Tänkte ta på mig domarhatten och börja döma. (OBS, detta är
bara min ödmjuka åsikt, inte fakta.)
Såg en fråga av Patricia vid kommentarsfältet hos
Minimalisterna som fick mig att börja fundera.
Frågan var ungefär såhär: Går det att leva minimalistiskt
och ändå samla på något?
Går det med andra ord att överhuvudtaget samla på något om
man är minimalist? (javet repetion är bra)
Mycket intressant fråga! Och när samlar man? När man köper hem 64 toarullar i ett svep. Samlar man då? Nej, inte riktigt va?
Mycket intressant fråga! Och när samlar man? När man köper hem 64 toarullar i ett svep. Samlar man då? Nej, inte riktigt va?
Eftersom jag är före detta samlare av cyklar (rent av
missbruk) så är följande min åsikt.
-
Nej, det går inte att vara minimalist och samla
på saker samtidigt. Då är man i konflikt med sig själv! Dualitet. En minimalist
kan inte äga en massa ”bra att ha” saker. Minimalistrollen kan inte husera ett överflöd
av ägodelar (även om dom är bra att ha).
Någonstans måste en gräns dras. Minimalistrollen har nog redan
fått mer betydelse än vad ordet en gång grundades för, eller?
En sann minimalist (i mina ögon) äger bara det som är
nödvändigt för henne eller honom. Det helt upp till var och en vad som är ”nödvändigt”.
Men att motivera att det behövs 10-15 st cyklar för snart blir det tredje
världskriget (eller någon annan dålig förklaring) och då behövs dom. Nej, då får du hitta en annan benämning, du får
inte tillhöra minimalistgänget i alla fall. ;) Att tro att samlingen ska bli värd mer i framtiden håller inte heller som argument.
Själv är jag en aspirerande minimalist (strävar alltså åt
minimalisthållet) och har helt lagt av med samlandet. Jag har fortfarande
alltför många cyklar, men jag har i alla fall slutat köpa nya (samla).
Undantag finns alltid.
Om du har ”samlandet” som affärsrörelse, att du
köper och säljer. Dvs. försöker genera en inkomst att överleva på, då må det vara ok.
Eller? Är jag ute och cyklar?
Vad tycker du? Går det att ”samla” och samtidigt kalla sig
minimalist?
Jag är nog benägen att hålla med dig om detta.
SvaraRaderaDu är den första person jag hört talas om som har samlat på cyklar. Jag måste bara få fråga - hur tänkte du? Tänkte du fixa till dem och sälja? Eller var det mekandet som drog? Eller var de fina att titta på?
Det är märkligt med samlande... För några år sedan började jag gilla en serie böcker. Det hade väl kommit ut kanske tio-elva stycken när jag fick upp ögonen för den här serien. Först köpte jag dem i pocket. Någonstans fattade jag beslutet att jag skulle börja samla...och då ville jag ju ha inbundna böcker så.....leta, leta, leta..... Fick ihop de flesta. Det kom ut ett par tre till under tiden som jag givetvis byggde till samlingen. Det jag upptäckte var att - när man bara har lite av något, då vill man ha mer, men när man fått för mycket av något, då upphör det att ha ett värde. För någon månad sedan skänkte jag bort hela serien. Har en bok kvar i serien, ännu oläst. Kommer inte att köpa fler. Av detta (och givetvis många andra misstag) lärde jag mig att var nöjd med det lilla, i princip med det jag redan har.
En fråga...jag har läst tillbaka i din blogg, och har sett att du har rensat ut mycket fotografier. Om jag inte minns fel tror jag du skrev att du blev ledsen av att titta på fotona, och minnas de människor som inte längre finns. Det undrar är, ångrar du att du har gjort dig av med fotona? Hur mycket foton har du kvar idag? Att jag frågar är för att jag själv har lite funderingar på att minska de foton jag har.
Är det någonting du har rensat ut som du har ångrat i efterhand?
Hälsningar H som har avancerat lite i data...har inte skrivit en bokstav i lilla rutan denna gången!
2 delar: (1 av 2)
SvaraRaderaBra med medhåll. :)
Hur jag tänkte angående cyklar?
Heheh, oj, det är en lång historia. :) Man får nog gå tillbaka till när antalet cyklar från början fördubblades. Av diverse anledningar kan man säga att jag blev med två cyklar. Hur som helst upptäckte jag att det var väldigt smidigt att alltid ha en cykel i reserv. För det blir ju alltid punka förr eller senare, eller man kan låna ut etc. Där någonstans började det. Jag hade också fina minnen av min tidiga ungdom då jag cyklade på en bockstyrecykel som var så bra (läs åttiotal). Lägg en smula nostalgi till mixen o... Jag bestämde mig med andra ord för att försöka hitta en sådan cykel. Såå... jag läste på (Internet är fantastiskt för samlare) och lyckades lokalisera en ännu bättre Crescent 309:a, en racer med skärmar och pakethållare, och de var nog starten på samlandet. Den var så lättrampad och rullade bättre än andra cyklar. Till och med bättre än en betydligt nyare racer som jag också köpte i något svagt ögonblick (men den var åtråvärd bland tjuvar). För att rekapitulera: Jag hade alltså hittat en cykel (309:an) som var lätt och smidig att cykla på och som trots detta inte var åtråvärd bland tjuvarna, perfekt. Annars om du cyklar på en ny och fin cykel så blir den ju snodd förr eller senare. Du vill helst inte ta med den till vissa områden osv.
Eftersom dom här cyklarna från 80-talet (med fina ramar) inte är så vanligt förekommande på andrahandsmarknaden tänkte jag att det kunde vara bra att köpa ytterligare en "utifall att". Du vet, jag var fortfarande i "Bra att ha tänket". Så man fick in vanan att kolla av Blocket då och då. Sen börja man som med de flesta intressen lära sig alltmer och tillslut är det väldigt svårt att stå emot alltför bra "deals". Man gillar specifika märken och så vidare. Det blev fler och fler cyklar trots omgivnings ifrågasättande. Jag menar det är väldigt svårt att inte nappa när någon säljer något som man tycker är värt betydligt mer än vad man behöver betala. Eller hur? ;)
Ja ungefär så resonerade jag. Lite envis var jag väl också.. Jag menar.. Dom här cyklarna var ju av en helt annan kvalité än mycket av dagens billiga Kinasmäck, eller hur? (*du nickar medhållande*) Såå det blir lite ungefär lite som positivt tänkande, det går alltid att motivera ytterligare ett köp.
Sen blir det även lite av en tävlan mot andra samlare. Man vet ju att om det kommer en åtråvärd cykel på Blocket så går den i ett nafs. Så man sitter och scannar Blocket och Tradera (ofta). Det blir dessutom en "kul utflykt" att åka kors och tvärs över Sverige och köpa en cykel osv..
Då cyklar inte direkt är små, kommer man dock relativt snart till en gräns. Det är väl så med någon form av konstigt beteende, man hittar motiv till att fortsätta tills det kanske inte går längre.
(2 av 2)
SvaraRaderaSka man vara helt ärlig så är nog samlandet en brist på något annat i ens liv. Ungefär som en hund kan få ett konstigt beteende om den inte blir rastad osv. Javet kanske inte så bra analogi, men ändå. :)
- Jo jag gillade att mecka och putsa upp cyklarna också. Det blir en sysselsättning, något att pula med. Upptagen med att vara upptagen, typ. Någonting att fördjupa sig osv.
Ja, tycker också att vissa cyklar är vackra, som funktionella konstverk. Cykeln är ju en fantastisk uppfinning, icke att förneka!
Jag startade även en firma för cykeltjänster och köpte in några cyklar för att hyra ut.
Är du nyfiken kan du kolla in min gamla hemsida..
http://hem.bredband.net/cykladen/m/startsida/
---- nåja.. nog om mitt cykelprat.. ---
Just böcker förstår jag att det är lätt att börja samla. Jag har också haft tanken på att skaffa alla böcker av vissa författare, just för att man uppskattar deras arbete så mycket! Ungefär som musik (hade rätt många CD:s där ett tag, nu är dom alla borta). Det verkar som det finns en stark instinkt att vi (tror inte jag är ensam här E-a ;) ) vill äga det vi tycker om?
Förr i tiden ansågs ens egna bibliotek visa vem man var. Visa status på kunskap. Hade man ett stort bibliotek så var man lärd osv. Tack och lov har tekniken gått framåt, nu behöver vi (jag) inte husera alla böcker vi gillar.
Va starkt av dig att ge upp din samling och skänka bort den! Måste ha varit svårt!? Jag har väldigt svårt att göra mig av med saker som jag samlat på som är funktionella. (kanske för att jag lagt så mycket tid på det). Mobiltelefonsamlingen var lättare att dumpa. Tur är väl att man lär sig, ju förr desto bättre. Hur det än är så vill man inte vara "ägd" och fastlåst av prylarna.
Ja, verkligen vara nöjd med det lilla som man behöver. Det ställer bara till med problem att gå till överdrift. Men det begriper man kanske inte förrän man testat..
"Remember this, that very little is needed to make a happy life." —Marcus Aurelius
Böcker försöker jag mest låna på biblioteket, men tyvärr har biblioteket inte så mycket av det jag vill läsa så det blir en hel del införskaffandes av elektroniska böcker. Funderar på att skaffa en e-boksläsare som klarar epub och pdf:er.
Om jag ångrar mig att jag kastat massa foton?
- Nej, snart har jag även glömt vilka foton jag kastat, så då vet jag inte vad jag saknar. :) Men ja, det var jobbigt att gå igenom alla bilderna. Alla minnen & stunder som varit och aldrig mera kommer igen. Jag föredrar att se framåt istället för bakåt.
Jag har ungefär två album kvar. Jag sparade de bästa bilderna. Ofta är det ju ungefär samma sak på bilderna. Typ 24 bilder från Cypern, räcker kanske att spara en eller två av dom bilderna. Sen fanns det ju hundratals bilder av en själv när man var barn. Betydligt lättare att kasta dessa. Sparade några dock.
Det finns en tragisk aspekt i att rensa foton av människor som inte längre finns hos oss. Man kastar ju bort en del av deras historia. Därför ger det en insikt att vill man själv bli ihågkommen av eftervärlden så räcker det inte att vara med på ett och annat foto. Speciellt om ens barn är påväg att bli minimalist. :)
Har jag ångrat något jag rensat?
- Absolut det händer, men inte speciellt ofta. Jag kommer på mig själv att då och då tänka "f--n nu hade jag haft nytta av "det där"." Men det går snabbt över! Så det gör på det stora ingenting! Om det är någon materialistiskt sak så går det ju ofta att skaffa igen osv. Det svåraste för mig är nog själva akten att komma fram till kasta en pryl. Att använda döden brukar vara effektivt, typ "Om du hade en vecka kvar att leva skulle du då bry dig om den där bokhyllan?" :) Fast fortfarande står bokhyllan där, så jag har väl inte riktigt ställt frågan än.
Och jag är rätt feg för att ställa den frågan för övrigt. :)
Tack för ditt svar.
SvaraRaderaTidigare har jag bara läst om dina cyklar och att du försöker rensa ut dem, men utan att jag fått något sammanhang. Nu förstår jag bättre varför du har skaffat dig så många cyklar. Du har ju verkligen haft planer (eller ambitioner, för att använda ett ord vi diskuterat tidigare). Vad synd att det inte blev något mer med firman du startade, jag var in på din hemsida, jag förstår att du har lagt ner väldigt mycket tid på detta.
Jag är själv en stor cykelentusiast, har själv två cyklar, en 25-årig gammal kärlek som aldrig rostar, om jag ska försöka vara lite rolig, samt en helt ny cykel, min fina sportiga pärla, som jag inte släpper med blicken när jag har den ute (mycket cykeltjuvar i min stad också).
"Bra att ha"-tänket som du skriver om är riktigt farligt. Jag ser när jag har rensat ut bland mina saker, att det mesta jag har men inte använder, är just sånt som jag spar för att det kan vara bra att ha nån gång (som praktiskt taget aldrig inträffar). Det gäller bara att bli medveten om vilka prylar man har i detta syfte, sedan tycker jag det är rätt lätt att göra sig av med dem.
Jag tror också att samlandet kan vara en brist på annat. Lite tror jag också att det handlar om hur man lär sin hjärna att tänka....hur ska jag förklara. Ett klassiskt exempel - om du går och köper en Volvo så kommer du bara att se Volvobilar på gatorna. Skaffar du en hund så kommer du att se så många hundar ute som du aldrig tidigare sett. På samma sätt tror jag att om man talar om för hjärnan att "du ska konsumera" så kommer den uteslutande att vara inriktad på konsumtion. Man är vad man tänker. Vi äger våra tankar, på gott och ont. Det gäller bara att bli medveten om det.
Fortsättning.
SvaraRaderaSedan tror jag att man påverkas mycket av de människor som man umgås mest med. Umgås man med människor som har konsumtion som ett huvudintresse är det lätt att dras med. Du skrev nyligen i ett inlägg att man är ett genomsnitt av de fem personer man umgås mest med....hu, jag satt och räknade..... Så rätt. Det gäller verkligen att omge sig med rätt människor. Men det är inte så lätt att ändra...
Vad gäller böcker, det du skriver "vi vill äga det vi tycker om", precis så är det. CD-skivor har jag också samlat på, har rensat ut väldigt mycket. Nej, det var faktiskt inte särskilt svårt att göra mig av med denna serie böcker. När man väl bestämt sig känns det underbart, äntligen lite luft i bokhyllan. Däremot tycker jag det är betydligt svårare för omgivningen, där kan jag säga att jag har bara en person som förstår min utrensning, de andra står som frågetecken och undrar om jag ska göra mig av med allt. Hur ser din omgivning på din utrensning?
Vad sunt det låter det du skriver om att du snart har glömt vilka foton du har kastat! det är ju så det blir - så självklart när du säger det! Jag känner också att det är tungt att gå igenom gamla minnen, det kan vara bilder men även saker man har kvar från barndomen. Jag förstår inte varför det ska vara så tungt, kanske för att den tiden aldrig kommer tillbaka? Jag är dålig på att se framåt, jag försöker vara i nuet.
Känner du att det är viktigt för dig att bli ihågkommen av eftervärlden, som du skriver om? Jag har inga sådana ambitioner. Vill man bli ihågkommen av eftervärlden, så krävs det nog att man har betytt något alldeles särskilt för en annan människa, helst flera.
Har du sett filmen Into the wild? Jag såg den igen häromdagen (jo, jag äger den), en verklighetsbaserad berättelse om en person som sökt den ultimata friheten, bort från allt slags ägande eller krav från andra. Jag gillar den mycket.
Jag tycker du ska göra dig av med bokhyllan nu! Själv har jag t o m skänkt bort min soffa!
H
Oj, blev långt..
Radera1)
Vad gäller firman så var väl planen från början att lära sig mer om företagande. Det lyckades jag med. Jag menar, cykeltjänster är inget man tjänar några pengar på. Då detta också gjordes på fritiden så var tiden minst sagt begränsande, så jag marknadsförde väl inte som man annars skulle ha gjort. Tyvärr tyckte jag det var lite för mycket ”pappersexercis” till skattemyndigheten för att jag skulle finna det mödan värt. Det är väl en sak att hålla på med bokföring (och den tid det tar att läsa på hur det ska göras mm) om man tjänar pengar, men om företaget inte genererar några intäkter så har man ingen lust att hålla på med det där (inte jag i alla fall). Tar för mycket värdefull tid. Plus ångesten för att man ska ha gjort något fel. Nej, lika bra att lägga ner. Bara bokföringsprogram kostar några tusen osv.
Jaha, du gillar också att cykla.:) Din 25-åriga cykel kanske är från 80-talet den också? Kanske en Crescent, Monark eller Marathon? Jag anar det eftersom det var väldigt bra kvalité på dom cyklarna.
Håller verkligen med dig om ”bra att ha” sakerna. Det som jag kan ha problem med att göra mig av med är fullt funktionella saker (ungefär som en fungerande cykel). Prydnadssaker har jag i regel ganska lätt att dumpa. Eller sådana där saker som souvenirer från ställen man besökt osv. Det positiva med all denna rensning är att jag verkligen lärt mig undvika köpa massa onödigt plotter.
För mig känns det lite svårt att göra sig av med bra saker om man ändå har plats för dom, tycker du inte? Jag skulle inte ha något problem med att dumpa bokhyllan och en massa annat (som den extra kylen) om dom inte fick plats i ett trängre boende. Men nu känns det liksom onödigt att kasta grejerna av någon anledning. Lite som att kasta (hårt intjänade) pengar i sjön liksom. Av den anledningen skulle jag därför vilja hitta ett trångt j****a boende så jag blev tvungen att kasta! :-)
Hur min omgivning ser på rensningen? Finns väl kanske ett par som förstår någorlunda (tror jag). Annars upplever jag (rätt eller fel) att ingen förstår de underliggande skälen till att det görs. En del tror nog att man gör det bara för att göra det renare och snyggare hemma liksom. Ungefär som ett ”inredningsfreak” som mer eller mindre rensar för att enbart göra det snyggt och hemtrevligt hemma. Dvs inte direkt är ute efter fördelarna som mindre prylar och intressen kan ge.
En vanlig kommentar: ”Aha, du rensar för att ge plats år mer prylar, hahah”
Brukar faktiskt inte försöka förklara så mycket längre.
Det är väl bra att vara nuet. Försöker jag också vara, även om jag kommer på mig med att tänka en del på framtiden. Gäller väl att hitta en balans tror jag. Vad jag mena var att jag hellre ser framåt än bakåt om jag måste välja ett av dessa alternativ. Tror alltså inte det är bra att ”grotta” ner sig i det som varit.
Forts. följer nedan
2)
RaderaDu skrev:
”Känner du att det är viktigt för dig att bli ihågkommen av eftervärlden, som du skriver om?”
Ja, detta må låta pretentiöst kanske. Och sånt här är svårt att svara på utan att låta väldigt uppblåst och självgod.. Man vill ju inte att det bara blir tomt prat av det. Hur som haver: Jag tror inte vi är satta på denna jord för att enbart söka lättillgänglig lycka, tillfredsställa oss själva och de närmaste. På något vis tror jag syftet är något mer.. Jag skulle gärna se att jag åstadkommit något (vettigt) innan det är dags för ”svepningen”. Hittills har jag tyvärr inte åstadkommit något att bli ihågkommen för (ska vara något positivt såklart), men jag hoppas att man på något sätt kan bidra till någon annan (om än så litet) innan jag trillar av pin. Att skriva en bok (som i bästa fall kanske uppskattas?) är lite av ett sådant projekt.
Visst, vi är många som bidrar i viss mån när vi är ”goda samhällsmedborgare”, t.ex. arbetar genom att betala skatt (som kan fördelas), eller om vi hjälper andra stundtals, men det är inte riktigt det jag menar. Ingen kommer uppskatta en för det liksom (mer än kortvarigt). Tror du förstår vad jag menar? På något sätt upplever jag att jag har en skyldighet att ge tillbaka på något sätt, som tack till mina förebilder mm. (Pay it forward med en egen vinkel, så att säga). Att dessutom få privilegiet att få vara med ett tag på den här planeten, hoppas jag inte bara utröner i att jag som en parasit nyttjat dess resurser. Jag tror också Dalai Lamas ord om att om man på något vis servar andra så blir man lycklig själv.
Jag ska ta och skriva ett inlägg om meningen/syftet med livet framöver.
Citat:
“I believe that the very purpose of life is to be happy. From the very core of our being, we desire contentment. In my own limited experience I have found that the more we care for the happiness of others, the greater is our own sense of well-being. Cultivating a close, warmhearted feeling for others automatically puts the mind at ease.” - 14th Dalai Lama
Klokt sagt.
Into the wild
Ja, har sett den, men var ett tag sedan nu. Tyckte också den var bra! Bygger väl på en riktig historia så vitt jag förstått. Killen är kanske lite väl extrem för min smak. :)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Christopher_McCandless
Jasså du tycker att jag ska göra mig av med bokhyllan?!. Tack för coachningen, ska se om jag tar tag i det på semestern (även om jag är svårövertygad). Du ska dock veta att den är så snyggt minimalistisk så har lite svårt att släppa den (hörde du ursäkten?). Sedär du har också gjort dig av med soffan. Jamen eller hur? Visst går det bra utan?
Det du skriver om pappersarbete, bokföring m m - jag förstår ditt motstånd. Att driva företag handlar om så mycket annat än det man egentligen vill och gillar att hålla på med, alltså själva verksamheten. Man kan ju ta hjälp men det förutsätter att man tjänar en del på verksamheten så att det täcker kostnaderna och i slutänden helst ger vinst. Sedan är det väldigt mycket risktagande förenat med företagande...
SvaraRaderaJajamensan, min gammelcykel är en 80-talist. En Crescent. Du gissar bra.
Ibland. Bastuba däremot var ingen bra gissning... Cykling är frihet för mig, ett sätt att upptäcka denna stad och dess omgivningar. Jag åker runt på måfå, upptäcker byar jag inte visste fanns, åker på vägar jag inte vet var de leder. Ibland får man fråga, "ursäkta, vart leder den här vägen?" Åh, vad folk skrattar åt den frågan... Jag borde lära mig att vända när det står "Här slutar allmän väg" men jag vill ju upptäcka mer... Har jag tur så hittar jag hem igen. Kollar aldrig kartan innan jag ger mig ut, däremot efteråt, kul att följa satellitbilder och se var man var...Det bästa är om jag kommer till ställen med djur i hagar, kan stanna hur länge som helst och prata med djuren, får bara hålla koll så ingen ser en och tror man har tappat förståndet. Jag har upptäckt att kor och oxar är oerhört sociala, hästar riktigt nonchalanta och katter väldigt individuella. Som du nog förstått ägnar jag mig inte åt racercykling.
Svårt för att göra dig av med saker när man har plats för dem, skriver du. Jo, det är från det läget jag kommer. Den lägenhetsyta jag har idag är nästan 30 kvm mindre än vad jag hade innan min flytt. Jag hade också plats att förvara innan. Jag skänkte bort ett berg av saker till en välgörenhetsfirma innan jag flyttade. Stor lägenhet = stora möbler. Är det så för dig med? Jag hade köksbord och stolar för 6 pers trots att jag alltid åt ensam. Det var nästan som hos Grevinnan och betjänten. Efter flytten har det blivit en självklarhet för mig att fortsätta rensa. Livet blir enklare med mindre prylar. Ett hem ska inte vara ett museum över den man varit.
Jag förstår att det känns att göra sig av med saker man lagt ner en del pengar på, som bokhyllan och kylen du nämner. För egen del så har jag faktiskt inte sålt en enda pryl, utan jag har skänkt till arbetskamrater och välgörenhet. Förmodligen dumt ekonomiskt sett, men jag vill göra trevligare saker med min fritid än att hålla på och sälja. Jag tänker att någon annan får nytta av dem.
Dåtid-nutid-framtid, hmmm... Jag borde bli bättre på att tänka på framtiden. Jag håller fullständigt med dig om att det inte är bra att grotta ner sig i det som varit. Man kan ju inte backa bandet hur gärna man än vill. Men samtidigt är det ju det man gått igenom som gör en till den människa man är idag. Jag tror att svåra upplevelser kan göra att man blir en mognare och djupare och mer ödmjuk människa, om man reflekterar och utvecklas av upplevelserna. Däremot att bli deprimerad och älta gamla oförrätter gagnar ingen och leder ingen vart. Ibland hamnar man ändå där...Forts kommer.
Ang det här med att bli ihågkommen av eftervärlden... Tänkvärt det du skriver. Dina tankar är förnuftiga. Nog är väl din blogg ett sätt där du "ger tillbaka"som du skriver? Jag upplever i alla fall din blogg så. Tankeväckande. Inspirerande. Jag ser fram emot att läsa ditt kommande inlägg om meningen med livet! Det är ett oerhört stort ämne. Dalai Lamas ord är tänkvärda.
SvaraRaderaJag trodde länge att meningen med livet var att lära känna sig själv! Jag menar på djupet - förstå vem man är, hur man reagerar i olika situationer, varför man reagerar som man gör, lära sig trivas med sig själv, klara av de svåra upplevelser man bär med sig osv. Varför lära länna sig själv - jo man måste ju leva med sig själv ett helt liv, andra människor kan komma in i ens liv men det finns inga garantier att de stannar. Då får man se till att man trivs i sitt eget sällskap, man äger bara sig själv, sin kropp, sin själ, sina tankar. Det här är djupt introverta tankar, jag vet... jag är också introvert.
Nu har jag gått igenom och rensat bland mina foton, det blev två album mindre. Tack för skjutsen du gav mig! Och ja - det går alldeles utmärkt utan soffa!
Apropå ditt svar i den andra bloggen... Din franska stavning är exceptionellt innovativ! Och frågan du ställer - för mig fyller franska samma syfte som ett vackert musikstycke eller lite lördagsgodis...
H
1 (2)
RaderaJa, det låter härligt att utforska omgivningarna med cykel. Det är verkligen ett utmärkt sätt att utforska nya territorium (fel ord va?, nästan som revir :), området, rike, välde, land är bättre).
Jag tycker också det är kul med djur! Jag har ungefär samma iakttagelser. Speciellt katter kan det vara så stor skillnad på, egensinnigt sura ibland, ibland som en hund, konstigt. Jag har lite minnen av en ”obehaglig” oxe som var väldigt nyfiken när jag skulle sova i bilen vid Torekov förrförra sommaren någon gång. Sova precis bredvid deras stora hage. Vid Torekov så har dom nämligen ett promenadstråk längs med havet där man plötsligt finner sig vara i (inuti!) samma hage som stoooraa oxar, och även snälla fårtackor. Blev livrädd när jag första gången gick där och såg oxar ligga och vila 100 meter bort (inget stacket emellan alltså). Dom reste sig dessutom och börja komma åt mitt håll! La väl mer eller mindre bena på ryggen..: ) Mötte en annan livrädd turist som också kom springandes. Sen pratade jag med någon som ”verkade ha koll”, han sa att dom var snälla. I varje fall och emedan, märkte jag att oxarna var ”kaxigt nyfikna” ända fram tills jag tog fram kameran och speciellt fällde upp blixten (nu hade jag ett elstängsel emellan mig och oxen, så jag själv var aningens mer kaxig och kunde gå nära). I vart fall; så vart oxen väldigt rädd för detta mystiska objekt jag höll framför ögat, trodde väl att det var något vapen eller något? Den tidigare så sturska bamseoxen sprang sin kos (i stor förvirring?), när blixten automatiskt fälldes upp, BAM. ”Better safe than sorry?”
Ok, jaha du kommer från ett större boende. Jag bor redan relativt smått (enligt andras ögon). Jag bor under normen för kvadratmeter/boende. Som jag tror är ca 42-44 kvm/person. Då räknar jag inte med garage och andra utrymmen som jag tillgång till. Jag skulle helt klart kunna bo mindre, eller dela med någon hänsynsfull bra person. Ja, håller med, livet blir enklare med mindre prylar. Och gillar man enkelhet så är man nog inne på rätt spår tror jag. Det är ju ganska lite prylar man behöver (egentligen). Tänk att det skulle ta sådan lång tid för en annan (mig) att förstå detta!..
Flyttade du till mindre för att du börja inse alla fördelarna med att äga mindre eller var det något annat skäl?
Det här med att bo stort verkar helt klart vara viktigt för en del. Jag fick tipset av en granne häromdagen att det var en större lägenhet till salu i huset bredvid. Alla förutsätter att man söker större boende av någon anledning. Snarare tvärtom!
Kul om du upplever att jag på något sätt ”ger tillbaka” i och med bloggen! Jag tackar för dina snälla ord, tack också för dina bidrag. :)
2 (2)
RaderaDu skrev:
”Jag tror att svåra upplevelser kan göra att man blir en mognare och djupare och mer ödmjuk människa, om man reflekterar och utvecklas av upplevelserna.”
Precis, håller med! Jag tror också att reflektion och utveckling gör en till en bättre människa. Upplevelserna formar oss nog i viss mån. Fast man ska nog inte grubbla ner sig heller. :)
Att känna sig själv tror jag också är viktigt! Att bli medveten om hur man reagerar, att se sina egna brister och även se sina positiva sidor. Det är ju inte förrän man blir medveten om vissa saker som man eventuellt vill förändra något. Om man inte ser något problem finns ju ingen anledning att göra något. Medvetenhet och upplysning är mao bra grejor!
Att lära känna sig själv är nog aldrig fel. Jag tror det är ett väldigt bra steg (på sin eventuella stege mot högre höjder). Reflektera över varför man gör som man gör. Och visst är det viktigt att man trivs i sitt eget sällskap. Jag känner folk som jag tror har en extrovert personlighet; dom har väldigt svårt att överhuvudtaget vara ensamma längre stunder. Måste vara lite jobbigt? Lite lustigt att det kan skilja så mycket är det inte? Jag trivs mycket bra i ensamhet och avskildhet, då får jag mest gjort. Men jag uppskattar även sällskap lite lagom sådär.
Volla! (franskt ord?) Starkt jobbat angående fotoalbumen! :)
Quii, du tycket om min franskaö, va se la bra att hööra..;) Hahah Innovativt! Ödmjukt sagt. Du verkar helt klart vara lite kulturell. :)
Så du är också intresserad av djur. Vilken historia om oxarna i Torekov! Det är ju stora och kraftfulla djur... Ruggigt att de valt att lägga promenadvägen genom hagen. Jag hade definitivt också sprungit i det läget, hade nog blivit personligt rekord...Jag tycker du ska se till att ha kameran med dig i fortsättningen, den verkar onekligen vara ett bra försvarsmedel.
SvaraRaderaSå du bor redan smått...jag utgick från att du bor stort när du skrev att du skulle "vilja hitta ett trångt j****a boende". Så där är det när man skriver, man läser in saker och tolkar lite på egen hand, när man inte kan föra en direkt kommunikation på det sätt man gör när man möter en människa i verkligheten.
Varför jag flyttade...nej, det var inte för att jag insåg fördelarna med att äga mindre. Jag flyttade av andra skäl. Jag lämnade en ort med industrimentalitet och omfattande social kontroll. Jag hade länge suttit i en jobbig sits med en sjuk förälder och var oerhört trött på det här med att folk vet allt om alla och lägger sig i saker de inte har att göra med. Jag behövde en hälsosammare livsmiljö. Från början hade jag tänkt mig en lägenhet med ungefär samma yta som jag redan hade, men jag blev liksom förälskad i den här lägenheten... om man nu kan bli det i en lägenhet....och det var väl sedan insikten började komma att jag skulle få ett mycket enklare liv med denna mindre lägenhet. Det ena ger det andra, du vet, och så slutar man någonstans där man aldrig kunnat förutse från början att man skulle hamna....
Ibland kan du vara oerhört luddig.....som när du skriver "Men jag uppskattar även sällskap lite lagom sådär." Hur tänker du att jag ska förstå dig då??? Har du lust så får du gärna utveckla.
Det här med extraversion kontra introversion intresserar mig mycket. Har du tänkt på hur stark den extroverta normen är i västvärlden idag...allt från när man börjar skolan där man förutsätts räcka upp handen dvs vilja synas och göra sig hörd till dessa evinnerliga grupparbeten. Jag minns själv hur jag i skolan blev bemött och bedömd utifrån extroverta normer när jag agerat på ett introvert sätt, hur jag blev uppmanad att agera på ett mer extrovert sätt. Även i arbetslivet finns stor okunskap. Man skulle vinna väldigt mycket på att ta tillvara de olika egenskaper som extroverta och introverta har. Det har väl blivit lite mer uppmärksamhet på introversion i och med de böcker som Susan Cain och Linus Jonkman kommit med, men hos folk i allmänhet är kunskapen bedrövlig...Och så läser man sånt här: "I USA diskuterar psykologisamfundet om att klassificera introversion som en sjukdom. Världshälsoorganisationen har kallat läggningen för mental ohälsa." (Citat från Dagen.se, Linus Jonkman, publicerad 130612). Det är skrämmande vilken intolerans som finns, tycker du inte? Cains och Jonkmans böcker fick mig att inse att det är en gåva att ha fötts introvert.
Nu vet ju inte jag hur mycket introvert du är... För egen del har jag fått konstaterat genom Myers-Briggs test att jag ligger långt ut på den ytterkanten. Däremot har många år i arbetslivet gjort att jag tvingats programmera om mig till ett mer extrovert=accepterat beteende. Jag har dock alltid känt en särskild samhörighet med andra introverta, det är som att man inte behöver säga så mycket för man förstår varann ändå. Med extroverta måste allt sättas ord på, och tystnad måste undvikas till varje pris.
Oj, det här blev en lång utläggning...frågan om introversion/extraversion är något jag går och tänker mycket på. Hoppas jag inte tröttar ut dig...Om du vill får du gärna berätta hur du tänker kring detta, jag tycker det är intressant att läsa dina tankar.
Titta minsann, du kan ju mer franska! Volla betyder ungefär "Se där!" Du använder det i helt rätt sammanhang. Och ännu mer innovativ stavning, det är bra, då får jag använda geniknölarna...
H
Detta skrev jag den 19 juli..
Radera1 (2)
Ja, gillar att kollar på djur. Dom är så härligt närvarande. Är det något djur jag gillar så är det hundar. Är det några djur jag inte gillar så är det bromsar och mygg! Sitter och fightas med bromsar nu (i bilen).
Blixten var effektiv, i alla fall på kvällen.
Jag "hittade" några kossor i en hage igår kväll (vid Ängsö, övernattning i bilen). Dom är verkligen snälla och sociala som du säger. Lite nyfikna på en liksom. Dom blev också lite smårädda när blixten började blixtra. Kanske tappade dom sitt mörkerseende? Min kamera håller på och förblixtrar innan själva kortet kommer för att försöka ta bort "röda ögon".
Låter som du hittat ett bra boende! Hur stort bor du då?
Ja, jag bor smått enligt andras normer. Själv tycker jag att jag bor ganska stort numera. Har ju rensat bort mycket "onödigt" så finns gott om utrymme. Eftersom du läst lite på min systersite simplicityontheroad så har du sett hur enkelt jag kan bo på semestrar/ledighet. Och du må tro att man efter att ha "bott i bilen" under någon vecka eller mer tycker sig ha en enorm lyx när man kommer hem till all komfort. Och speciellt all rymd som finns i lägenheten.
Skulle nog kunna nästan halvera boendestorleken om hittade bättre boende. Men har nu fått garage efter att ha stått i kö länge (och nära till lönearbete), så det låser väl också fast en antar jag. Där har vi det igen..Prylar igen..
Ahaa, ok då är jag med på varför du flytta.
Ja, det ena ger det andra. Lustigt vad som sker när blir träffad av olika influenser. Böcker & Internet har definitivt förändrat mig! På Internet finner jag många andra människor med intressanta tankar som ger "resonans" hos mig. Jag är otroligt nyfiken på att hitta nya intressanta idéer.
Luddig? Jag? :) Det går ju inte att skriva en sanning när det beror på så många bitar. Jag menar jag uppskattar sällskap om folk ligger på samma frekvens/kemi som mig själv. Som du kanske märkt står jag står lite utanför den vanliga "lådnormen" (som jag själv i stor mån tillhört en gång i tiden). Och då känner man sig ibland lite utanför. Som introvert uppskattar jag ju som bekant ensamhet/avskildhet stundtals. Antar att du också uppskattar det?
2 (2)
RaderaJa, jag håller med. Det är den extroverta normen som är "eftersträvansvärd" enligt västvärldens normer. Många vet nog inte ens vad det innebär att vara introvert. Jag har inte heller själv någon större kunskap om detta, men jag tror mig veta att jag är introvert i alla fall. Vill minnas att jag hört att 1/3 av jordens befolkning är introvert. Så det är ju riktigt vanligt!
Det var Susan Cain som fick mig att inse att jag var introvert. Jag har bokat hennes bok Tyst nu. Ser fram emot att läsa den.
Arianna Huffington (också introvert, som skrivit Thrive) intervjuar Susan här (intressant tycker jag):
http://www.huffingtonpost.com/2012/04/06/susan-cain-arianna-huffington_n_1408517.html
Vad gäller att klassificera olika saker som sjukdom verkar det gått stor "inflation" i detta. Underligt kan jag tycka. Observera att mitt tyckande i detta ämne är av låg kvalité... :) (inte speciellt insatt)Det har blivit populärt att få en diagnos. Många verkar finna detta positivt. Tänker på alla bokstavskombinationer som folk har nu förtiden. Har ju hört att dom funderar på att klassificera även spelberoende som sjukdom. Kanske man också skulle klassificera konsumtionism som en sjukdom? Tyvärr tappar man ju lätt förtroendet för allt dom hittar på.. Tyvärr är det väl troligt att dessa "sjukdomar" ökar med tanke på hur förvirrat vi människor lever nu för tiden, tror du inte?
Vad spännande det låter att du tack vare böcker från Cains och Jonkmans ser det som en gåva. Jag blir väldigt nyfiken på att läsa något av dem.
Jag vet inte hur mycket introvert jag är. Ingen som sagt till mig att jag är introvert. Bara känt igen mig mer i introvertbeskrivning än extrovert. Jag tror ju även på att utmana nyttiga "rädslor" för jag tror man utvecklas då. Men för det mesta faller jag tillbaka inom "komfortzonen" ganska snart.
Jag har inte tänkt så mycket kring detta, men jag håller med dig om att extroverta sällan vill låta det vara tyst och "tråkigt". Dom vill gärna hålla igång pratet, om så bara kallprata om "ingenting". I alla fall om man inte setts på ett tag. På något sätt verkar det som att extroverta tycker det blir "obekvämt" om det blir tyst. Jag kan också känna detta när man gör en ny bekantskap och inte känner sig så bekväm än. Jag har nog väldigt mycket mer att lära mig i ämnet.
Jag kan tycka det är lite svårt att veta när andra är introverta. Vissa extroverta är ju lätta att identifiera, men sen finns det en hop med människor som man inte riktigt vet. Har du lätt att identifiera andra introverta?
Du är nog rätt modig du...tänker på den senaste bilden du publicerade...jag var mest road över att se att samtidigt som du badar näck gör sponsorerna reklam för underkläder...de tycker nog att det är dags för dig att shoppa lite...?
SvaraRaderaJa, hundar är härliga. Det är svårt att få en mer trofast vän. Tänkvärt att man kan utveckla en sådan vänskap utan att utbyta ett enda ord. Ord är inte allt här i livet.
Det låter som du har en härlig semester!
Jag bor i en etta. Ytan ligger strax under den normen du nämnde. Jag kan tänka mig att det känns stort när du kommer hem efter semestern. Det är inte så att du önskar att du kunde stanna kvar i ditt extrem-minimalistiska boende i bilen?
Halvera boendestorleken skriver du... Kolla den här länken:
http://www.youtube.com/watch?v=JZSdrtEqcHU
Det är en tjej på manhattan som bor på 90square-feet, enl ett konverteringsprogram jag hittade skulle det motsvara 8,3 kvm.
Att du står utanför lådnormen?? Haha, jo jag har faktiskt märkt det. Det var inte min mening att vara burdus när jag skrev att du var luddig. Absolut, jag uppskattar ensamhet och avskildhet...har alltid gjort det, minns redan som barn hur jag ibland sa nej till kompisar som ringde och ville ses, för att jag hellre ville vara för mig själv.
Vilken bra länk du tog upp! Tack! Jag har sett intervjun nu, mycket intressant! Vad kul att du tänker läsa Tyst! Du får skriva lite om den sedan!
Du skriver om att det går inflation i att klassificera saker som sjukdomar. Jag håller med dig. (Reagerar dock på att du skriver att ditt tyckande är av låg kvalitet. Är synpunkter mindre värda för att man inte är expert på ett ämne? Inte i min värld. Bli inte arg nu, men jag tycker du "sänker" dig själv när du skriver så här...och det kom från en som själv är väldigt bra på att sänka sig själv...) Personligen har jag svårt att förstå det här med bokstavskombinationer, jag ser människan som utvecklingsbar. Bra ide av dig att klassificera konsumtionism som sjukdom, dessvärre lär det aldrig bli så...eftersom det är normen, det som hela samhället bygger på (BNP etc). Då tror jag hellre att minimalism kommer att bli klassad som sjukdom. :-> Det är nog troligt att sjukdomarna kommer öka. Men när något gått för långt så brukar det ju till slut slå över och utvecklingen vänds åt andra hållet...
Att utmana nyttiga rädslor, som du skriver, är hälsosamt. Det gör att man växer.
Svårt att veta när andra är introverta, skriver du. Jag skulle tro att de som man inte riktigt vet, kanske befinner sig lite mer på mitten. Om jag har lätt att identifiera andra introverta....hm...vet ej. Jag känner nog av ganska mycket om det är behagligt att vara tyst med den andra människan, har lärt mig att jag ofta har med introverta att göra då. Tystnaden har ju med eftertänksamhet att göra. Jag upplever också att introverta ofta är lugnare.
I någon av de här böckerna står det att om man inte vet om en person är introvert eller extrovert, så tänk så här : När personen är helt ledig, utan något inbokat - vad väljer personen att göra då? Om personen väljer att umgås med människor, tyder det på att den är extrovert. Men om personen väljer att vara alldeles för sig själv - troligen introvert.
En annan skillnad (lite humoristiskt!): En extrovert öppnar munnen innan han/hon har tänkt. En introvert tänker innan han/hon öppnar munnen. Eftertänksamhet ja...stor skillnad där. Kan själv uppleva det oerhört frustrerande att samarbeta med extroverta som saknar eftertänksamhet utan kör på i 200 km/h, medan en annan (dvs jag) sitter försjunkt i min tysta introverta värld och minitiöst analyserar konsekvenserna av något vi hade uppe för tio minuter sedan...för att sedan tvingas stoppa upp diskussionen och gå igenom vad jag genom tänkande kommit fram till...undrar månntro hur man uppfattas av extroverta. Förmodligen som en stor bromskloss. Är det här något du känner igen dig i?
H
Hahah, ja sponsorerna kanske tycker det :). Eller så tycker dom att du ska göra det, massa "cookies" andra haranger som brukar ge anpassad reklam. Du har säkert besökt någon underklädessite tidigare (eller något åt det hållet), jag har massa annan reklam som dom tror jag behöver (ofta relaterade till någon site jag besökt).
RaderaDetta år har jag inte haft speciellt stort sug att åka på roadtrip av någon anledning. Vet inte varför.. Kanske för att jag liksom inte kan förbättra så mycket längre? Dont know.. skumt. Blev bara en kort sväng på semester, totalt 4 dagar, sen vart jag sugen på att träna och åkte hem enkom för att vara med på ett träningspass. Nog för att jag gillar enkelheten och utforskarandan i att vara iväg på "äventyr" med bilen, men den är ganska trångt och värmen som har varit på sistone gör det lätt varmt i bilen. Svårt att stå i skuggan jämt. Har ju mycket annat man vill hinna med också. Mycket hänger alltså på vädret hur pass man trivs.
Utubeklippet, ja men det är ju Felice Cohen! Hahah, låter som jag känner henne va? Försöker bara låta som man har koll.. :) Näh, men hon har en blogg som du kan hitta här till höger. Hon bor inte där längre, utan har flyttat till större. Tror hon jobbar som hemrensare/organisatör om jag fattat det hela rätt. Ja, visst är det häftig som hon bodde! Tycker hennes lya i videon är supermysig!
Ja, jag har börjat läst Susans bok tyst nu. Inte kommit speciellt långt! Känner både igen mig och inte, men introvert verkar jag vara. Fast att introverta inte motionerar, hallåh, vad är det liksom? Jag har också gillat att köra snabbt utför backar etc. Nja, vissa grejer tycker jag inte stämmer, men man får plocka russina ur kakan. :)
Ja, angående möten. Känner igen mig en del. Tyvärr tycker jag att de möten vi har ibland på lönearbetet är ganska meningslösa (borde väl inte skriva detta egentligen, hahah). Om jag ska ta upp de negativa bitarna: Det är i princip bara män med på mötet och det blir ofta någon form av "show off", om hur lätt ett jobb är. Många spekulerar vilt (utan att veta). Speciellt om det är en kvinnlig projektledare som folk vill visa sig duktig för. Då blir det nästan en tävlan om vem som kan säga att en sak tar minst tid. Så den som lovar att en sak tar minst tid är duktigast.. Att sedan aldrig något jobb håller sig inom tidsramen är en parentes, hahah. Oftast är det dom som inte ska göra jobbet som tar lättast på vad som ska göras och gärna gör tidsoptimistiska tidsplaner dessutom (ofta missar man också ofta hälften alla aktiviteter som ska göras...). Ja, det är inte alltid man tycker att beslut är speciellt vettiga (på sikt). :)
När jag känner att jag inte håller med människor som springer på (vi står för långt ifrån varandra), så brukar jag bara sitta av mötestiden faktiskt (tyst). Folk lyssnar ju dåligt när dom bestämt sig för något. Ibland blir det bra ändå. Jag har ju knappast rätt alla gånger.. Ska jag vara ärlig känner jag mest frustration efter en del möten, hahah. Däremot fungerar mötena bra med människor som man trivs att jobba med och som har lite koll. Trivs jättebra att jobba med människor jag trivs med och då blir det oftast riktigt bra!
Jag ser mig inte som en bromskloss, jag slänger mig istället mer med realistkloss, heheh. Krånglar till det kan man säga. Men en idespruta ser mig säkert som en bromskloss som inte hoppar på alla idéer. Tror det behövs alla typer i en bra grupp. Men folk måste ju lära sig lyssna också, en del är mer som krokodiler (stor käft och små öron). Så blir det inte speciellt fruktsamt och man "orkar" inte stå på sig, suger för mycket energi för att det ska vara värt det (alltså vi snackar saker som inte påverkar säkerheten nu).
Ska jag tolka det som att du inte heller är så förtjust i "officiella" möten?
Jaså är det anpassad reklam. Rätt ruggigt egentligen det här med cookies, påminner en del om Orwells framtidsvision 1984, "storebror ser dig" som det hette i boken.
SvaraRaderaNej, jag är inte så förtjust i möten, tycker bättre om att jobba. Så du tystnar när ni står för långt ifrån varann... Jag vill nog gärna uttrycka min uppfattning. Sen är det givetvis från fall till fall. Jag blir också väldigt frustrerad ibland. Då går jag hem och tar en lååååååång joggingrunda och springer av mig all ilska och frustration. Det funkar väldigt bra, när man är fysiskt trött blir man lugn inombords, och det lugnet kan man sedan leva på i några dagar. Motion hjälper mot det mesta.
H
Ps. Har Cain överlevt 50-sidesgränsen som jag förstått att du har?
SvaraRaderaJag tycker du ska läsa Linus Jonkmans bok med, den heter "Introvert den tysta revolutionen".
I jämförelse så är Cains bok rätt tungläst (men ger därigenom också ett annat djup), Jonkmans bok är betydligt enklare skriven.
Ja, jag tror att det är anpassad reklam för det brukar dyka upp reklam som “passar” mig liksom. Allt slugt uträknat antagligen.
SvaraRaderaJa, “tell me about it..” um. det är olustigt med all övervakning.. Undrar vad dom har har lagrat om en igentligen? Vad tror dom man är för filur kan man ju undra.
Det är ju starkt av dig att uttrycka din uppfattning. Jag tycker ju typ tvärs emot alla andra hela tiden så det skulle bli lite jobbigt i längden hahah. Neh, men det tar kraft och energi att stå upp för vad man tror på, så bra jobbat.
Bra tips för att bli av med frustration. Själv tycker jag det är superskönt att “ladda” ur sig på ett hårt skivstångspass (heter väl Bodypump på det lite flashigare ställena). Blir så lung och harmonisk efter ett sådant pass. Tror jag också får lättare att lära mig om jag får flåsa ur mig rejält till och från.
Ja, håller med, motion hjälper mot det mesta! Vad skulle man göra om man inte fick träna, då skulle jag säkert börja tröstshoppa eller göra något annat destruktiv istället.
Jajemen, Cain har överlevt 50 sidors gränsen. Är på ungefär s178 nu.:) Tycker den är mkt intressant för det mesta! Tack för tipset H! Är ju en rätt tjock bok, men jag tänkte fortsätta ett tag till. Känner igen mycket i mig själv i den boken.
Jaså du tycker tvärs emot alla andra?? Det var intressant! Gillar du inte att argumentera och diskutera? Förvånar mig lite grann, för du är ju så bra på att argumentera här på bloggen.Jag tycker det är hälsosamt med folk som tycker tvärs emot. Om alla håller med varann och tycker lika, då blir det ju aldrig någon förändring. Finns inget intressant att diskutera då heller. Men ska man vilja säga vad man tycker så är det en förutsättning att det finns tolerans gentemot den som vågar säga emot, och att det finns prestigelöshet. Och så är ju inte alltid fallet. I själva verket är det väl väldigt sällan så. Somliga människor kan tyvärr inte skilja på sak och person, så man blir behandlad som en idiot bara för att man är av en annan åsikt. I sådana situationer tystnar även jag.
SvaraRaderaSå du tränar dig också lugn. Skivstångspass vet jag inte vad det är, har ännu aldrig varit in på ett gym... Om jag inte fick träna skulle jag bli riktigt riktigt jobbig att umgås med (värre än idag alltså). :-)
Vad bra att du får ut något av Cains bok. Det gläder mig!
I ditt förra svar i den här tråden, skrev du ett långt stycke om meningslösa möten, att folk vill visa sig duktig, att jobb ska göras så snabbt att man missar mycket på vägen. Jag kommenterade inte det du skrev sist....men du ska veta att jag skrev en massa, suddade ut, skrev igen, suddade osv....jag har helt enkelt svårt att matcha din öppenhet! Fröken Integritetsrädd och fröken Diskussionslysten för ett inbördeskrig i min hjärna varje gång jag ska skriva en kommentar till dig...fröken Diskussionslysten har vunnit ganska många strider vid det här laget, men denna strid vann fröken Integritetsrädd... Fröken Diskussionslysten vill dock, nu när det råder tillfällig fred mellan de båda fröknarna, lämna en liten feedback på det du skrev:
"Bäste PG! Jag känner igen mig i det du beskriver. Jag känner igen ditt sätt att utifrån observera hur andra gör allt de kan för att framstå som duktig. Av det sätt du beskriver det tolkar jag att du inte har behovet att visa dig duktig? Jag känner också igen det här med att allt ska gå snabbt. Snabbhet står ju ofta lite i motsatsförhållande till kvalitet. Är du också mer för kvalitet, att göra det du gör riktigt bra från början? Högaktningsfullt // Fröken Diskussionslysten."
H
PS. Det är väl bäst jag postar detta omedelbart, för om jag sover på saken kommer stridigheterna att fortsätta, och då är jag övertygad om att Fröken Integritetsrädd kommer att ta hem segern.
PSS. Vill bara säga att jag inte lider av schizofreni, om du av någon anledning skulle få något sådant för dig...
Oj, blev lite långt:)
Radera1 av (2)
Andra åsikter? Ju mer man går sin egen väg, desto mer skiljer ens tankar ur sig från “massorna”. Ens tankar beror ju på vad man fyller sitt lilla huvud med. Input/output ungefär. Tror du förstår vad jag menar? Om jag ska vara lite hård, så finns det tyvärr hos oss människor mycket ignorans. Vi tror oss veta, men djupdyker man så slås den tidigare sanningen kanske i sank? Eller som Joseph C. Jenkings uttrycker det:
“Yes, ignorance is a chronic human problem.” - Joseph C. Jenkins
(//s110// Humanure Handbook – A guide to composting human manure)
Om vi människor kunde vara ödmjuka inför det faktum att vi faktiskt saknar rätt mycket fakta kanske mängden åsikter skulle minska. Fast ändå inte. Att ha åsikter om allt tycks ligga i vår natur?
Jag tycker om att diskutera om det görs på en sansad och respektabel nivå. Då öppnar jag upp på ett annat sätt, förtroenden skapas osv, men om jag möts av fördomar och krokodiler (stora käftar och små öron i grupp, ju större grupp desto värre) så finner jag det inte intressant att diskutera överhuvudtaget. Sådana diskussionsmiljöer suger ofta energi och jag försöker undvika dem i den mån jag kan.
Kallprat, diskussioner i grupp eller annan förebråelse, icke tolerant stil passar alltså inte mig. Kanske inte dig heller? Beskrivningen i Cains bok stämmer så väl in på mig som har ”inslag av introvert-ism” (låter mindre allvarlig då, när man säger så ;) ).
” Men ska man vilja säga vad man tycker så är det en förutsättning att det finns tolerans gentemot den som vågar säga emot, och att det finns prestigelöshet. Och så är ju inte alltid fallet. I själva verket är det väl väldigt sällan så”
Jah, du slår huvet på spiket, håller verkligen med! Om jag pratar och “diskuterar” med öppet trevligt folk så går det hur bra som helst. Ja, tyvärr kan det upplevas som att dessa individer är i någon slags minoritet jämte majoriteten. Finner jag mig själv i en miljö med människor som är fasta i sina övertygelser och som avbryter, höjer rösten, uppträder fördömande mot ens åsikter så upplever jag bara diskussioner som splittrande. Det är knappast så att jag får större respekt för människan ifråga när man känner sig attackerad, snarare åt andra hållet då. Jag upplever att många försöker förändra folk i diskussioner, men vet dom då inte hur otroligt svårt det är att förändra en människa om det inte kommer inifrån? Newtons tredje lag gäller.
Inbilla dig inte att jag är bättre, möts jag av en attackerande stil, blir jag likadan tillbaka, kanske värre. Jag är ofta lika fast i min övertygelse, resultatet kan bli någon slags verbal tuppfäktning. Därför passar ofta böcker mig bättre då jag får tid att reflektera istället för att under en diskussion försöka tänka ut ett ”halvgenomtänkt” svar.. Jag har likväl som många andra mycket av min ”identitet” begravd i vissa frågor och då blir det känsligt (ego). Ämnen såsom politik, pengar och något till brukar vara känsligt. Jag ska inte förneka att jag ibland kan störa mig på vad jag upplever som okunniga åsikter. (trots att åsikterna mycket väl kan vara adekvata och riktiga). Det är min ignorans kombinerat med arrogans (ego) som snabbt väljer bort. Jag tror att för att en diskussion ska fungera måste folk ha kommit upp till en viss nivå av utveckling. Och står man alldeles för långt ifrån varandra kan jag tycka det ändå blir fel, då jag är för långt ifrån att ta till mig “den för mig nya tanken” antagligen. Inte redo, och dessutom framstår jag troligen bara som konstig med alltför oliktänkande åsikter (eftersom folk inte läst samma sak, har olika bakgrund osv.. det kan vara svårt att kommunicera om man kommer från för olika håll kanske).
Forts. nedan
2 av (2)
RaderaAv någon anledning trivs jag därför bäst med någorlunda likasinnade.. Även om jag ibland utsätter mig för åsikter hos den andra sidan för att just ifrågasätta mina egna, men då görs det mer passivt än via en diskussion. Typ föreläsning eller liknande. Alltså mer i form av monolog än dialog.
Bara så att du vet. En sådan här diskussion tycker jag är givande! :) Man får lite mer tid att tänka efter och kan formulera sig bättre i skriven form än i pratig form (ibland i alla fall).
Man kanske kan sammanfatta det hela till att jag tycker om samtal med medmänniskor som jag trivs med.
Jag tror förövrigt Cains har rätt med att forum, eller kommunikation via Internet, via det skrivna ordet fungerar bra som samarbetsform, speciellt för introverta (som kanske annars känner sig överkörda och tappar engagemang). Med det skrivna ordet blir vi kanske inte lika ”kränkta” eller avbrutna av en duktig extrovert kommunikatör. Kommer du ihåg det avsnittet? Finns mycket bra i den boken alltså! Ska ta tag i Jonkman senare.
Sudda fram och tillbaka. Jo, ibland är det svårt att skriva det man vill ha sagt med ord. Kan också ha svårt att klämma ur mig ett svar ibland. Kan se mig framför hur du suddar och klurar. :)
Du är inte ensam med att kämpa med hjärnans olika åsikter, amygdalan (reptilhjärnan) och prefrontala cortex mm. Jag har dessa ”röster” också. Det är bra att fröken Diskussionslysten vinner, kör på bara. Byt alias om det känns bättre, allt för att lura spioner och antagonister.;) Kanske jag är för öppen och får äta upp det. Men livet förändras, nya möjligheter öppnar sig. Har inte något emot lite förändring. Det som händer det händer. Finns alltid lite backupplaner vettu, ordnar sig :)
Jodå, jag har lika stort behov som andra människor av att få lite bekräftelse (visa sig duktig) or whatever. Kanske inte lika mycket som en extrovert person, men visst suktar man efter lite beröm och bli “sedd” osv. Har inte mött en människa som inte söker denna bekräftelse.. Its in our genes, right, att känna någon slags acceptans från stammen? Följa hjorden.. Hur ser du själv på dig? Har inte du behov av att vara folk till lags och anses medgörlig, duktig etc.?
Hahah, ja det var bra att du posta omedelbart. Bra jobbat, man ska utmana sig själv lite. Det går nog bra ska du se. Tycker inte du skriver något uppseendeväckande som skulle belysa sig i dålig dager.
Tror jag ska börja benämna dig för Schizowoman! Nerråååhh, skoja ba! Lugnt serru. Vi människor har nog våra röster inom oss. Den trygghetssökande och den som vill utmana lite. Det vore onormalt att inte ha dem. :) Rösterna vill vårat bästa, fast på olika sätt, dom är våra vänner. :)
\Schizoman ;)
Del 1.
SvaraRaderaNej, kallprat och dylikt är inte min grej heller. Jag stämmer rätt väl in på urtypen av introvert som ofta beskrivs som "kan prata hur mycket som helst med vissa personer med har inget alls att säga andra personer". För att jag ska öppna mig krävs förtroende för den jag pratar med. Jag grundar förtroende på att man har liknande värderingar, kanske samma intressen, respekt och intresse för varandra, och inte minst tolerans - som nog är den egenskap jag värdesätter mest hos andra människor. Jag gillar att prata mellan fyra ögon, och veta att det jag säger stannar där (givetvis beroende på vad det handlar om), och kanske är det därför som jag har så svårt för det här publika. Jag är en rätt privat människa som väljer vem jag lämnar ut mitt inre jag till. Om jag kunde välja skulle jag föredra en dialog med dig via mail. Jag skulle kunna svamla på mer oförhindrat då. Nu vågar jag inte föreslå något sånt eftersom jag förstår du har en annan ståndpunkt än jag, jag skulle förmodligen bli avvisad av dig och då skulle min stolthet få sig en törn...kanske skulle jag inte våga kommentera mer. Kanske du kan fundera över det jag säger här, och försöka förstå mig? För jag uppskattar verkligen att bolla tankar med dig.
Jag är lite nyfiken, hur bra är du på situationer där man förutsätts mingla runt? Eller middagar med bordsplacering, där någon annan har bestämt vem du ska sitta och prata med? Själv blir jag rätt lik en mussla i sådana sammanhang, mitt äkta jag försvinner.
Men hördu, vad har tagit åt dig? Du skriver att du har "inslag av introvert-ism". Är det så att du har backat tillbaka in i garderoben? Ska du lämna mig ensam ute i den stora introvert-öknen? Jag som ville att Cains bok skulle uppbåda stolthet hos dig, inte blygsamhet.
Så du uppskattar också tolerans och prestigelöshet. Låter som vi uppskattar samma diskussionsklimat. "Otroligt svårt att ändra en annan människa om det inte kommer inifrån" skriver du. Så sant! Det måste finnas en vilja till förändring, ofta har det ingenting att göra med vad andra människor säger. Av egen erfarenhet har jag upplevt att man (jag) måste komma till vägs ände (om du förstår mitt uttryck?) för att fatta beslut om förändring. Nu pratar jag inte om småsaker utan om väldigt stora förändringar (kanske kommit lite från ämnet).
Newtons tredje lag, haha! Aldrig hört om den, var tvungen att googla. Läst flera gånger, inte förstått.
Så du kan också attackera. Jag trodde du hade så stark självkontroll att du aldrig kom till det stadiet. Jo, jag kan också, fast det är väldigt väldigt sällan jag kommer dit (och när det väl händer blir folk väldigt förvånade, känner inte igen mig).
I likhet med dig gillar jag att få tid att reflektera. Efter en muntlig diskussion sätter jag i regel igång analysprogrammet i min hjärna, och det resulterar ofta i tankar som "varför sa jag inte det och det..." Så "skrivna diskussioner" som den vi nu har, det passar mig också. Jag gillar det här att reflektera, gå och klura. Det du skriver om duktiga extroverta kommunikatörer får mig att tänka på en grej. Tänker beskriva en situation nu, få se om det är något du känner igen? Jag befinner mig ibland i en extremextrovert grupp, och de pratar ju gärna väldigt mycket som du vet. Jag har noterat att när extroverta tar ordet från varann, så går det väldigt smidigt, de vet precis när en annan person ska ta vid pratandet, det blir aldrig någon tyst stund emellan (som det blir mer normal-extroverta människor). Men om jag som introvert ska bryta in i ett sånt flöde av prat, så är det jättesvårt, man försöker men blir överröstad, försöker en stund senare med samma miserabla resultat, ger upp, sitter tyst och tittar på showen som fortsätter...Självkänslan raseras, undviker den gruppen i fortsättningen. Känner du igen dig i detta?
Del 2.
SvaraRaderaTack för din uppmuntran beträffande de olika "rösterna"! Att byta alias känns främmande för mig, jag vill ju att du ska förstå det jag skriver mot bakgrund av det jag berättat tidigare. Så tänker jag beträffande dig, har genom allt du skrivit byggt upp en rätt bra (tror jag) bild av hur du är. Sedan är ju allt subjektivt, man väljer ju själv hur man beskriver sig själv, ingen som kan ifrågasätta. Men kanske är vi olika, jag mer relationsinriktad (vi kvinnor har ju ofta det felet). Du kanske ser mina tankar som något fristående som inte har någon koppling till mig som person?
Bekräftelse. Jag känner inte att jag har så stort bekräftelsebehov. Jag är inte den som talar vitt och brett om vad duktig jag är. Ofta förstår andra inte vad man gör. Det bästa man kan göra är att lära sig bekräfta sig själv. När jag väl får bekräftelse från andra, känns det ju väldigt bra, men det är inget jag aktivt söker. De människor jag jobbar nära, vi är väldigt bra på att bekräfta varandra, att ge beröm till varann, visa uppskattning. En av förklaringarna till att jag trivs så bra på mitt jobb.
Schizowoman, hördu, du har ju humor minsann! Om du inte passar dig så kanske jag börjar kalla dig för Pelle! Humor underlättar livet, allvar får vi så det räcker ändå. Tänkvärt att du kopplar det jag skriver till dimensionen trygghet - utmaning. Jag hade inte tänkt så. En av fördelarna med att bolla tankar, man kommer längre än när man tänker på egen hand! Jag gillar din underskrift!
Jag har en grej jag skulle vilja bolla med dig, men jag fick inte riktigt plats nu, du gav mig så mycket annat jag ville bemöta. Du nämner ju ofta egot, utan att utveckla det närmare. Det manliga egot är något som jag tänker en hel del på...har väl genom åren byggt upp en teori utifrån de män jag stött på och kunnat observera. Är det känsligt för dig att prata om manligt ego, eller skulle jag våga ta upp ämnet? Mina tankar har ju liksom inget med dig att göra, utan är helt generella. Men det är kul att bolla! Kan säga att jag har inget emot mothugg, snarare sporras jag av det, det får mig att vilja förstå vilka överväganden som ligger bakom ståndpunkten, i bästa fall är det något jag kan ta till mig och som kan få mig att ändra ståndpunkt. Jag har ännu inte lärt mig att stava till ordet prestige.
/Fröken Diskussionslysten
(Fröken Integritetsrädd sover rätt länge på morgnarna, därför har jag kunnat skriva ner denna kommentar helt obehindrat, hahah, jag har lärt mig nu hur jag ska komma förbi henne!)
PS. Bara så du vet då gillar jag när du skriver långt, för då ger du mig mycket att tänka på. Jag gillar själv att skriva långt.
DEL1 av 6.
RaderaOj, det blev ett riktigt långt svar (tog tid att knåpa ihop), men du gillade ju det sa du.. (det lär du få äta upp i och med detta inlägg, haha).
Jag är likadan, känner igen mig i mycket av det du skriver!. Kan prata mycket med vissa, och andra känner man inte för att öppna sig för = kallprat. Fel våglängd, för olika, eller vad det är. Som du säger, krävs förtroende. Vet jag att det jag säger snart skvallras, eller på andra sätt nyttjas vidare tappar man snart förtroende osv. Vill kunna lita på folk innan dom får veta vissa saker. Har svårt att lita på människor fullt ut, antagligen på grund av tidigare erfarenheter.
Det är lite synd att man inte kan prata och öppna sig för alla, önskar det vore så, men det fungerar inte.. Egentligen är det väl något fel när man bara har förtroende för vissa, men kanske människan överlag behöver utvecklas, I dont know, do you?
Vilken egenskap jag värdesätter mest på hos människor får jag fundera lite till på.
Angående att känna folk. Jag hade förr en annan hemsida där jag skrev lite om ditt och datt och en och annan som trodde sig känna mig, sa att dom nästan upplevde att hemsidepersonen var som en annan person. Så stor skillnad kan det vara. Av någon anledning är det lättare att öppna upp i och med det skrivna ordet.
Kanske för att egotriggade motkommentarer inte hinner ploppa ur mun lika snabbt om det måste skrivas?
Vissa grejer öppnar jag inte upp här heller, vissa grejer passar sig inte publikt. Men än så länge fungerar det rätt bra att öppna upp vissa delar här på bloggen. Kanske blir jag skraj en dag. Jag är förresten påkommen nu.
En kollega sa att han hittat min blogg häromdagen. Fick en olustig känsla, men jag observerar bara lugnt att det är egot som är rädd för förändring.
Vad gäller mailkonversation är det antal som mailat (som föredrar det icke publika) och jag skulle egentligen inte ha något emot det, men jag är rädd för att tiden inte riktigt räcker till. Jag ser också en fördel av dela skrivandet med andra, så andra kan ta del och kanske känna igen sig själv i tankarna.
I grunden är vi rätt lika vi människor. Kanske finner någon ett litet värde i det, det är min förhoppning. Av denna anledning försöker jag i viss mån minimera mailkonversationer. Jag tror en positiv sak i och med det ”publika” gör att man skärper till sig en aning, dvs får oss att tänka till lite extra och inte kan sjunka alltför djupt in i sina problem eller vad det nu kan vara. Det blir lite mer genomtänkt helt enkelt. Att skriva av sig lite, och sätta tankar på pränt tror jag dessutom är utvecklande.
Jag tycker inte att vi ska låta andra styra över våra liv och begränsa vårt beteende (så länge det inte är på bekostnad av andra). Du har förresten absolut inte på något sätt skrivit något som jag tycker skulle ligga dig i fatet. Snarare ger du ett positivt intryck!
“Stop worrying about what other people think.” - Aniko Giampetro
“Criticism is something we can avoid easily by saying nothing, doing nothing, and being nothing” - Aristotle
Ligger en del i dessa citat eller?
Förövrigt uppskattar jag också att bolla tankar! :)
Forts. följer..
DEL 2
RaderaJag skulle nog kategorisera mig som rätt dålig på att mingla runt. Självklart beror det på vad för folk som finns i mingelgruppen. Om det inte är folk med liknande intressen är det inte min grej. Gäller ju att hitta något samtalsämne som det går att relatera till.
Har haft både dåliga bordssittningar och bra sådana. Allt beroende vad för person man har turen att hamna bredvid/emot. Om man inte hittar något gemensamt eller intressant att prata om blir det nog mest kallprat, om ens det. Man hoppas på att det blir många sånger på sittningen osv! :). Saknar tv gör jag också, så jag har lite svårt att relatera till prat om tv-program. Jag har nog blivit sämre på att “mingla” beroende på att jag sista åren har avskärmat mig alltmer från normens input vilket antagligen gjort att jag har mindre gemensamt med “massan” än tidigare. Mitt eget ”fel” och självvalt kan man säga. Plus och minus med allting. Mingelmiljöer är kanske något jag alltmer undviker. Jag dock är övertygad om att det går att träna upp denna “kompetens” men just nu prioriterar jag annat.:) Jag har varit mer “social” tidigare kanske man kan säga.
Du.. H.. du verkar vara tolerant! :) Du orkar läsa allt mitt ”pladder”, bara de är en eloge i sig! :) Jag uppskattar tolerans, även om det kanske inte känns som rätt ord för mig. En person som är tolerant är liksom öppet för allt. Ska jag vara ärlig är jag nog inte så himla tolerant vad gäller vissa saker, inte på samma sätt som ett barn i alla fall. Mitt ego och min “identitet” finns inbyggda i vissa ämnen som jag studerat mycket.. Jag vet, jag behöver utvecklas betydligt. Och när ens identitet och tro utsätts för vad som ”upplevs” som “attacker” eller osanningar har egot svårt att stå emot..Jag menar att det finns en klar risk att “toleransen” går ner när en människa upplever sig fast övertygad om att dess åsikt är den rätta. Tror du förstår vad jag menar?
Jag tror det är därför små barn är så toleranta och öppna. Dom har inga förutfattade meningar eller har inte byggt in massa identitet i vissa frågor. Jämför t.ex. barns öppenhet jämfört med äldre personer som kanske inte lika ofta är lika toleranta för andras åsikter.
Ju mer identitet och polarisering, desto lättare att någon känner behov av att försvara sig, eller gå till “angrepp” etc. På det sättet kan kunskap ligga människan till last.
Ibland ramlar jag tyvärr dit själv, och dras med i intoleransen, då det är inte lätt att vara tolerant alla gånger. Det är lätt att låta egot dras med och vilja försvara sin ståndpunkt i en intolerant miljö. Men ja absolut, låter som vi gillar samma diskussionsmiljö. :)
Ibland tror jag det vore bra att frikoppla sig från sin identitet, intellekt och gå tillbaka till en tillvaro mer baserad på enkla saker och levene i nuet. Tror man egentligen mår bättre då. Kanske mindre irritation och frustration? Ibland kan det vara skönt att hänga med människor som är mer på den nivån och inte intellektualiserar så mycket. Förstår du vad jag menar? Ganska skönt att leva i nuet och inte tänka för mycket på framtiden, politik, hur man ska tjäna pengar etc. Jag menar inte att man ska leva totalt oansvarigt, men kanske undvika leva fööör mycket i framtiden liksom.
Och om det inte går att prata sansat är det då inte bättre att inse att vissa samtalsämnen bör lämnas därhän? (känns som jag tjatar om detta?) Jag menar om du tycker att färgen röd är snyggast och jag tycker färgen vit är snyggast så behöver vi ju inte argumentera oss osams om vem som har rätt? :) Spelar ju ingen roll. Pratar man politik blir det lätt så.. Folk tycker sig ha rätt. Är jag (egot?) övertygad om en sak kan det kännas meningslöst att diskutera med en person där jag tycker mig märka att personen står på felaktiga grunder. Ja lite hårt kanske, men sanningen. Det tar liksom emot att lyssna på viss information om man tycker den är felaktig. Man vill bara stänga av ljudet.:)
More to come..
DEL 3
RaderaAllt beror ju som sagt på vad man matar sin hjärna med. Om det är någon som har rätt eller fel, i det perspektivet kan vara irrelevant. Om man nu vill diskutera politik kanske en sokratisk metod är att föredra.
Inslag av introvert-ism. Ja just det, jag blev ju influerad av Jay Shafer som sa så (och han verkar väldigt lik mig på vissa sätt). Säger man “inslag av” låter det lite mildare och inte så anti-socialt liksom, hihi.:) Finns ju en del skämt i ämnet, tex håller Jay på att skapa ett samhälle där vi “anti-sociala” kan bo tillsammans, heheh. Alltså ett litet bysamhälle där vi som stundtals behöver privat utrymme ska kunna bo. :) Vill väl bara skydda mig lite antar jag. Näddå, jag lämnar dig inte ensam i introöknen.
Fast.. Finns också vissa bitar som inte stämmer fullt ut för mig i Cains bok. Var något avsnitt där man skulle svara på frågor och jag svarade inte bara ja på introvertfrågorna utan även de som jag nog inte borde svarat ”ja” på.. Läste också något avsnitt om att en person behövde vara själv efter ett framträdande och satte sig på toan för att ladda batterierna.. Den nivån är jag inte riktigt på. Känner du till HSP, högkänslig person tror jag det står för. Det verkar också vara lite åt introvert hållet? Apropå bokstavskombinationer. :) Det kommer bara fler kombinationer.
Intressant att extrovert är idealet i västvärlden och introvert idealet i Asien (enligt boken). Minns när jag pluggade att eleverna från Asien höll sig lite mer till sig själva (och sina grupperingar), när jag tänker efter så upplevde jag nog dom som mer introverta ja, tittade alltid bort när blickarna möttes, dom stack aldrig ut, dom liksom glor aldrig på samma sätt som en del andra här i Sverige etc. Dom verkade inte direkt intresserad av att ta kontakt med andra heller.
Newtons tredje lag, jasså du knäckte inte den, näh, inte lätt! :) Förlåt om jag försökte låta besserwisseraktig. En härskarteknik är ju att börja prata så avancerat så ingen hänger med. ;)
”Två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora men motriktade krafter. Om föremålet A utsätter föremålet B för en viss kraft kommer B utsätta A för samma kraft men riktad åt motsatt håll.”
Den sociala varianten av Newtons tredje lag innebär således att om någon påverkar mig med en ”kraft” som jag inte vill utsättas för så bildas en lika stor motriktad kraft åt andra hållet. Ibland till och med en ännu större motriktad ”kraft”. Är du med? Finns många namn. Boomeranglagen, Lagen om orsak och verkan etc.. Jag tror alltså inte på att tvinga folk till ditt och datt. Insikten till positiv förändring måste komma inifrån. Därför tror jag i grunden inte på tvingande politik som lösning. Upplysning och att utmana sig själv ter sig som enda vägen till utveckling?
Hur ser du på det?
Jag har rätt bra självkontroll, men jodå, jag kan ”attackera” när jag tycker mig själv bli utsatt för någon form av ”påhopp”, härskartekniker, kroppsspråk som signalerar överlägsenhet eller vad det nu kan vara.. ibland mindre tydligt och subtilt. Ofta när jag tycker någon gräns är nådd. Har ganska lätt för att känna av folk som försöker i någon mån domdera och ställa och som testar hur man reagerar. I yngre ålder kunde jag sätta gränserna tidigare, vräka ur mig olämpligheter och bli tydligt (pinsamt) sur (så jag ångrade mig och fick skämmas för mitt överdrivna beteende).
Har blivit betydligt bättre på det med tiden, försöker att inte ta saker så allvarligt. Är bättre på att ta skit nu helt enkelt! :) Hade svårt att ta skit när jag var ung. Förövrigt är det bättre att undvika människor som driver fram den där dåliga sidan hos en. Suger bara energi, speciellt om man blir ”osams”.
Aha, får en bild att du är snäll och beskedlig tills det rinner över, sen smäller det? :)
BAM! :)
Forts. med del 4.
DEL 4
RaderaJa, i muntliga diskussioner är det lätt att man liksom inte hinner få fram sina bästa ståndpunkter (om man nu inte är väldigt förberedd, förstås) och detta kan innebära att ens bästa argument inte alltid kommer till tals. Sen reflekterar man och tycker de va synd att jag inte sa ditt och datt osv. Detta kan väl även hända i skriftlig form, men mer betänketid finns ju helt klart! Jag gillar diskussioner som är reflekterande, tror dom är utvecklande i någon mån.
Om man diskuterar en fråga som ska resultera i någon form av beslut kanske även ”egot” vill vinna diskussionen, och därför blir man sur om man inte får komma till tals eller missar viktiga argument. Sådana diskussioner kan jag uppleva vara mindre bra. Jag har börja inse att barnsligt försöka “vinna” diskussioner inte är bra, bara är splittrande.
Bästa sättet är kanske att försöka berätta vandras synpunkter, tills man får godkänt att man förstått vad den andre sagt. Det brukar göra det lättare att relatera. Få saker är ju svart och vitt. Är ju bra om man inte känner sig missförstådd när man diskuterar.
Jag har sett en sådan diskussion på ett seminarium där man tog upp två personer på scen. En som förespråkade ingen sex före äktenskap och en annan som förespråkade tvärtom. Båda börjare ganska fördömande inför varandras åsikter, men sen fick dom försöka återge den andres argument (tills den andra tyckte att argumenten var återgivna på ett bra sätt). Bådas åsikter om för- och nackdelar lyftes fram. Det blev en jättebra diskussion och alla kunde till sist se argument får bådas sak och erfarenheter. Det fanns en “middleman” som ledde diskussionen mkt bra också. Annars brukar det mest vara att basha den andres åsikt ur olika synvinklar. Icke konstruktivt så att säga. En sådan diskussion slutar inte med att någon har rätt, utan att man kan relatera till varandras åsikter.
Komma in i diskussion bland extroverta? Jag förstår vad du menar även om det fungerar relativt bra där jag håller till. Jodå jag känner jag igen det! Jag kan känna igen mig att det är svårt att komma till tals när alla vill framföra sin mening samtidigt. Och ju fler vid lunchbordet, ”mötet”, eller fikabordet som vill säga sin mening desto svårare. Tror det är därför jag föredrar mindre grupper eller samtal mellan 4 ögon. I större grupper upplevs jag antagligen något tyst. Jag ”orkar” inte ”slåss” om det mediala utrymmet liksom. Jag vill ju inte gärna avbryta andra, eller överrösta (tycker det är respektlöst och dåligt beteendet), så man väntar in tills någon ska bli färdig, men då hoppar ofta någon annan in före osv., så man får aldrig sagt det man vill säga och vips har någon bytt samtalsämne.
Och som du säger så blir då självkänslan dålig, eller man på annat sätt tycker det är en tråkig miljö att vara i. Man blir inte sedd, får inte säga sitt etc.
En och annan som är väldigt ”pratglad” kan ju även ha en tendens att avbryta (jämt och ständigt) och därmed irritera ganska mycket. Jag kallar dessa som du vet för krokodiler.:) Dom måste bara få säga sitt (no matter what!), även om det inte är relevant i frågan (eller totalt ointressant i sammanhanget). Antar att dessa människor är extroverta?
Generellt inser jag att jag brukar samarbeta dåligt med krokodiler. :) Om jag tänker efter är det nog dom som är mer åt det introverta hållet, som jag jobbar bäst med. Även om jag inte lärt mig känna igen skillnaden extrovert/introvert fullt ut. Men jag föredrar helt klart ödmjuka personer som lyssnar, reflekterar och inte tar “all plats”, om du förstår vad jag menar. Bara dom inte är föör veliga. Försöker någon domdera och bossa runt mig vrider det sig inombords, fungerar inte, som den frihetsälskande person jag är.
Allra bäst sägs ju en grupp av olika typer vara, men då måste alla få komma till tals. Något som sällan blir fallet (om folk inte inser detta).
DEL 5
RaderaLite kul är det hur vissa personer använder samma ord. Jag har lokaliserat några specifika ord som ständigt återkommer hos vissa personer.. En person på jobbet brukar ofta köra följande fras. (jag hörde den idag, smålog och skrev ner den):
"Svårare än så är det inte, det är väl bara att köpa och handla.
Punkt!
Klart slut!
Hur svårt kan det vara?
Jag förstår inte hur svårt det ska va?!"
:-)
Dessa meningar hör jag i princip var och varannan dag på jobbet, hahah. Lite kul är det faktiskt.
Alias. Ursäkta att jag är dålig i min kommunikation. Dina tankar är absolut kopplade till dig som person! Om du byter alias och bara ger en hint, så lär jag snappa vem det är. Tro mig, det långt ifrån alla som orkar läsa allt vi skriver. :) Ett alternativ är ju också att du skriver en kommentar där du berättar att du byter alias som jag sen tar bort. Då lär vi lura alla spioner och antagonister ;) hahah. #Fooledthemagain
FRA och NSA och alla andra professionella avlyssnare vet nog redan allt om oss. Bara hoppas ingen ond person kommer till makten och får för sig att utnyttja infon..
Ett alternativ är också att du mailar från ett anonymt mailkonto och säger ditt nya alias.. Du hittar mailadressen vid min profilinfo. Jag kollar dock inte levafri mailen så ofta, bara så du vet.
Ja, det blir ganska subjektivt, vem man är och vad man står för. Precis som du säger väljer man kanske själv hur man beskriver sig och den självbilden kan ju vara felaktig i någon annans betraktelse. Förmodligen stämmer inte den upplevda bilden med verkligheten i alla fall. Men ett hum lär man ju få i alla fall. :)
Smart om man kan lära sig att bekräfta sig själv! Har du lite tips hur man gör det? Jag brukar i och för sig belöna mig själv när jag arbetat flitigt med något (typ måste disciplinera mig), fast lätt att glömma bort att belöna sig själv ibland. Den där känslan när man faktiskt fått färdigt något man arbetat med länge är så skön, jag har tyvärr lite av en historia att starta projekt som inte alltid blir färdiga, lite därför jag även tilltalas av mindre prylar och distraktioner. Jag försöker alltså disciplinera mig när passionen i ett projekt gått ner. Är du en person som håller på och sysslar med privata projekt på fritiden? Låter som du hittat ett väldigt bra jobb, grattis, var rädd om det. :)
Kalla mig vad du vill Fröken H;) Snällt av dig att det värsta du kunde komma på var Pelle.:)
Jah, att ha lite skoj är viktigt! Man mår bra av att ha lite kul! Önskar jag ibland vore bättre på det! Sägs ju att skratt är bra för vår hälsa, tror faktiskt det. Man får inte ta saker så allvarligt. Om man gör bort sig själv är det inte hela världen. Som du säger, allvar får vi tillräckligt av.
Jo.. jag inser att jag kanske tjatar om egot en smula.. :) Vad gäller egot. Fråga vad du vill, kör på! Tycker jag frågan är för obekväm så kanske jag däremot undviker den. :) Jag långt ifrån någon expert i ämnet, så det kan vara bra att reflektera. :). Man kan ju kanske tro att ego bara handlar om egoism, själviskhet, kontroll, ägande, ha rätt, stanna i oförändring etc.., men jag vet inte, kanske det är större än så. Har endast läst lite böcker som tar upp egot en del. Om man lär sig se sig själv och faktiskt lyckas betrakta egot inom sig är det lättare att vifta bort oförrätter och annat som jag upplever egot stör sig på. I grunden tror jag egot hör intimt samman med artens fortlevnad (i någon mån).
Och snart bara sista delen nr 6 kvar.. Puh..
Och slutligen SISTA DELEN 6
RaderaHur det manliga och kvinnliga egot skiljer sig vet jag inte riktigt, men inbillar mig att män mar mer aggressivitet och rivalitet kopplat till sitt ego. Jag tror också att egot är kopplat till kontroll på något sätt, även prestige är nog en hel del kopplat till egot. Du kan inte ens stava till ordet säger du? Starkt gjort iså fall! Tips emottages gärna! :)
Det här med status ter sig höra ihop mer med män (verkar det som?). Jag tror att många killar märkt att status har en lockelse hos en del av det motsatta könet, åtminstone till en början (generaliserar).
Egot är den som får mig att förolämpa någon jag bryr dig om, eftersom egot övertygat mig att det är viktigt att ha rätt.
Robert Kiyosaki påstår att arrogans är ego plus ignorans. Det skulle betyda att om man tar arrogans och subtraherar ignorans så består bara egot kvar. :) Djupingen Eckhart Tolle menar på att vi för att överleva som art behöver göra oss av med egot och tänka mindre. Han menar även att intellektet har fått för stor roll och vi bör vara mer närvarande i nuet. Jag använder ju intellektet till väldigt mycket (svårt att stänga av det) så tror jag det kan vara bra att frikoppla det ibland, typ meditation och vara i nuet. Träna sitt mentala, bli bättre på att hantera tankar etc. Jag tror att det kan ligga någonting i det. Även Kay Pollak vill jag minnas skriver en del om det sårade egot osv.. Projicerande, hur man skyller ifrån sig och annat.
Till skillnad mot Tolle tror jag egot behövdes för att överleva i en förgången tid (tänker mig tillbaka långt innan civilisationen uppkomst), lusten att utmana och observera rivaler, stå upp mot faror, ge mod inför jakt mm. Men i dagens civiliserade och komplexa värld kanske det fäller mer krokben för oss än gör nytta?
Att vara observant på det sårade ”egot” tror jag kan vara bra. Att faktiskt identifiera att det är egot som ger mig dessa känslor. Huruvida egot skiljer sig mellan könen kan vara intressant att luska i..
Hittade följande inlägg om Ego idag, kanske du finner det läsvärt?
http://thinksimplenow.com/happiness/the-ego/
Ja, det blir mycket teori, och intellekt, det som Eckhard Tolle tycker vi ska undvika. :) Kanske han har rätt, who knows. Jag ska kolla om jag har några anteckningar från något av honom som jag kan publicera. (Jag brukar skriva av bra avsnitt i böcker och spara.)
Sharrå så länge H! :)
Neh, hade tyvärr inga anteckningar från Eckhart Tolle.. (kollat)
RaderaWow, vilket svar!!!!! Du är helt outstanding! Nu börjar jag också skriva svengelska...
SvaraRaderaJag är helt mållös. Trodde inte du skulle svara överhuvudtaget, jag har suttit här och funderat om jag skrivit något som du kan ha tagit illa vid dig av.... Och så kommer detta svar! Tusen tusen tack! Så många tankar, så mycket för mig att fundera på. Vilken tur att jag har bokat in ett spinningpass, kommer behöva energi för att tackla detta.
Jag måste berätta för dig....jag hade sedan några dagar tillbaka bestämt mig för att helt sluta kommentera din blogg. Jag känner att jag kommit till en punkt där jag inte fixar det här offentliga längre. Och just nu kommer du med alla dessa ord...
Jag måste ta mig en lång funderare på hur/om jag ska fortsätta skriva här.
Fröken H
Hehe, så du har också börjat med svengelska? Aaah du ser, det smittar! Visst är det svårt att låta bli? :) #canthelpitliksom
RaderaTycker vissa ord låter bättre på engelska ibland bara. Du lyckas däremot bra med att inte haka på mitt eviga kladd med smileys, hahah.
Trodde du inte jag skulle svara? Jodå, jag behövde bara lite tid att formulera ihop något, du skrev ju så mycket som jag fick fundera på, tack själv, kul om du gillart! :)
Men hade du tänkt sluta och kommentara H, det gör mig lite ledsen. Jag tycker det vore synd! Hoppas det inte är för något olämpligt jag skrivit? Hmm, jahh, det verkar som det är jobbigt det här med det publika för dig. Det oroar dig va? Jag har lite svårt förstå, men det är klart du känner som du känner. Du skriver ju inget dumt liksom, snarare tvärtom, du skriver väldigt bra! Och jag har svårt att tro att någon skulle känna igen dig eller se något komprometterande i det du skriver.. (som sagt snarare tvärtom!)?
Tänkte provocera lite, hoppas du inte ta illa upp..
“When I look back on all these worries, I remember the story of the old man who said on his deathbed that he had had a lot of trouble in his life, most of which had never happened” – Winston Churchill
“Nobody can hurt me without my permission.” - Mahatma Gandhi
Vad du känner och hur du reagerar är alltid upp till dig själv.
det är omöjligt
sa tvivlet
farligt
sa rädslan
onödigt
sa förnuftet
…prova ändå…
viskade hjärtat ♥
:)
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaNäh, du behövd inte vänta tio dagar på att jag ska kommentera! :p
RaderaDom här #-tecknet (Hash/brädgård) och allt vad folk kallar dom kanske du känner igen från andra ställen? Jag slänger mig lite med dom intrycken för jag tycker det är lite skoj helt enkelt! :)
Ja, tycker absolut det vore synd om du sluta kommentera. Skulle sakna dina fyndiga kommentarer.
Ja, du har rätt, jag tittar från min utkikspost. Jag har svårt att se genom dina ögon för jag vet nog för lite om dig. Du får ursäkta att jag kanske i viss mån försöker påverka dig. Jag säger som mamma sa. ”Det är för ditt eget bästa” :)
Näh, dom sista orden är tyvärr inte mina ord. Önskar jag kunde komma på något så fint. Gillar det också! Vet tyvärr inte ursprungliga källan heller, annars hade jag lagt till det..
Okey, du vill förhandla, en kompromiss, haha, hmm.. Något som skulle kunna bli win-win menar du?
Låt mig vara väldigt ärlig och rak på sak, hoppas det går bra?
På bloggen kan jag lämna kommentarer om jag vill, jag känner inte att jag måste, det gillar jag. På mail, känner jag nästan att jag måste svara. Alltså det kan kännas som ett måste. Jag har ett väldigt fullspäckat schema normalt och vill inte behöva känna dåligt samvete för att jag inte svarat på ett mail om du förstår vad jag menar? Det blir liksom en stress jag inte gillar. Du kan säkert känna igen dig i det här, alltså att det är skönt att inte ha några förpliktelser.
Vad mer?
På något sätt tycker jag liksom inte att jag känner dig (även om vi verkar ha många gemensamma drag) och att maila känns lite privat, inget jag nämligen gör om jag inte ”känner” folk, om du förstår vad jag menar? Japp, du får din integritet slängd i ansiktet. :) Jag menar, du vet väldigt rätt mycket om mig och jag väldigt lite om dig. Någon slags obalans liksom.
Tänker du i sådant fall fortsätta vara anonym på mailen?
Jag håller förövrigt med om det verkar som vi i mångt och mycket är på samma våglängd. =)
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera---- MITT SVAR ----
RaderaJah, det verkar som blockeringen inte funkar, skumt… ;-) *nerråhh,,, skoja ba *
Jaha, du har alltså tidigare inte märkt att jag uppskattar dina kommentarer. Ja, jag är kanske dålig på att kommunicera, kanske är lite torr sådär, ber om ursäkt för det, men vill samtidigt inte att det ska tolkas på något konstigt sätt. Vet ju för lite om dig, men jag märker ju att du har ett väldigt gott hjärta.
Ja, men eller hur. Visst är det givande att reflektera och skriva ner sina tankar på papper. Gå och klura lite. Tror verkligen på det! Gillar det också, även om du säkert märkt att jag ibland har svårt att få tiden att räcka till. Ja, låt oss testa och se hur det fungerar.
Kul att du tar min uppmuntran på rätt sätt! Det är inte det att jag vill förändra dig (för sånt stör jag mig också på), bara utmana dig en aning, växa. Vill dig bara väl serru.
Bra förslag det där om en månad. Jag tror inte det kommer ta så lång tid, men det är bra på att du är med på att det kan ta relativt långt tid innan du får respons. Jag gör mitt bästa för att hinna med. Bra att du är med på samma tåg här, det uppskattar jag! Och jag hoppas att jag kan hålla en relativt hög nivå även om det inte är publikt.
Ok, bra att veta att du gillar att saker tar sin tid. Jag jobbar på att bli bättre på otålighet (som så mycket annat). Om jag verkligen vill något kan jag vara rätt pushig och ge mig efter ett visst uppsatt mål. Spelar ut allt på ett kort för jag inte pallar vänta etc. Men annars går det oftast i sakta mak, speciellt vad gäller större förändringar. Som du märkt går ju inte min rensning i något rasande högt tempo, haha.
Angående öppenhet, jaa jag anar att du vill skriva mer än du säger.:)
Angående min öppenhet. Det finns alltid för- och nackdelar med allting, men jag tror öppenhet överväger. Jag har tagit till mig av en bok av Harry Brownes här (avliden sen några år). Han hade en filosofi om att vara öppen med vad han stod. Många gillade honom för det, en del inte. Sånt är livet. Jag tror det är bättre att vara rak med vad man står.
Intressant att vi även är lika på punkten vem vi väljer att kommunicera med. Jag är likadan som du kanske förstått.:)
Va bra att du vågar öppna upp! Du har säkert utmanat dig en del genom det beteendet? Modigt av dig! En eloge för det! :)
Jag kommer inte sprida något, och ev. mail läses bara av mig (och FRA och NSA förståss). Jag vill att samma villkor gäller dig.
Trevlig kväll på dig nu! :)
PS. Tack för att du inte blockerat mig! ;-)))
SvaraRadera