Jazzsångerskan: Varför envisas vi med att leva i en värld där det handlar mer om att vinna än att utveckla sin karaktär?

Igår var det dags för Jazzsångerskan Isabella Lundgren (Sommar & Vinter i P1)

Fick tips om att lyssna efter 39 min från en Facebookgrupp..

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/757664?programid=2071

Gillar att hon är öppensinnig (för annorlunda tänkande) och funderar på vad som är moral och att vi hellre bör utveckla vår karaktär än att till varje pris vinna. Gillar också att hon är modig och tar upp något annat än den vanliga "normen", anarkismen.
Måste säga att jag gilla programmet. Relativt ung och ändå många insikter. Det märks att det är en sökare och en människa som funderar och reflekterar mycket. Det finns ett djup. Värt att lyssna på enligt min ödmjuka åsikt. :-)

28:55 ”Plötsligt minns jag vad en man på tunnelbanan i Brooklyn sa till mig bara två veckor efter att jag flyttat dit. ”Don´t be afraid young woman, suffering is a beautiful thing, it creates character”. Ungefärligen, var inte rädd, lidande är något vackert, det skapar karaktär.” - Isabella Lundgren

29:20 ”Mötet med min skugga hade förändrat mig som inget annat kunde. Jag såg andra saker i världen i mig själv och i andra människor nu. Det grunda hade mindre betydelse, titlar var meningslösa och att göra något för applåder kändes blasé. Jag ville bli uppriktig. Försöka sluta ljuga, sluta fjäska, prata mindre i onödan och göra mer istället. Erkänna min okunnighet. Vara kompromisslös utan att vara stridslysten. Jag ville att saker skulle betyda något. Frågan jag ställt mig själv som barn kändes inte lika meningslös att svara på. ”Vilken är min plats i all denna absurditet?” Något svar hade jag så klart inte formulerat, men utsikterna så ljusare ut och världen verkade inte vara riktigt lika hopplös. Kanske kunde den till och med vara vacker, precis som den var. Och i rollen som människa hade jag kanske mer inflytande än jag tidigare förstått.” - Isabella Lundgren

//Den holländska trafikexperter sa åt att ta bort allt som sa åt människan vad de skulle göra för att försöka lösa trafikproblemen //

39:40  //utdrag från podcasten //
”Trafikexperten Hans Monderman kallar experimentet för ”Shared Space” och det visar på att vi människor kan tänka själva. Vi behöver inte alltid någon som säger åt oss hur. Detta är också den grundläggande idén bakom anarkismen. Ordet anarkism härstammar från grekiskans  "an archos" och brukar översättas till ”utan härskare”. Den allmänna uppfattningen kring anarkism brukar däremot kopplas samman med ord som ”kaos” och ”oreda”. Det är en intressant koppling. Att leva utan härskare är att leva i kaos. Säger inte denna uppfattning något om oss människor och vår stundtals blinda tilltro på stat och auktoritet? Hur mycket av den information vi får idag granskar vi vår fakta kring? Hur ofta tror vi inte att saker är sanna bara för att vi har läst det i tidningen, sett det på nyheterna, hört det av en politiker eller ja.. på radion? 

Anarkismen vill att vi tänker själva. Och att vi vågar byta, ändra och ompröva våra åsikter och tankar i relation till det vi läser, lär oss, hör och uppfattar i media, kultur och omgivning. Vår värld är rund och sällan passar den in i den fyrkantiga låda vi skapat och tror att vi behöver för att klara av att leva livet här på jorden.

Anarkismen är i sin natur egalitär. Den motsätter sig all form av hierarki som förtrycker en enskild människas frihet. Att tänka, leva, älska, tro och vara som den är. Anarkismen säger att vi inte behöver förlita oss på att ett system ska upprätthålla vår moral utan att vi själva ska och kan göra det. Den betonar alltså vår kapacitet som människor utan härskare. När jag vanligtvis uttrycker de här åsikterna så möts jag av kommentarer som ”det kommer ju aldrig att gå, människan är alldeles för ond för att klara detta ansvar”. Att vi människor uppriktigt tror att vi inte kan är en produkt utav att ha levt med härskare under en lång tid. Staten har sällan varit den första att progressivt företräda frihet och mänskliga rättigheter. Medborgarrättsrörelsen, kvinnorättsrörelsen, HBTQ-rörelsen och alla andra grupper av människor som har levt alternativa liv och tänkt på okonventionella sätt eller helt enkelt bara varit annorlunda, har behövt kämpa emot staten. För att det är staten som har upprätthållit och initierat dom strukturer som förtryckt dem. 

Världen har förändrats av modiga, envisa och intelligenta människor som frivilligt har organiserat sig och arbetat tillsammans. 

Det finns ingen logik i att säga ”människan är ond därför behöver vi låta några av dessa onda människor få otroligt mycket makt över alla andra onda människor”. Och dessutom så tycker jag att vi ska ge onda människor röst och bestämmanderätt genom ett demokratiskt system. Vi kan inte bygga något slags samhälle utan en tilltro på varandra. Och vi kan inte ta bort vår möjlighet att få praktisera, diskutera och leva våra tankar tillsammans med andra även om de tankarna skiljer sig åt. 

Att vi är så rädda för oliktänkande och alltid ska behöva försöka hitta likheter hos varandra för att klara av hur olika vi är det skapar ännu större avstånd oss människor emellan. Så varför är vi så måna om hur andra lever sina liv? Varför är vi fortfarande så otroligt rädda för dem som är annorlunda? Varför bryr vi oss mer om vem som säger vad än vad som faktiskt sägs? Hur kommer det sig att vi sällan lever som vi lär? Och varför envisas vi med att leva i en värld där det handlar mer om att vinna än att utveckla sin karaktär? 

Jag tror att vi passiviseras av tanken på att ett system är det som håller oss på rätt kurs. Att vi slutar tänka och handla själva när vi vet att någon annan ändå har makten och fatta besluten åt oss. Då är det lätt att strunta i romerna på gatan, människorna på flykt, de hemlösas svälten och allt annat lidande i världen. För några politiker tar ändå hand om det där. 

Det verkar populärt att banna individualismen som att den står för allt det onda i vår tid. Det är lätt att blanda ihop individualismen med egoism eller narcissism. I själva verket är individualismen förutsättningen för att människor ska kunna leva tillsammans, och kollektivismen måste utgå i från enskilda människor med egna processer. För att kunna reformera världen behöver varenda enskild människa reformera sitt inre liv. För vi kan bara möta någon så djupt som vi har mött oss själva. Det jag säger är inte ”bli anarkister och tyck precis som jag” utan snarare ifrågasätt de system vi tar för givna. Det jag önskar är en värld där vi inte bara accepterar det som är, som den enda lösningen. Jag önskar en värld med djupare, bredare och vidare perspektiv.” – Isabella Lundgren, Jazzsångerska