare boktips till dig, flitige läsare! Denna gång en helt annan typ av bok, en av de tre bästa jag läst i mitt liv:
Märk världen En bok om vetenskap och intuition Tor Nørretranders
Vet ej om det går att göra länkar på din blogg men testar. Läs gärna delar av engelska versionen The User Illusion på Amazon.
http://www.amazon.com/The-User-Illusion-Cutting-Consciousness/dp/0140230122
Läste också ditt senaste inlägg om Strömstad. (Och som jag skrev till dig igår har jag läst nästan hela den bloggen.) Gillar starkt den där bilen. Otroligt cool färg. Den borde du väl ändå inte sälja som du skrev tidigare men det kanske du redan gjort då bilderna var från 2013 (vad jag förstod).
Eva
Del 2
RaderaFörresten skrev du i början om din tolkning om det här med att vara på samma våglängd. Har uppfattat det lite annorlunda, men inte helt förstås. Tänker själv mer på att det är en magkänsla, en känsloupplevelse och stark entusiasm och extra stor ömsesidig förståelse som beskriver vad jag uppfattar som "att vara på samma våglängd". Våglängden blir därmed nästan en fysiskt upplevd våglängd i luften med den person man pratar med, inte i första hand något intellektuellt även om det absolut hänger samman och delvis kan skapa den där upplevelsen. Ibland är det intellektuella utbytet även helt avgörande om upplevelsen av flow och väglängdernas krockande ska uppstå. Men din beskrivning hålller jag med om också.
Nä nu får det minsann räcka med ord... ;)
Eva
Ja, det där med att beskriva känslor är svårt att göra med ord. Umm.. Det där känsliga egot ligger alltid därbak i bakgrunden och det gäller att vara observant när det visar sig och vill hävda sig.
RaderaJag känner mig handikappad på känslornas bakgård. Jag känner att jag har svårt att skriva om detta ämne på ett vettigt sätt. Att området relationer dessutom är fullt av "påfågeldans" är också en annan sak att beakta. Börjar man lyfta på locket så finns det hur mycket som helst med intressanta saker att lära sig.
Trevligt att du känner av en smula ödmjukhet i min lilla text. Ödmjukhet tycker jag är en fin egenskap och något jag eftersträvar att försöka vara. Jag kan vara burdus ibland ändå.. Jag kämpar som i en tvekamp med mitt starka ego som ibland vill hävda sig och fördöma, förhoppningsvis lyser det inte igenom alltför mycket. Folk som å andra sidan försöker styra mig med verktyget "auktoritet" finner sig ofta gå i ogjort ärende. Kommer du ihåg den sociala varianten av Newtons tredje lag? :)
Det du skriver visar också på stor ödmjukhet. Jag kan tycka att folk som tror sig vara "topnotch" och hävdar att det har litet att lära visar snarare visar på stor ignorans och dålig självkännedom. Ju mer bra böcker man läser desto mer börjar det gå upp ett ljus över hur lite man begriper. :)
Att skylla på andra gör jag också. Jag försöker bättra mig, men faller dit gång på gång. Jag stör mig på folk i trafiken, på folk som är alltför själviska, som inte visar hänsyn etc. Men då försöker jag komma ihåg att dom inte är skyldiga mig någonting. :) Det hjälper. :)
Som Jim Rohn sa i någon föreläsning. Han sa något i stil med följande, fast det handlade om trafiken.
Ta t.ex. Folk som tränger sig kön och gör dig irriterade. De är "trängare". Dom gör precis vad dom ska göra!
- Jaa,, men dom "borde" inte göra så. Det är hänsynslöst att tränga sig! (typ jag som hävdar detta)
- Javisst, men dom följer sina riktlinjer, dom är ju trängare. Dom gör precis de dom brukar göra! Dom spelar sin roll utmärkt!
Frågan man (läs jag) kan ställa sig är ju om det är värt att bli fly förbannad och hamna i trubbel för att någon tränger sig i en bilkö eller snor en parkeringsplats mitt framför ögonen på dig. No, I don´t think so.
Heh..Jag brukar försöka tänka på Jim Rohn ord när någon beter sig som ett "svin" och jag börjar bygga upp aggression..
Att det sen kan vara taktiskt att minimera umgänge med folk som man stör sig alltför mycket på, är en annan sak. Men återigen, jag jobbar på att "älska alla". :) (ehh,, är väl inte riktigt där än.. =) )
"Self-doubt can be an ally. This is because it serves as an indicator of aspiration. It reflects love, love of something we dream of doing, and desire, desire to do it. If you find yourself asking yourself (and your friends), “Am I really a writer? Am I really an artist?” chances are you are." - The War of Art, Steven Pressfield. Den är läsvärd!
Del2:
Radera"Är möjligen en expert på att inte vilja ha det jag inte lyckas få."
Där satte du nog ordet på hur det är för många! Det där tror jag i alla fall gäller mig. Jag tror det hänger ihop med att jag ibland kommer fram till slutsatsen: "Jag vet ju inte ens vad jag vill ha". Och vet man inte vad man vill ha så är det svårt att agera och man fastnar som i någon status quo (status quo ante bellum) läge (oförändrat tillstånd). Master of procrastination and resistance..
Apropå Buber. Jag har inte läst så mycket av Buber än. Den där Buber skriver så man verkligen får tänka till! Jag får ofta läsa om många gånger för att förstå vad han menar i vissa texter. Mina små hjärnceller försöker väcka liv i celler där uppe i pallet som ligger halvdöda av inaktivitet. Jag ska villigt erkänna att min enkelspåriga hjärna föredrar lättlästa böcker och helst undviker mer komplicerade alster. Buber ligger lite på gränsen för mig, hehe. Det finns stora insikter där, det är bara det att krävs mycket från läsaren (mig). Jag kommer på mig själv säga gång på gång. "Vad står de här egentligen?" :)
Själv har jag svårt att hitta just favoriter, det finns så mycket bra. Mina favoriter är alla bra på sitt sätt.
Ahaa, du har fler boktips till mig? Aww det tackar jag för. Boken du nämner verkar intressant! Jag har läst en smula på Amazon. Tyvärr hittar jag den inte på bibliotek och jag har lite för många andra böcker att beta av först. Jösses, jag känner mig en smula stressad över alla böcker jag vill läsa. =)
Hmm.. Börjar nästan känna att jag borde balansera mig lite. Kanske repetera lite av mina favoriter istället för att jaga nya böcker. Det var det där med att begränsa "mer, mer"..
Kian. Javisst, det är en jädrigt cool bil! Vilket proffs du är som inser det!!! :) Jag har förgäves försökt övertyga min omgivning om dess förträfflighet. Tyvärr är rosten ett problem på den, besiktningsnubben var inte glad sist.. Jag har den kvar, men snart hamnar den på skroten är jag rädd. Jag "ramlade" ju dessutom dit på en annan bil förra sommaren. Jag tror den blir lika bra om inte bättre! Dags att börja använda den lite mer. Det var det här med för mycket prylar.. (gotta downsize) Nästa roadtrip blir med Toyotan!
"Master of procrastination and resistance..." jo man tackar, har också fått min beskärda del. :)
RaderaOK, du verkar ha liknande förhållande till Buber (fast inte så dramatiskt) som jag till en viss bok om värdeteori på en filosofikurs jag gick för en massa år sedan. Jag läste den grundligt två gånger, gick på alla seminarier men fattade ändå bara runt 40% av innehållet och den var därtill skriven på svenska. Tänkte att ja den här fixar jag väl om jag verkligen lägger ned all min energi under en dag på att förstå men är den enorma energin värd de futtiga poängen jag får? Nej, jag gav upp och gick inte till tentan just på den delkursen.
Du skulle sett förvåningen hos några när jag i början på nästa delkurs erkände att jag inte gått på tentan för att jag helt enkelt inte fattade huvudboken i ämnet. Det var rätt så prestigeinriktat folk där och bara fd plugghästar eller de med höga Högskoleprovpoäng kom in på kursen. (Jag har aldrig gjort Högskoleprovet då jag var en riktig pluggis på gymnasiet så betygen räckte.) Att ställa frågor under kursernas gång om sådant man undrade över var förenat med viss "fara" för att framstå som dum. När jag ifrågasatte en grej alldeles i början innan jag fattade att man inte skulle göra det, fick jag svaret att min fråga avslöjade att jag inte var ateist och alla frågor som inte utgick ifrån ateismen som vetenskaplig sanning inte passade in på kursen och inte skulle beaktas vilket gjorde att det gick ett sus genom föreläsningssalen! Det kan ju vara bra att påtala gränserna för en diskussion, det är bara bra men SÄTTET jag bemöttes på var väl grovt, att bli nästan idiotförklarad inför drygt 70 personer. När jag sedan dessutom hade mage att fråga vad läraren forskade i, ja då tröt tålamodet tyligen och jag fick en syrlig förklaring att jag nog inte var kapablel att förstå svaret! Man baxnar. :)
Oj, nu kom jag ifrån ämnet lite...jo Buber. Ja han skriver på ett sätt som är ansträngande, men det går lättare när man vant sig vid stilen. Började själv med Det mellanmänskliga och sedan Dialogens väsen. När dessa lätta böcker blivit förstådda gick de andra lättare. Men jag vill inte att någon ska läsa dem om de inte vill. Allt talar inte till en heller vid vissa tidpunkter, så är det bara. :)
När du skriver om relationer som påfågeldans tänker jag genast på eneagramtyperna nr 2,3 och 4. De har en påfågelaktigt sätt att fungera socialt. Överhuvudtaget är de väldigt socialt fokuserade, image, social skam, prestige, status osv. Det låter som jag tycker de är dåliga, nej inte alls men just påfågelgrejen verkar vara just dessa typers frestelse eller tillgång, beroende på hur man ser det. Själv är jag typ 9 så enligt teorin behöver jag lära mig lite av spelet för att utvecklas som människa. ;)
Testa gärna dig själv om du vill. Hur lång tid det tar beror helt på svaren. För mig tog det en kvart. Och om det nu inte blir en länk undrar jag vad det beror på. (?) Kan man inte skicka fungerande länkar i vissa bloggar?
http://eclecticenergies.com/enneagram/test.php
Glad påsk! :)
Eva
Buber skriver på ett väldigt vackert språk. Och han skriver så jag måste tänka. Brukar läsa några rader innan det för mig är dags att somna. Jag har förstått att du verkligen gillar Buber. Jag tror du är betydligt bättre på att läsa än vad jag är. Ja, jag kan väl lika gärna erkänna att jag har lite svårt att begripa vad det egentligen är han vill få sagt. Kanske det krävs en annan bakgrund än min för att förstå. Kanske mer intelligens krävs. En bättre läsare rent av. Jag har ingen vana av att läsa djupare alster. Även Thoreau tycker jag stundtals är svårläst. Jag har alltid flytt komplexa texter av någon anledning. Jag har heller inte lärt mig uppskatta andra djupare verk.
RaderaJag hittar dock riktigt fina insikter när jag väl förstår. :)
Just det där med att läsa på högskolan och att människor har svårt att komma ner till ens egen nivå känner jag igen. När jag pluggade till civilingenjör pluggade jag med snabbtänkande individer som på många sätt var väldigt duktiga. Många av dom var otroligt skärpta på matematik. Jag observerade dock en brist. Den brist som är så vanlig hos alla människor. Att erkänna att man inte förstår. Minns dom mer svårare kurserna speciellt. Otaliga var de gångerna när vi ett antal ”elever” som inför läraren fått instruktioner om hur en viss sak ska göras.. Alla höll med och gav intryck att förstå inför läraren. ”Looking bright”, är väl det uttryck som kommer till sinnet. Ingen ville blotta sin okunskap och ville därför ge sken av att vara med i ”matchen” och på något vis hoppas på att någon annan i gruppen förstått.
När läraren efter genomgången ofta frågade om alla förstod vad uppgiften innebar så nickade de flesta ”ja” förtroendeingivande. Otaliga gånger visade sig denna förhoppning gå om intet.
Det var alltså många gånger som vi inte förstod vad vi skulle göra.. Trots att jag ibland inför läraren erkände att jag inte förstod och frågade mina andra kamrater om dom förstod så fick jag svaret: Jodå, dom förstod. Ska man få bra betyg så gäller det att inte blotta sin okunskap..
Såå.. Jag märkte efter ett tag att om inte jag ställde dumma frågor till läraren (och gjorde bort mig) så kom vi ibland inte framåt.
Angående eneagram. Det stämmer nog att jag är och framförallt har varit fokuserad på socialt fokuserande, image och hela den grejen. Med påfågeldans menar jag nog i huvudsak beteende, men visst finns ”status” i det hela, går nog inte att förneka. Jag försöker ju att förändra detta med social status, tona ner prestigebiten hos mig själv. Jag åker gamla enkla bilar istället för statusindikerande bilar etc. Inser ju alltmer att den biten inte tillför så mycket. Dock känner jag väl till att man blir till viss del blir bedömd utifrån dessa sociala statusnivåer hos många.
Jag gjorde testet och fick beskedet att det fanns ingen klar grupp jag tillhörde. Jag hade mycket riktigt som du påpekar relativt hög poäng i nr 3, men även nr 5. Sen fanns det många andra också där poängen var lägre. Vingar var för många för att ens nämna. Jag var nog duktig på att fylla i ”Partly” verkar det som! :)
Tycker du någon typ av utvärdering är bättre än den andra? Eneagram vs Myers Briggs?
MBTI tycks beröra det medvetna, kognitiva biten av psyket, medan Eneagrammet är fokuserad mer på det omedvetna och motiverande krafter i psykets djup? De båda systemen tar sig an psyket på två kontrasterande sätt?
Jag tyckte det var lättare att känna igen mina drag i MBTI beskrivningen. Kanske just på grund av den medvetna biten. Hur upplever du det? Lika för dig?
Vet inte om det går att ställa in någonstans så att du kan göra klickbara länkar, men för mig fungerar fint med klipp och klistra också.
Tack för testet och ditt bidrag Eva! :)
Hoppas du hade en fin påsk!
Tack PG för ditt intressanta svar! Jo tack, hade en fin påsk...gjorde dock inget speciellt. Var på påskmiddag hos bekanta i stan men annars blev det bara lite cykelutflykter i det vackra vårvädret - all by myself as usual. Har senaste tiden blivit en riktig ensamvarg. ;)
RaderaJaha, du gjorde testet...intressant resultat, blev ej förvånad. Tänkte i förväg: "Det blir nog typ 6 eller så har han tryckt partly på det mesta så det blir oklart." Ha ha! Fick alltså delvis rätt. De flesta som är typ 6 har svårt att få fram vilken typ de är (då de alltid ser möjligheter till andra svar och har svårt att bestämma sig!) och trycker partly på det mesta... Att du hade höga poäng på typ 3 och typ 5 är då bara naturligt. Typ 6 har tydliga drag av både typ 3 och typ 5 (om 5 är starkaste vinge vilket jag tog för givet.) Ursäkta att jag uttrycker mig lite självsäkert här men ja...har ju läst mycket om det här och läst mycket av dig hittills och erkänner att jag många gånger tänkt "aha typ 6-inställning/beteende". Förlåt...;)
Typ 6= praktiskt lagda men även mycket analytiska, säkerhets/trygghetsinriktade, fokus på omgivningen/passa in men ändå skilja ut sig, självständiga men beroende av andra på samma gång, gillar ofta fotografering/visuella grejer/är ögonmänniskor, har speciellt förhållande till auktoriteter, litar på eller litar inte alls på folk, vaksamma, går igenom worst-casescenarios innan viktiga beslut, att finna något att tro på/förlita sig på är viktigt, mår bra av fysisk aktivitet då det lättar upp det ständiga huvudfokuset/tänkandet, vid stress dyker ovälkomna känslor upp och fokuserar på typ 3 (image,status osv), plikttrogna/hängivna sin uppgift, pålitliga &ansvarskännande, räddhågsna/plötsligt modiga...
Känner du igen dig? :)
Tror du har rätt i att MBTI och Enneagrammet tar sig an psyket på kontrasterande sätt. Det är oftast lättare att känna igen sig i MBTI då det är mer statiskt och som du nämnde, fokuserar på den medvetna biten. Enneagrammet handlar faktiskt mer om utveckling och mognad. Om du googlar på "type 6w5" så finns massor av beskrivningar (om du nu kände igen dig vill säga).
Eva
Det låter som en fin påsk! Jasså har du också gått och blivit en ensamvarg.
Radera- Ja jag antar att det kanske är priset för att gå sin egna väg. Men är man inte överintresserad av renoveringar (vilket verkar poppis bland umgängeskretsen) så blir man lite distanserad. Själv kan jag tycka det finns intressantare saker att syssla med.
Hahah, du försöker ringa in mig i det där Eneatestet! Vet inte hur det går faktiskt. (även om du ska beröm för MBTI inringningen!) Jo, nog känner jag väl igen en del, men det är så mycket jag känner igen mig i sååå… Om jag nu tillhörde typ 6 borde jag väl fått något poäng i testet (kan man tycka?)? Eller är det ett inverterat test där inget utslag ger karaktären?
- Näh, så kan de väl inte vara ;)
Med risk för att bli totalt blottad & kartlagd och tappa all integritet så såg mitt resultat ut så här. Det kan du klura vidare på! ;)
“It is not clear from these test results which Enneagram type and wing you are.
You are most likely a type 3 or 5.
Taking wings into account, you seem to be a 3w2 or 3w4 or 5w4 or 5w6.
Type 3 - 8.3
Type 5 - 8.3
Type 8 - 5.7
Type 9 - 5.3
Type 7 – 5
Type 2 - 3.3
Type 4 - 3.3
Wing 3w4 - 10
Wing 3w2 - 10
Wing 5w4 - 10
Wing 5w6 - 9.8
Wing 8w9 - 8.4
Wing 8w7 - 8.2
Wing 9w8 - 8.2
Wing 7w8 - 7.9
Wing 4w5 - 7.5
Wing 4w3 - 7.5
Wing 2w3 - 7.5
Wing 9w1 - 7.2
Wing 7w6 - 6.5
Wing 2w1 - 5.2”
Det där testet är nog bara en ögonblicksbild av mitt komplexa jag. :) Ständig förändring. =)
Renoveringar...jaha det är det dina bekanta pysslar med...fortfarande höll jag på att säga. Tycker folk har hållit på med sådant i flera år nu. De borde ju bli klara någon gång...
RaderaJa, då jag bor i hyresrätt så är det inte aktuellt för min del. Har tur att värden stambytt för några år sedan, men köket är ändå i det närmsta intakt sedan 60-talet. Valde lägre hyra (av snålhet!) mot att de lät det vara. Nå det duger åt mig, men inte åt min bror och svägerska som driver två möbelaffärer i Norrbotten och är inredningsfreaks. Är för övrigt uppvuxen i ett perfektionistiskt hem med många möbel- och tapetbyten. På de årliga husvagnssemestrarna genom Sverige så var det bara att finna sig i att besöka alla möbelbutiker vi åkte förbi och det var ju många hela vägen ned från Luleå till Öland och en annan rutt tillbaka...Och var det inte möbler fosterfar ville kolla på så var det husvagnar. Prylar var definitivt mer betydelsefullt i den familj jag växte upp i än samtal och upplevelser som skulle gynna gemenskapen och stärka sammanhållningen i familjen. Men det är nog ändå typiskt för den generationen. Nåja jag hade kul då jag alltid liksom levt i min egen mentala värld och dessa semestrar är bland mina finaste barndomsminnen. Jag har sett nästan hela Sverige, varit i nästan varenda håla.
OK...jag hade fel angående enneagrammanalysen..hmm blev överraskad. JAG hade fel. Det var ovanligt. ;) Har jag några funderingar kring resultatet du visar? Ja absolut, men låt oss släppa det. Vill inte trötta ut dig med fler analyser, de kan bli fel också. Kära nån, jag kan ju inte veta mer om dig än du själv!
Eva
Jodu, renoveringar verkar vara grejen.. jaa fortfarande..Folk verkar aldrig tröttna...Dom blir aldrig färdiga. Blir dom färdiga så köper dom något nytt som behövs renoveras.. Jag tror många tror att det lönar sig. Att dom kan sälja dyrare, och på så sätt tjäna pengar (eller nått). Män som har det som fritidsintresse hittar alltid något att renovera. Ett axplock av folk jag pratar med: Bygga ny friggebod (15kvm, slipper ju bygglov), bygga om altanen till större med soldäck, bygga om badrum och sätta in massagedusch, renovera kök, renovera badrum, renovera källare etc. Sätta solpaneler på taket etc. Det är bara att titta på nyinflyttade i trappen där jag bor.., det första dom sätter igång med är att "renovera" efter sin smak. Det borras och förs oväsen.. Tycker det är jättebra att folk finner mening med att renovera och greja, men det är väl inget som direkt fascinerar mig. :)
RaderaKöken från -60talet fungerar också! Själv bor jag i en kåk (bostadsrätt) som jag tror byggdes 1968, köket är rätt intakt. I alla fall skåpen, om än ommålade, så det är ingen "topnotch" look i köket. Men det funkar. Jag försöker som du vet stå över prestigen. Plus att jag vill lägga tid på annat än att renovera. Tycker helt enkelt att det "onödigt". Plain and simple.
Kan tänka mig att 60-tals looken inte duger om man är svag för vackra ting, social status osv, eller jobbar inom möbler och inredning.. Men vi kan ju alltid sätta oss själva på en piedestal och säga att vi har utvecklats förbi det där stadiet va? :) Låt dom hålla på..
Som du säkert läst har jag också haft stora "cravings" för vackra saker/snygga hem i det förflutna, men faktiskt har detta mer eller mindre avtagit. Så himla skönt att den insikten kommit. NÅgot ska man väl ha för allt läsande, right? :-)
Heheh. Möbelbutiker var säkert intressantare än Ica-butiker! I min barndoms semestrar skulle vi ofta besöka olika Ica-butiker för att min styvfarsa jobbade på Ica. Han installerade datakassor, streckkodsläsare osv (men bara inom sin region). Så han var alltid intresserad av hur butikerna (utanför regionen) var disponerade mm, hur charken såg ut, grönsaksdisken osv.. Detta pratades det sedan om i bilen.. Han hade väl en dröm om att en dag äga en Ica-butik själv (men det blev aldrig så). Min styvfar har alltid vägrat att handla på Obs, Coop eller någon annan uppstickare. :) Väldigt lojal mot ICA.
Husvagnar låter ju faktiskt lite intressant iaf.:) När jag varit på roadtrip pratas det ibland en del med husbilsägare och husvagnsägare. Ett tema är väl att dom aldrig blir riktigt nöjda med layouten i vagnen, och har dom pengar över så byts det modell fram och tillbaka. Det verkar höra till grejen och samtalsämnet (med andra husbilsägare) att stå och förklara varför man ville ha sängen där och fikabordet där osv.. Eller så får man höra varför båt är mer opraktiskt än husbil etc. Det brukar vara ganska intressanta samtal hur som haver.
Enea.. Naj, ska vi inte säga.. du hade säkert inte fel. Jag är en hal rackare bara.. kanske du har rätt eftersom jag svarar med den medvetna sidan som kanske är omedveten om det omedvetna i skallen. Oj! Det där blev djupt.
Hmm.. jag hade nog faktiskt fel med tanke på ditt testresultat. Testet anser jag vara ett av de bästa inom just enneagrammet, förutsatt att man svarat ärligt förstås! Du är en hal rackare skriver du. Ja, det är mitt intryck också att du kan vara en lite kameleontaktig typ. Ditt sätt att skriva och uttrycka dig varierar mycket. Ibland framstår du som en helt annorlunda person och har också märkt att du skriver bäst när du uttryckt en stark åsikt, argumenterat för den och varit helt anonym. Jo, jag har känt igen dig genom ordval och stil haha! ;)
RaderaEva
Det är säkert ett jättebra test! Tyckte det var bra frågor jöh! :)
RaderaHar nog hört uttrycket kameleont förr faktiskt, så du är nog inte helt ute och cyklar.
Jasså jag varierar i mina uttryck? Ja, är nog rätt varierbar i IRL också. Är du konsekvent i din personlighet Eva?
Apropå intryck. Tror också det är en del skillnad i att skriva text vs att prata. Man tar sig ju mer tid att formulera en text än när man pladdrar.
Jag hade förr en hemsida (bortplockad) och när min kusin läste den så tyckte hon att det var som en annan person som skrivit den. Jag är alltså lite olika beroende på vem jag umgås med.
Desto mer förtroende man har för en person, desto öppnare kan man vara, håller du med? Ju mer man trivs desto bättre kommer ens riktiga personlighet fram etc.
Jasså du?! Du tror dig hittat något som jag skrivit anonymt, hahah. Kan det verkligen stämma?! ;) Kan de ha varit något med nyheter att göra? Tror vi var i samma tråd där va? (skriv nu inte ut för vad det för tråd!) ;)
Att uttrycka starka åsikter. Känsligt sånt där. Det är ju sånt man kan få äta upp. Man blir ju ofta klokare med åren och ändrar sig.. Jobbigt att behöva stå till svars för någon dum åsikt man hade i ett naivare förflutet. :)
Ofta gillar jag också att läsa starka åsikter, i alla fall om jag delvis håller med. Gillar texter med lite sting i! Men jag tror också att om jag inte sympatiserar med åsikten så har det motsatt effekt. Då hamnar folk lätt i ett "fack" (som jag inte lyssnar alltför mycket på).
Att skriva alltför starka åsikter i mitt namn är jag uppenbarligen för feg för. :)
Aha, intressant, du hade hört om att du skulle vara kameleont tidigare!
RaderaJa som du märker är jag mycket inne på att ringa in personer, analysera dem, syna bakomliggande motiv osv. Är väldigt nyfiken på hur folk fungerar. Skulle lika gärna ha kunnat bli psykolog faktiskt. Skulle nog ha stormtrivts i det yrket, kanske ännu mer dessutom som filosofisk praktiker. Skillnaden? En psykolog är mer oengagerat vetande medan filosofen är engagerat ovetande. Hittade den utmärkta beskrivningen av skillnaden nyligen i en bok. Mer sympatiskt det sista anser jag. Det är mer respektfullt mot den man talar med.
"Desto mer förtroende man har för en person, desto öppnare kan man vara, håller du med? Ju mer man trivs desto bättre kommer ens riktiga personlighet fram etc."
Ja jag håller med (förstås!). Man framträder starkare som sin verkliga person i relation till de människor som väcker ens tillit. Man blir ju till som person i relation med andra. (Buber!)
Så du vill inte skriva alltför starka åsikter offentligt? Nej det vill inte så många men det är tydligt att man uppfattar innebörden av "starka åsikter" väldigt olika...(tänker på nyheterna ja). Du är ju redan så finkänslig så att du skulle gå över gränserna är väl ganska otänkbart kan jag tycka...tycker du saknar anledning till feghet. Men liknar man möjligen typ 3 så... ;)
Ärligt talat så har jag lärt mig en hel del av ditt testresultat i förhållande till hur du är (i text alltså). Typ 3 är liksom en av de sista typerna jag skulle ägna min tid på att ha med att göra...av skäl som har att göra att jag ofta uppfattat dem som narcissistegon som bara putsar på sin image och vägrar prestigelös kommunikation och som sållar bort folk som inte har den rätta statusen...de vill ju inte bli sedda med en person med tveksam eller otydlig status så att de själva dras ned i anseende... Ha ha vilka domar jag fäller va?!
Är jag konsekvent i min personlighet? Svårt att svara på. Jag vill gärna vara det, personlig integration är viktigt. Men jag anpassar mig väldigt efter folk. Det är en av mina svåraste bitar, jag anpassar mig väldigt mycket faktiskt på bekostnad av mina egna planer och vilja. Skulle folk läsa vad jag skrivit på nätet under årens lopp skulle många bli förvånade men det tror jag stämmer för de flesta som är närvarande på nätet. Den relativa anonymiteten skapar delvis en mer koncentrerad form av ens mest utmärkande drag i personligheten. Och personlighet är något annat, mer flyktigt än karaktär som är mer fast, något som inte går att fejka. Den (karaktären) anar man kanske inte hos någon annan förrän efter en tid och av kvaliteten på frukten av personens ord och handlingar.
Eva
Del 1:
RaderaFörst vill jag börja med att berömma dig. Du skriver som vanligt väldigt bra Eva!
Kameliont..Umm, vill svagt minnas att jag blivit kallad det vid något enstaka tillfälle.. Det har säkert alla.. Säkert du också någon gång? :) Men.. Det är inte så att jag går under epitetet "kameleonten". Det skulle vara för mina utstickande ögon som kan röra sig individuellt dårå.. (möjligen). (skämt)
Jo, jag märker att du analyserar och klurar (och försöker ringa in mig).. Det är ju lite läskigt att bli "inringad" och förenklad. Tror säkert att du skulle passa som psykolog.
Nå? Tror du att du har hittat mina bakomliggande motiv då? Tycker det borde vara ganska lätt. Har ju skrivit en del om de kan jag tycka.
Jag tycker psykologi också är intressant, även om jag inte är så värst bevandrad i det. Har försökt läst lite Jung (då många rekommenderar honom), men tycker nog att hans skrifter kunde ha framförts enklare.. (Du börjar känna mig vid det här laget, de måste vara enkelt för PG..) Bättre att se honom i någon videoupptagning.
"En psykolog är mer oengagerat vetande medan filosofen är engagerat ovetande."
- Ja det är en bra beskrivning även om jag tror att en kunnig filosof borde blanda in psykologi i sin visdom.
Tänkte gå igenom TREAN lite..
Hmm, den där "trean" verkar ju inte alltför rolig att umgås med i längden. Tycker själv inte det är speciellt kul att umgås med alltför självupptagna människor, Jasch! (Du och jag Eva vet ju vi det är laget vet vi ju att vi människor är väldigt självupptagna.. om man inte kommit längre i utvecklingen, något jag inte riktigt uppnått än) Antagligen upplevs jag som självupptagen.
JA, jag tror på den egna förmågan. Jag tror det mesta är möjligt att uppnå bara man vill det tillräckligt mycket. Som jag sagt tidigare tror jag att man styr sitt eget skepp.. 10 000-timmars regeln (Anders Ericsson studier mm). Passion, vilja och disciplin slår talang!!!
Att jag skulle söka extern validering? Njaa tycker nog jag ser det dragit mer tydligt hos andra. Men kanske ligger det något i det eftersom jag inte vågar uttrycka alltför starka åsikter publikt. Men ja, jag vill bli bekräftad.... som i princip alla människor... ser inte riktigt att jag är unik där.
Ja.. något vill jag ju åstadkomma! Hitta mitt djupare syfte osv.. Vill inte vara en person som bara går i cirklar hela livet (för mycket zombie för min smak).
Jag har definitivt velat framstå som framgångsrik tidigare i livet (enligt någon upplevd bild av ett lyckat liv.. (även fast jag till en början bara hade ett lagerjobb som gick på ackord).
Jag tillhör dock inte dom som har skulder upp till öronen för att försöka se framgångsrik ut i andras ögon..
Men.. Tror inte jag framstår som speciellt framgångsrik idag enligt gemenemans ögon..Bor smått, åker gammal bil, klär mig inte i märkeskläder eller flashig kostym.... Rätt nöjd faktiskt. Jag vill inte bli validerad av massan... Snarare av den lilla klick som är inne på samma spår.. Vad som är framgångsrikt för mig ses säkert inte som framgångsrikt för någon annan. Definitionen på framgång enligt Earl Nightingale är något i stil med: Att göra små steg i rätt riktning mot ett värdigt ideal/mål.
Alltså när jag får frågan i Eneagrammet om jag typ ser mig själv som framgångsrik så klickar jag tydligt i Ja. För jag gör små steg i den riktning jag vill, tex utrensning, personlig utveckling. Det är väldigt lätt att vara framgångsrik om man använder Earls definition.
Jag är inte heller extrovert, ser mig snarare åt andra hållet, även om jag kanske kan "spela" extrovert under kortare perioder. Kanske finns det drag av extroverthet i och med mina bloggar dock.
Del 2:
RaderaJag följer inte alltid mitt hjärta, för feg för förändring i vissa fall.. Dåligt kurage i stora livsomvälvande beslut.. väntar lite till... etc.. . - Stämmer
Uppenbarligen är jag ganska självfokuserad eftersom jag kan prata om mig själv hur mycket som helst (som du märker!!). Min bild är dock att de flesta är väldigt självfokuserade. Den biologin behövdes förr för att överleva, så inget konstigt i det.
--- ---
Om du nu är en 9:a. Vill du vara en nia? Går det att förändra sig in i en annan typ?
Personlig integration. Vad innebär det för dig? Personlig anpassning?
Du har skrivit tidigare att du anpassar dig väldigt mycket och det låter som du tycker att du gör det lite väl mycket? Har du svårt att säga ifrån? För snäll? Kanske är det dina kristna ideal som du vill uppfylla?
Jag är övertygad att det är väldigt uppskattat från andra och att du säkert plockar värdefulla poäng i och med din generositet!
Om du nu är en nia, så hur är det att vara "utcheckad" mest hela tiden? ';) hihih
En narchisist som pratar med en utcheckad. Hahaha.
Tack för uppmuntran om mitt skrivande. Detta med skrivande är förmodligen en mer medveten procedur för mig än för många andra. Att skriva är något helt annat än att tala och att skriva alltför talspråkligt är för mig svårt. Det kan bli lite stelt. Att uttrycka spontanitet och känslor i text gör jag med viss ansträngning. Naturligt blir det inte då skrivande är som ett annat språk för mig. En svaghet ibland anser jag.
RaderaOK, du kanske inte uppfattades som kameleont så mycket då. Kanske är du inte ens så lik typ 3. Vet du, i ärlighetens namn så ger du inte sken av att vara den typen. Då skulle du inte vara så öppen på din blogg som du är. Du fick ju lika många poäng på typ 5. Där passar du väl bättre? Du hade ju höga poäng på typ 8 (integrationspunkt för typ 5) och lite på 4 också. 5w4 kanske? Det ligger närmare än att tro typ 3 för då bör du rimligen ha haft poäng på typ 6 (integrationspunkt för typ 3) men det hade du ju inte direkt...inte heller så högt på typ 9 som är stresspunkt för typ 3. Stresspunkt för typ 5 är ju typ 7. Typ 7 kan ju vara prylgalen, något som typ 5 kan få slängar av vid långvarig stress eller omognad. Känner du inte igen dig i beskrivningen för typ 5? (När jag skriver det här ler jag stort.)
Vill jag vara en nia frågar du. På testet blev jag 1w9 och inte 9w1 som jag tror stämmer bättre även om de är lika. Typ 1 liknar mig men utan det där tvångsmässiga som det har över sig. Jag är inte så rigid, inte mycket kontrollbehov osv. Typ 9 är mer cool än en spänd typ 1. Men en typ 1 får mer gjort, samlar mer poäng till sitt cv och framstår nog som duktigare då denna typ ofta är mer utåtriktad och företagsam. Annars är jag rätt lik typ 1. Moral och rättvisa är viktigt för båda.
Kan man förändra sig till en ny typ frågar du. Grejen är ju att man ska utvecklas med hjälp av sin integrationspunkt, i mitt fall typ 3, dvs få mer av treans goda egenskaper, t ex tillgång till känslolivet, företagsamhet, självhävdelse, social inriktning osv. Om jag hade läst om enneagrammet före jag fyllt 29 så hade jag stämt in på typ 1 ännu mer och ganska lite på typ 9. Det är händelser som jag var med om vid 29 som visat på tydliga drag av typ 9. Jag verkar alltid ha så mycket större tålamod och fördragsamhet än ettor! ;)
Men en bekännelse nu: En kompis bodde hos mig när jag var 20 år. Det var tänkt att hon skulle bo hos mig tills hon fått egen lägenhet i Stockholm men efter två veckor fick hon nog...pga av min perfektionism. Hon fick ett utbrott när jag sade att osthyveln låg i fel låda. Då hade hon redan irriterats av mitt dagliga städande och sopande av grus i hallen när hon kommit hem...jag var betydligt mer noggrann när jag var yngre! ;)
Är jag utcheckad? Nja, det tror jag inte folk skulle tycka. Har träffat flera typ 9 som jag känt länge och några är verkligen utcheckade, dvs dagdrömmare, inne i egna världar. Det är jag också när jag är ensam men aldrig med andra! Då är fokuset inställt på förväntningar och eventuella krav på min energi vilket gör mig alert!
Personlig integration...ja det är att bli en hel person, en mogen karaktär som är förutsägbar på det positiva sättet så att man vet var man har mig. Det handlar om att orden matchar handliingarna och tvärtom. Att allt görs med hela ens person och att man inte är tudelad i tankar och beslut. Anpassning handlar det väl inte om men visst, anpassning är en del av livet men den biten behöver jag inte utveckla mer... Men för snäll är jag kanske i vissa lägen men det beror inte på att jag vill det utan på att jag ogillar konflkter där jag måste hävda min plats och vilja. Tycker folk borde veta gränserna och att inte göra saker på andras bekostnad utan att jag ska behöva påpeka felsteg. Att det skulle handla om kristna ideal att uppfylla kan du glömma. Det är ofta bara regler för att lätta samvetet så att man kan känna sig bättre och det ger jag inget för. Kristendom handlar inte om att vara duktig eller att utplåna sig själv.
Eva
Stackare, nu börjar du väl ändå tröttna på allt detta...? ;)
Part One:
RaderaSådär, tog ett tag innan jag kunde klämma fram ett "reply", men bättre sent än aldrig! :)
Intressant. Så jag tolkar det som att du pratar alltså inte riktigt som du skriver? Jag tror inte heller jag pratar som jag skriver. Jo, förstås ibland. Det där som jag nyss skrev kunde jag lika gärna ha sagt. Men det är väl så att när man skriver så finns det mer tid att reflektera, sudda och förbättra så att man låter bättre än vad man hade gjort om man försökt hitta orden lika snabbt som när man talade.
Däremot kan det finns en enkelhet i talet som jag gillar ibland. Den bästa lättlästa texten kan ofta komma från ett tal eller en föreläsning av någon anledning. Därför tycker jag ibland att man kan hitta de bästa och enklaste meningar som bara studsar rakt in i ens hjärta i just föreläsningar. Enkelhet är ju som bekant något jag gillar.
Alltså, tal kan ju ha en väldigt rak och enkel kommunikation. Som inte innehåller någon överflödigt mumbojumbo.
Och.. Att skriva bra sägs ju också handla om att inte skriva en massa orelevant information, utan lämna överflödiga beskrivning och onödiga ord därhän. (Källa, Stephen King, William Strunk Jr (Elements of Style) mfl.. )
--- --
On writing by Stephen King - a memoir of the craft (som är mer av en självbiografi, än rena instruktioner)
//s45, eller s20 beroende på var du kollar //
“When you write a story, you’re telling yourself the story,” he said. “When you rewrite, your main job is taking out all the things that are not the story.
Gould said something else that was interesting on the day I turned in my first two pieces: write with the door closed, rewrite with the door open. Your stuff starts out being just for you, in other words, but then it goes out. Once you know what the story is and get it right—as right as you can, anyway—it belongs to anyone who wants to read it. Or criticize it. If you’re very lucky (this is my idea, not John Gould’s, but I believe he would have subscribed to the notion), more will want to do the former than the latter.”
--- --
Det där med Eneagrammet. Ärligt har jag svårt att känna mig igen mig själv i någon av typerna. :) Det finns vissa saker som stämmer här och där, men jag kan inte finna mig känna igen mig i någon av typerna på samma sätt som Myers-Briggs variant. Men det kanske är meningen att det ska vara svårt att känna igen sig själv eftersom eneagrammet verkar jobba mer på det omedvetna planet. :)
Jag känner igen vissa delar i femmans beskrivning, men den känns ändå inte "rätt". Förövrigt undrar jag vad du tycker om stjärntecken. Jag är en jungfru och har helt klart vissa drag av hur en jungfru är enligt astrologi.
Vet du vad? Jag tänkte blotta min okunskap. Jag vet inte jag har hört talas om Eneagrammet tidigare, trots alla böcker och föreläsningar jag studerat inom självhjälpområdet. Antagligen hör det samman med studier i djupare psykologi? Kanske detta gör mig aningens skeptisk... eller ignorant arrogant (det värsta man kan vara!). Antingen är det ett dåligt betyg till alla böcker och förebilder jag har eller så har dessa inte valt att lägga så stor vikt vid eneagram? Jag vet inte. I min okunnighet jag har svårt att se att man skulle kunna klassa in mig som enbart en av dessa typer.
Part Two:
RaderaHaha, osthyveln i fel låda! Var sak på sin plats! Jaha, så du har varit mer av en perfektionist när du var yngre? Jag hade också flippat ut om du irriterat gått och plockat gruskorn efter mig. :) Visst är det trevligt när det är ordning och reda samt välstädat, men för mig får det inte ta fööör mycket tid. Gäller att bryta pedanteriet. Det finns då en uppenbar risk att man gör sig upptagen med att vara upptagen. :) (Istället för att disciplinera sig till det man satt upp som mål och så vidare).
Lite grus på golvet får det att kännas som man går barfota på stranden, eller hur ?! Pööörfekt ;).
Jag har också haft slängar av perfektionism (men bara inom vissa områden), men det har nog lättat med åldern också... Det blir ju aldrig klart om man ska vara för noga! Har också börjat ifråga alltmer vad jag lägger tid på. Inom vissa områden har det mer varit "kaosbetingad" ordning. Håller på och förändrar mig inom detta område.. tar små myrsteg.
Minimalist och frivillig enkelhet har hjälpt en del inom detta område.. Att ha en bra miljö hjälper ju till att fokusera osv. Börjar sakta men säkert även ta till mig att jag behöver planera mina dagar bättre.. slow förändring kan man säga. (jag som tidigare hatat att planera (trots jungfru) .. men det skulle vara för disciplinens skull dårå) Jag har uppenbarligen blivit hjärntvättad av en av "de stora". Jim Rohn.
Aha, då förstår jag vad du menar med personlig integration.
Ett annat ord som står för det är väl att vara "kongruent"? Det här med integritet är också något som viktigt för mig. Det är kongruenta människor med integritet som man vill ha som alierade.
Tröttnar sällan när det gäller något intressant! :)
Q bryter in: Eva säjer det som jag också har tänkt, hur viktigt det är att ha en bild av BÅDA föräldrarna...jag tror att det behövs för att man ska få en helhet av sig själv som människa...Jag pushar själv mina barn att ha kontakt med sin far, trots att "han är som han är", att ungarna accepterar honom som han är med alla fel och brister eftersom jag tror att de annars får ett stort "hål" och känslan av att något fattas/tomhet/sökande efter "något"...att de ändå lär sej se och acceptera de goda OCH de dåliga sidorna, vi diskuterar mycket kring mötena efteråt, så jag tror väl ändå det är på det stora positivt...
SvaraRaderaJag tror att det VIKTIGASTE du kan göra, först av allt annat, är att kontakta din far och se vad som händer....det kommer att vara JÄVLIGT jobbigt....eller också INTE...ni kanske har skitkul?....men det blir säkert en stor LÄTTNAD att VETA...en pusselbit till din historia och till din självbild! Jag tror mycket skulle falla på plats bara i och med det! Våga!
Besservisser, jag? Kanske, men jag har ju lite erfarenhet ang hur jag resonerar ang mina barn så jag ville dela lite... :)
Hej Q, du har så rätt att det är viktigt över bild över båda föräldrarna! Jättebra att du stödjer dina barn att hålla kontakt med sin far, hedervärt.
RaderaDu har säkert rätt att det är viktigt att kontakta min biologiske far.
Jag avser dock inte göra det. Det är bara av rent praktiska skäl jag är nyfiken på min far. Tiden i mitt liv när jag behövde stöd är sedan länge förbi. Nu är det bara den själviska egennyttan av att veta eventuella sjukdomar som jag skulle kunna förebygga, som lockar..
I övrigt känner jag ingen som helst lust att träffa honom. Det handlar inte om att våga.. Jag var utanför hans överväxta hus (bor 50 mil bort) för två år sedan, men kände ingenting. Ingen lust att träffa honom. Går inte att förklara, logik fungerar inte, men vill inte ta kontakt med någon som inte direkt haft något intresse av mig..
.. och som förmodligen har massa åsikter om hur jag borde leva.. vilket han hade den korta tid som vi träffats.
Finns inga band överhuvudtaget..de är som en främling..
Förstår att du menar väl.