Någonstans där för ca 5 år sedan började insikten komma, att jag kände mig fast av stagnation. Ägd av prylarna, fastlåst. Otrivsel. Det var dags att möta ”tomheten” som fanns bakom ”shoppingen”. Tid att reflektera över alla prylar, vad skulle jag med så mycket prylar till? Det var som att saker och ting kom i ett annat ljus.
Jag minns att när jag såg Fight Club för andra gången förstod jag vad Tyler Durden sa osv. Jag fick en helt annat respekt för filmen. Det var som att det jag hade hört tidigare äntligen gick in.
"Anyone can make the simple complicated. Creativity is making the complicated simple." - Charles Mingus
På den nya stigen upptäcktes ”frivillig enkelhet” och även ”minimalism”. Minimalism trodde jag från början var någon abstrakt konstform som handlade om designa strama arkitekturer (stora rum med få saker i). Det förstod jag inte vitsen med.
Jag har säkert skrivit om det tidigare, men jag var en sådan som tyckte att hotellrum var urtrista, stela, kala och om jag inte sa det, tråkiga. Det fanns ju inga prylar där, det fanns inget som gjorde att man kände sig som hemma där!
Jag hade fel.
Livet har vänt i motsatt riktning.
Så här i backspegeln var alltså shopping bara ett sätt för mig att göra mig upptagen (enkelt beskrivet). Jag tyckte det var effektivt att scanna av Blocket på lunchrasten. Fanns det något ”kap” att göra? För ja, jag har alltid (ja tidigare) varit svag för ”kap”, vare sig det är rea eller någon begagnad sak, ja fynd överlag. Något som jag tror egentligen har ett större värde än vad andra tror. Lika med svårt att stå emot. Prylarna som köptes var inga superdyra saker så därför satte inte ekonomin stopp.
Idag ett antal år senare, en ”deklutterfas” senare, mycket ångest över all idiotskap som jag sysslat med. Den jobbiga och smärtsamma insikten över all tid nerlagd på att rensa/sälja (och all tid att anförskaffa) gjorde sig gällande.
What a waste of time, precious time.
Nu, idag känns mitt liv känns mer fritt! Älskar det! Jag har säkert gjort mig av med 80 procent av alla prylarna. Ni skulle bara sett hur mycket prylar det fanns överallt! Sjukt mycket. Livet känns idag enklare för det mesta. Även ca 80 procent av intressena har fått gå också, och de är inte saknade. Jag har ersatt intressena med mindre prylintensiva varianter istället. Intressen som är lätta att ta sig med, igenomtänkta intressen. Det är inte lika aktionfyllda, men det är ändå trevliga.
Det enda jobbiga är väl när man umgås med människor som fortfarande är prylfascinerade, (för visst är det kul med prylar), men de låser också fast och tar mycket av vår energi och tid i anspråk.
Tycker folk att man blivit konstig? Har inte berättat för så många, men ja, nog framstår man som lite konstig heheh.
Nu uppskattar jag istället kalheten hos hotellrum. Det enkla får mig att fokusera med annat som jag vill göra. Det är syftet med att sträva mot minimalism, rensa bort det oviktiga och ha kvar det viktiga. Mer fokus för det man vill.
Enkelhet har jag väl aldrig riktigt varit emot (det har varit i enkelhet och frihet som jag mått som bäst), men däremot minimalism kändes tidigare främmande…. Tills jag började förstå vad det egentligen handlade om.
Idag har jag omfamnat minimalism och blivit en aspirerande minimalist.
Det tog ända tills jag började läsa lite hemsidor om ämnet som iden om mimimalism klickade. Det är något visst med att hitta människor som precis som en annan spenderat livet i köpsugets bakvatten och sen börjat inse vad det gör.. . Det är som att när man känner igen sig i andras levnadsöden som signalerna går fram genom det allmänna bruset.
Det viktiga för mig nu är att arbeta med något som känns meningsfullt, ta del och umgås med människor jag respekterar, frihet och besöka/vistas vid de platser jag älskar.
Allt annat kan gå.
