Mottot: Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?

Det är ett uttryck som vissa dygdsignalerande (virtue-signaling) slänger sig med.

[Förtjänst/dygd signalering är naturligtvis när du önskar att göra något för att uppfattas som bra, inte för att det faktiskt är bra. Du vill ha beröm/lovord från folk." (ofta innebär det ett väldigt kortsiktigt tankegångar). Angela Merkel tas ofta upp som exempel i sammanhanget.]

Bedöm själv huruvida tesen uppfyller grundkraven enligt retoriken.
ETHOS (trovärdighet), LOGOS (logik) och PATHOS (känsla).

Och vad innebär det egentligen? Låt oss titta i boken "Atlas Shrugged, "Och världen självde", av numer avlidne Ayn Rand.

//s341 Dagny Taggart har letat upp Ivy Starnes i sin jakt på motorkonstruktören till den fantastiska uppfinning. Ivy Starnes tillhörde barnen till Jed Starnes som var den startade motorfabriken som nu gått i konkurs efter att barnen tog över//

”Ivy Starnes satt på en kudde som en förslappad Buddha. Hennes mun var en vass liten halvmåne – som hos ett tjurigt barn som kräver uppmärksamhet – i det fläskiga bleka ansiktet på en kvinna över femtio. Hennes ögon var två livlösa vattenpölar. Rösten hade samma oföränderliga, droppande monotoni som ihållande regn.

”Jag kan inte svara på den sortens frågor du ställer, flicka. Forskningslaboratorium? Konstruktörer? Ingenjörer? Varför skulle jag komma ihåg någonting om dem? Det var min far som intresserade sig för sådant, inte jag. Min far var en elak människa som inte brydde sig om annat än affärer. Han hade inte tid med kärlek, bara pengar. Mina bröder och jag befann oss på ett annat plan. Vi ville inte tillverka prylar utan vi ville göra gott. Vi genomförde en storartad omorganisation av fabriken. Det var elva år sedan. Vi klarade oss inte mot folks girighet och själviskhet, den gemena djuriska mänskliga naturen. Det var den eviga konflikten mellan ande och materia, mellan själ och kropp. De ville inte späka sina kroppar fast det var allt vi begärde dem. Jag kommer inte ihåg någon av dem. Jag bryr mig inte om att komma ihåg... Ingenjörerna? Jag tror det var de som satte igång hemofilin... Ja, det var det jag sa: hemofilin – det långsamma läckandet – blodförlusten som det inte gick att få stopp på. De rann ut först. De övergav oss den ena efter den andra... Vår plan?
Vi praktiserade //s342 // det högsta av historiens motton: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Alla i fabriken, från städerska till verkställande direktör, fick samma lön – bara så att det räckte till det absolut nödvändiga. Två gånger om året hade vi stormöte och då talade varje anställd om vad han ansåg var hans behov. Vi röstade om varje krav, och majoriteten bestämde vars och ens behov och vars och ens förmåga. Efter det delade alla fabrikens intäkter. Belöningar bedömdes efter behov och straff utmättes efter förmåga. De som inte hade producerat så mycket som majoriteten hade bestämt att de kunde, blev dömda till böter och fick betala dem med att arbeta övertid gratis. Det var vår plan. Den var grundad på osjälviskhet. Den krävde att människor inte arbetade för personlig vinning utan av kärlek till sin nästa.””