Under semestern har jag läst många bra böcker, varav detta är en av dom! Som vanligt skriver jag inte om de böcker jag läst och som jag inte tycker är läsvärda.
 |
| På roadtrip med bilen på semestern, och som ni ser läser jag boken som rencenseras i detta inlägg. |
Stoicism och framförallt Senecas och Marcus Aurelius är några som ofta omnämns av tex Ryan Holiday och Tim Ferriss i diverse podcast. Så även undertecknad blev nyfiken.
Följande spännande bok hittades på biblioteket:
Seneca, människosläktets lärare (Bokförlag Atlantis), skriven av Bo Lindberg
Som alltid är det intressant att del av människors åsikter som levde på romartiden. Jag tycker romartiden är intressant överlag. En annan tid, andra värderingar och förhållningssätt. Men fortfarande samma primitiva människa.
Bo Lindberg har ett mycket välartat och roande språk i denna bok. Bo är duktig på att använda ord och dess innebörd med lite mer ovanliga ord, och samtidigt aldrig använda onödiga ord. Allt detta kokar ner till en bok som är lättläst och stundtals roande.
Det tjänar föga till att försöka beskriva innehållet. Därför har jag tagit mig friheten att delge er ett antal bokutdrag, hoppas Bo inte blir sur pga av detta?. Tro mig, det finns betydligt mycket fler godbitar att hitta i denna bok!
Bara det att läsa små fraser av latin uppskattas; härliga namn såsom ”Polybius” livar upp. Det finns mycket fascinerande att läsa i boken. Det är en bok som jag varmt rekommenderar om man är intresserad av olika filosofier och dessutom romartiden och ”dess anda” hos filosofer, då främst Seneca, människosläktets lärare.
Jag tycker det finns mycket bra att ta till sig av i denna bok. Plocka russinen ur kakan så att säga. Boken är också språkmässigt väldigt diversifierad och ordrik, och som sagt härligt läslig.
//s22 Inledning, kloka ord //
”Kynikerna slutligen levde som ett slags hippies och försökte befria sig både från tingen och samhällslivets konventioner; de utmanade den goda smaken i demonstrativa gester och beteenden. Skillnaden
mellan kynikerna och somliga tidigare stoiker tycks inte ha varit så stor; båda skolorna förfäktade ju att friheten stod att vinna genom att man gjorde sig oberoende av de yttre tingen.”
//s 25 Inledning //
”Men viktiga stoiska teman finns hos Cicero, i första hand i hans skrift >>om plikterna<<, De officiis. Att man inte får rubbas i sin själ av lyckans växlingar; att förnuftet måste kontrollera begären och affekterna och bland dem särskilt vreden; att dygden är ett självändamål men att det samtidigt är skillnad mellan
de vises dygd och vardagsdygden för de ofullkomliga; att det finns en naturlig gemenskap mellan människor som bestämmer dem för humanitet; att gärningar bedöms efter sin avsikt och inte efter sin effekt – detta är stoiska läror som mer eller mindre tydligt utläggs hos Cicero och som återfinns också hos Seneca.”
//s 29 , den enskilde//
”De flesta människor lever enligt Seneca ett eländigt liv, och med det menar han inte att de lever i materiell eller social misär utan att deras sinnestillstånd är kaotiskt. De drivs av avund och längtan att komma sig upp; de är giriga och jagar efter egendom, somligas passion är att kriga. De som anses framgångsrika är i samma belägenhet: de tyngs av sin egendom, många bleknar av ständiga njutningar, andra förlorar all frihet när de
skall tillfredsställa sina anhängares önskningar. I botten av allt detta ligger en brist på stadga och lugn i själen.”
 |
| Läser bok i hängmatta.. = härligt |
//s30 //
”Människan vacklar mellan olika intressen, mellan lyx och avhållsamhet, mellan innehållet och stilen i böckerna hon läser, mellan politiken och det privata livet. Sådant vinglande vållar leda och missnöje med
en själv, en sjösjuka (nausea) i själen. Somliga blir rastlösa av att inte ha någonting att göra och otåliga i väntan på att något utlovat ska hända. Varje uppskjutande av det de väntar på blir för långt.”
//längre ner s 38 //
”Det finns alltså ett visst utrymme för känslor, bara de inte tillåts bita sig fast. Även den vise tycks kunna få skratta och gråta eller uttrycka känslor inför en upplevelse, bara det inte blir långvarigt och
sätter sig i själen. Seneca intar här en mindre rigorös ståndpunkt än de tidigare grekiska stoikerna.”
//längre ner samma sida, s38 /
”Men den vise släpper inte in känslorna i själen och låter sig inte övermannas av dem.”
//s40, skönt latinsk ord igen //
”Den vise är oberörbar, stadigt lycklig och fri, han är >>tillfreds med sig själv<< (se contentus), beundrar
ingenting annat än sig själv. Han är vad vi kan kalla självtillräcklig, men då med ett ord som inte ger de positiva associationer som stoikerna gav detta slags oberoende.”
//s45, mycket bra //
”Liksom föräldrar inte blir förargade över att barnen drar dem i håret och slår dem i ansiktet och liksom en herre inte förolämpad av sin narrs insinuationer, så tar inte den vise vid sig av kränkningar; i stället föraktar han dem och deras upphovsmän, i en attityd snarare av upphöjt överseende än av aggressivitet.
Dessa kränkningar kan vara småsaker: man får inte bli arg av en utebliven hälsning eller inbjudan; en alltför låg placering vid banketten eller en knuff i ryggen i bastun får inte låta vreden övermanna en. Men Seneca
diskuterar också mer makabra prov på återhållen vrede, nämligen sådana som givits av dem som utsatts för tyranners ondska. Som till exempel perserkungen Harpagos rådgivare, som av sin herre serverades sina egna söner till middag och på frågan hur det smakade gav till svar att allting smakar bra hos en konung.”
//Kul betraktande, vidare längre ner s 46 //
”Å andra sidan är ändå den stränga hållningen till lyx och flärd, lättsinnig förlustelse och kroppslig njutning ett viktigt tema i Senecas förkunnelse. Han beundrar filosofen Demetrius som besöker honom iklädd bara ett skynke och sover på // s47 // golvet. Kroppen och det kroppsliga är nedvärderade. Att förakta sin egen kropp är säker frihet. Muskelbyggarna på gymmet skulle han förakta, likaså bastubad. Den enda hederliga svetten är den som kommer från möda. Scipios badvanor var förebildliga: bara en gång i veckan, i kallt, ofta lerigt vatten och bara händer och ben. Det lukade nog men var moraliskt sunt. Helt försmår Seneca inte kroppsrörelse. Promenader är bra och själv har han funnit det hälsosamt att åka bärstol; det är gen måttlig skakning som driver ut onda ångor ur kroppen. Det framgår också att han sprungit på kapp med en slavpojke.”
//s71 //
”Den vise har hela världen som sitt fosterland. Han är inte beroende av att bo på en viss ort eller i ett visst land, eftersom det viktiga för honom är hans inre beskaffenhet, hans dygd, inte de yttre förhållandena. Är bara själen i ordning, har den vise sitt fädernesland överallt.”
//s105 Nytt kapitel: LÄRA FÖR LIVET, Kontemplation och moralisk nytta//
”Den reträtt Seneca förespråkar är en tillbakadragenhet i studier. Tiden skall ägnas åt filosofin; utan studier är reträtten meningslös, säger han, >>som att vara levande begravd<<. Seneca förespråkar vad som i den andra moralfilosofin kallades det kontemplativa livet.”
//s106//
”Den kontemplativa verksamheten är hos Seneca tydligt underordnad det övergripande moraliska målet att förbättra människan.”
//längre ner s 106 //
”Stoicismen var kunskap för livet. Kunskapssökandet fick inte isoleras från sitt moraliska, självförbättrande syfte. Stoikerna hade en särskild beteckning för ett liv som förenade kontemplationen med moralen, bios logikos, förnuftslivet, vilket låter väl så teoretiskt men där förnuftets roll var det kritiska avgörandet av vad som är gott, ont och likgiltigt.
//s117//
”Seneca har sagt saker som blivit bevingade i tankefrihetens historia. Han ger insiktsfulla kommentarer om läsning och betonar att den skall vara aktiv. Det måste finnas någonting mellan läsaren och boken. Vid läsningen skall man efterlikna bina som bearbetar honungen och sedan spriden den. Man skall samla läsfrukter och koka samman dem till någonting eget. (Seneca tycks här ha formulerat tanken bakom uttrycket >>reader´s digest<<.)
//s139//
”Det gäller att befria sig från de yttre tingens fängelse, beroendet av allt det som inte står i vår makt utan är underkastat Fortuna.”
//s154 och 155 RIKTIGT BRA!!//
”Det moderna samhället garanterar ingalunda någon själsro. //s155// Tvärtom tycks den psykiska ohälsan växa med överflödet och välståndet. Man talar om existentiell dysfunktion, varmed förstås den psykiska ohälsa som nog alltid funnit men som i det nutida samhället diversifierats och funnit nya uttryck – jämför Senecas analogi med tillväxten av medicinska åkommor i takt med växande välstånd (ovan s.110). Jäkt och stress är sedan länge uppmärksammade tillstånd som numera drabbar alltfler i överflödets samhälle. Det finns så mycket att välja på, möjligheterna är så många, inte bara att konsumera utan också att starta kortare och längre livsprojekt. Och förväntningarna är större; det verkar alltid finnas något ännu bättre om hörnet. Vi lever i >>förväntningssamhället<<, har det sagts, där det alltid finns ett >>nextopia<< att se fram emot. Men därmed blir också otillfredsställelsen större; jakten på nya upplevelser, nya förverkliganden och triumfer tar aldrig slut, allt i enlighet med det gamla visdomsordet att gräset är alltid grönare på andra sidan. Samtidigt är risken för besvikelser större när så många alternativ står till buds och förväntningarna är många och höga. Och jämlikheten i det moderna samhället gör på sitt sätt saken värre. När möjligheterna att förverkliga sig eller göra karriär erbjuds förhållandevis många människor kan man inte som tidigare skylla på klasskillnader, andras privilegier och hindrande sociala traditioner när förhoppningarna sviks. Allt hänger på en själv. När villkoren är likartade för alla blir frustrationen över ett misslyckande större. Ödet och förnöjsamheten, dessa gamla stoiska botemedel, har avskaffats.
Vad Seneca har att säga om oförmågan att finna sig till
rätta i nuet, om längtan efter framtiden, om själens sjösjuka, om resandet som en flykt och om ängslan för vad andra skall säga avser i princip samma slags själsliga tillstånd av ohälsa.”
|
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar