Tillräckligt bra (satisficers) tänket vs. maximeringstänket (sikta mot stjärnorna). Något som känns igen? En maximerare blir aldrig nöjd. Tydligen ska det finnas studier som visar en ”satisficer” är gladare än en ”maximizer”. Mindre risk att bli deprimerad för en ”satificer”. En följd av för mycket val är det givit folk aspirerande förväntningar som är totalt obehövliga och i någon mån i sig själv blir en form av lidande. Så även när vi gör bra ifrån oss känns det som att det inte är tillräckligt (allstå för en maximizer).
Ett annat problem med vår kognitiva förmåga är att vi ofta väljer på bas av vad som är enklast att utvärdera, snarare än det som är mest viktigt att utvärdera.
Ungefär som att vi väljer en romantisk partner baserat på utseende vilket är enkelt att utvärdera istället för att utvärdera efter snällhet, intelligens, integritet, sinne för humor, empati då dessa är svårare att utvärdera. Slutresultatet är ofta att vi hamnar med en ganska dålig partner.
Liknande process gäller ofta även för investingerinsbeslut, speciellt om du inte blivit speciellt medveten om vår bristfälliga kognitivitet.
Vem är du? Maximizer eller Satisficer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar