En av Susan Cains förebilder, hennes morfar

Susan Cain:s bok är nu färdigläst! Och jag kan inte låta bli att dela med mig av ett kort utdrag.

Den här boken behandlar framförallt egenskaper som introverta och extroverta har. Som ni vet tror jag mig tillhöra den Introverta delen av befolkningen. Och känner igen många delar av boken i mig själv, bland annat gillar jag också böcker.

Jag tänker skriva en kort recension senare, men här kommer ett smakprov.

Bokutdrag – Susan Cain – Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns

//s335 om Susans morfar som verkligen gillade att läsa böcker //

”Han var skygg som person och hade svårt att se åhörarna i ögonen, men han var så oförskräckt i sitt andliga och intellektuella sökande att människor kom för att lyssna i en sådan omfattning att många fick stå.
Resten av vår familj följde hans exempel. Hos oss var det vi gjorde tillsammans framför allt att läsa. På lördagseftermiddagarna kurade vi ihop oss med våra böcker. det förenade det bästa av två världar: man kände kroppsvärmen från de andra alldeles intill, men i huvudet kunde man röra sig fritt omkring i äventyrens land.
Trots det började jag innan jag kom in i tonåren fundera på om detta ständiga läsande på något sätt hade stämplat mig som >>helt borta<<, en misstanke jag tycktes få bekräftad när jag som tioåring åkte på sommarläger och fick se en flicka med tjocka glasögon och hög panna som inte la sin bok ifrån sig ens på lägrets helt livsviktiga första dag. Hon förpassades omedelbart längst ner i hackordningen och fick tillbringa dagar och kvällar i den sociala uteslutningens helvete. Jag längtade efter att läsa jag med, men pocketböckerna fick ligga orörda i resväskan (även om det gav mig skuldkänslor – det kändes som om böckerna behövde mig och jag svek dem). Jag förstod att flickan som bara läst och läst hade blivit uppfattad som en blyg bokmal, vilket var exakt vad jag själv var, och att det gällde för mig att inte bli upptäckt.
Efter den sommaren kände jag mig inte lika bekväm med min längtan efter att sitta ensam med en bok. I high school, på college och som ung jurist försökte jag få mig själv att framstå som mer extrovert och mindre bildad än jag faktiskt var.
Men efter hand som jag blev äldre kom morfar att bli en förebild för mig. Han var en lågmäld människa, och en stor människa. När han dog vid nittiofyra års ålder, efter sextiotvå år i synagogans läspulpet, fick polisen spärra av trafiken för att alla sörjande skulle kunna ta sig fram. Om han fått veta det hade han blivit överraskad. I dag tänker jag att något av det allra bästa hos honom var hans ödmjukhet.”

En fin text.. ja ödmjukhet är fin en egenskap!