Jag har nu gått drygt en vecka i första kursen i filosofi (läser på distans) och har fått begrunda vissa texter som vi ska läsa. Min första (förmodligen ignoranta) spontana kommentar är ju att filosofi är i sig är ett väldigt stort och komplext ämne och det finns många s.k. "filosofer" som skrivit ner sina tankar. Människans intellekt verkar vara begränsat och det kan saknas logik som är motsägelsefull och så vidare. Tyvärr är texterna inte enkelheten själv utan ofta lite tillkrånglade så det ska bli mer föremål för fri tolkning vad författaren egentligen vill ha sagt. OCH som vanligt finns det mycket skräp i allt utbud och det finns egentligen ett alltför STORT utbud att läsa så en viss utsållningsteknik är lämplig att applicera. Självbevarelsedrift så man inte läser för mycket mumbo jumbo. Sen tror jag säkert att det finns vissa texter som talar mer till känslolivet än andra. Och då tänker jag att självkännedom är nog aldrig fel att ha med sig.
Vissa "filosofer" kan ganska lätt avfärdas för vara ute och cykla.. Ja det finns helt klart en risk med att så säkert "avfärda" vissa idéer och jag kommer att tänka på Bertrand Russels citat.
"Hela problemet med världen är att dårar och fanatiker är alltid så säkra på sig själva, och klokare människor så fulla av tvivel." - Bertrand Russell//Håll dig ödmjuk PG!!, för bövelens skull!! ;-) //
Nåväl.. bara min tolkning. Det finns också vissa texter som i mitt tycke bara innehåller fin och vacker ordföljd, många vackra ord, stort vokabulär men egentligen väldigt lite innehåll om jag ska vara kritiskt. Men sedan finns det vissa tankar och idéer som kommer i resonans med ens inre och i någon mån blåser ens hjärna, dvs när man hittar nya synsett. Det är så häftigt tycker jag! Det är ju dessa man egentligen söker eller hur?!
För att börja någonstans så tänkte jag stolpa upp några s.k. normativa teorier (ja bara ett sånt ord får en ju att bli skeptisk direkt eller, yes) En normativ teori, vad är det liksom? Jaja here goes. Gör ett försök att förenkla ner till några meningar..
Tar upp fem s.k. normativa teorier nedan (it's a start):
Dygdetik – främst "luskas" det och "fnulas" i etikens grundläggande fråga: ”Vilken sorts person bör man vara?” En väldigt spännade fråga (if I may say), och inte helt lätt att utröna! Dygdetiken fokuserar inte på vare sig plikter, rättigheter eller maximering av gynnsamma konsekvenser. Fokus ligger snarare på frågor som:
Vad utmärker s.k. riktiga handlingar? På vilka principer bör bördor och nyttigheter fördelas i ett samhälle? Är alla människor lika värda, och i så fall varför? Vad karaktäriserar en dygd? Vilka är dygderna och varför är vissa egenskaper dygder medans andra inte är det.
För att ge ett exempel: Aristoteles gyllene medelväg handlar om generositetens dygd som en balansering av lasterna slösaktighet och snålhet. En balansering av modets dygd i ytterligheterna feghet och dumdristighet.
Utilitarism eller konsekventialism – utgår från vilken handling som är rätt om och endast om den i maximal omfattning främjar önsketillfredsställelsen eller välbefinnandet i världen. Utilitarismen är en teori om vad som gör vissa handlingar riktiga och andra oriktiga. Konsekvensen av handlingen utforska utifrån rätt eller fel. Det kan dock tyckas vara ganska svårt att lyckas maximera välbefinnandet i alla handlingar som man gör, kortsiktigt och långsiktigt. Här torde ingå att verkligen veta vad som är rätt och fel, no? Intressant om inte annat!
Rättighetsetik – utgår från att individer har vissa grundläggande rättigheter som sätter stränga restriktioner för vad andra människor får göra mot eller med dem. Undertecknad tolkar detta som t.ex. "Alla har rätt att bära frukten av sina egna mödor", ”Alla har rätt att få ett boende” och ”alla har rätt till utbildning” som en sådana tes. Något som i så fall innefattar andra att tvingas stå för dessa människors s.k. rättigheter. I vissa fall innebär dock vissa "rättigheter" att andra utsätt för tvång, inte alltid, men ofta. Inte okey.
Kontraktualism – utgår från att moralen innefattar en överenskommelse kring ett gäng med uppsatta regler för hur vi bör behandla varandra. Där rationella agenter enas kring dessa gemensamma villkor som andra också underkastar sig. Låter rätt vettigt eller?
Omsorgsetik – här hamnar omsorgskänsla högt upp på prioriteringslistan och utgör den moraliska kompassen som måste föregå varje etiskt ställningstagande. Enligt min tolkning så ska det alltid visa omsorg och kärlek oförutsett vad som lett fram till situationen (det egna ansvaret neglegeras). Som att allt är tillåtet om något krisar tillräckligt mycket. En "etik" som inte sätter regler och principer särdeles högt utan mer problemlösning i hjärtats tjänst. Fokus ligger mer på relationer.
Sådärja! En liten intro, hoppas den uppskattas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar