“Nine to five till you’re sixty-five.”

Är det så du vill leva? Jobba dagarna långa och sen när du går i pension så hoppas du att staten kan försörja dig? Sätter du din tilltro till att landets välstånd består? Sätter du din tilltro till att papperspengars förtroende håller i sig?

"People who’ve simplified their lives, according to a 2005 study by Tim Kasser and Kirk Warren Brown, are happier than main-streamers. They are less materialistic, less status conscious, more interested in personal growth, friends, family, and participating in the life of their community. Happiness studies confirm again and again that these are the elements of a fulfilling existence." - Vicky Robin & Joe Dominguez och boken: Your money or your life

Vi i västvärlden har gått från äga prylar som vi faktiskt behöver till att köpa saker som ger mer komfort och slutligen sista stadiet, ren "onödig" lyxkonsumtion (även kallat Frosseri). För detta krävs förstås att vi ofta är löneslavar, men det ser kanske ytligt ut som att vi har det bra? Vi har väldigt hög komfortnivå på prylar men många vantrivs å andra sidan med vardagen. Problemet är väl att vår höga levnadsstandard inte automatsiskt gett oss hög livskvalité. Snarare pekar det på det motsatta?
För att ha någonting att prata om så kanske samtalen i viss mån handlar om att man böt ut den "gamla plattvn" till en ny plasma variant eller att man köpt en ny bil för den "gamla" kändes så tråkig. Eller hur nya mobilen har fler funktioner. Eller hur det "gamla" köket rivits ur för att göra plats för ett nyare mer "modernt" kök. Hur ont den nya tatueringen gjorde. Eller så kanske man basunerar ut på Facebook att man uppgraderat hotellrummet till en svit och åker businessclass på flyget? Kanske slänger man sig även med fraser såsom Carpe Diem eller La dolce vita?

Lite kul bild som jag hitta här: http://image-store.slidesharecdn.com/954044e8-a540-11e3-a02f-12313b020259-large.jpeg

Har vi nu inget annat att prata om så kanske prylarna och upplevelserna fyller en sådan funktion? Har man köpt en ny dyr pryl så måste man ju berätta det för folk, eller? Så att dom fattar att "man spenderar" och "unnar sig"?! Lever det goda livet? Det verkar i alla fall finnas ett stort behov av att berätta vad man lagt pengar på (när det gäller prylar eller upplevelser, ja till och med generositet). 

Hur ofta får jag då höra någon berätta om en insikt från en bok?

- I princip aldrig. Böcker verkar inte ha någon stor roll i människors stressade liv.

Visst, måste vi få prata om prylar, upplevelser mm, men kanske finns det en bättre balans att söka?

Över tid ser det däremot ut som att vår relation till pengar tagit en allt större roll.. Först all energi som läggs på att tjäna dom, hur vi ska spendera dom, investera/spekulera dom, vi omvandlar pengar blir till fysiskt ägande (prylar), vi oroar oss för att bli av med pengar, hur vi ska skydda dom (från klåfingriga), fundera över politikers jakt efter dom, devalveringar/kronförsvagning, skydda dom mot inflation osv. Kanske funderar vi på att om vi jobbar väldigt mycket så går det mesta bort i skatt. Allt detta funderande kring inkomster/sparande/spenderande har i mångt och mycket tagit över våra liv. Pengar ter sig alltmer ligga  därbak i girighetens vatten och lura. Mycket vill ha mer.

Varför? Vi har alla tvingats in i en situation där pengar tenderar att vara ett av vårt största bekymmer. Hur annars kan man leva när etablissemanget har listat ut hur man tar betalt för precis allt utom att andas?

"Have we come to measure our worth as human beings by the size of our paychecks? When swapping tales at high school reunions, how do we secretly assess the success of our peers? Do we ask whether our classmates are fulfilled, living true to their values, or do we ask them where they work, what their positions are, where they live, what they drive and where they are sending their kids to college? These are the recognized symbols of success." - Vicky Robin & Joe Dominguez och boken: Your money or your life

Samma sak gäller dom som inte har ett jobb. Där kanske kraften går åt på att försöka hitta ett lämpligt jobb. Rädslan för vad arbetsförmedlingen ska hitta på etcetera. Utblottande grävande arbetsintervjuer etcetera. Ständigt puttsande på CV:t.  Väntan på svar. Kanske någon djärv försöker sig på starta ett företag som oroar osv.. 
Trots allt går det ju inte att försörja sig på ett "acceptabelt" sätt om man inte har ett jobb, eller något som ger intäkter.

Hur mycket tid lägger vi inte på att fundera på våra jobb, att transportera oss dit, att se propra ut. Göra ett gott arbete osv? Själv sover jag till och från dåligt av oroande problem som måste lösas på lönearbetet. Stressen och frustrationen är ibland påtaglig.

Frågar du mig så ser jag inte övermäktig lycka där ute i mänsklighetens gatljus.. 

Är det då värt det?

- Tveksamt va? Visst är det kul att tjäna pengar, men det får inte ta över våra liv. Och när man då tillslut tillhör dom här som lyckats att skapa intäkter via ett jobb, driva företag, eller något annat lagligt sätt att tjäna "dineros" på så kan ju en tanke vara att alla intäkter inte behöver spenderas, kanske? Är det en helt konstig tanke? Är ni rädda att ekonomin helt stannar om alla gjorde på detta vis? Ja, kanske det! Men är då inte det ett bättre sätt än att konsumera i en takt som jorden inte klarar av? Kanske ska vi omvärdera "shop till you drop" uttrycket vi tidigare använt? Fundera på om det inte finns bättre sätt att leva.. 

Jag tror vägen till mer lycka går genom mer förenkling, less is more.. förståelse, hjälpsamhet, ödmjukhet, hänsyn och lägg därtill en smutta kompetens så blir valen bättre..  och glöm inte att ha lite kul på "resan" också! 

NationalEncyklopedin förklarar ordet "konsumtion" så här:

"konsumtion (latin consu´mptio 'förbrukning', 'användning', av consu´mo'(för)bruka', 'använda'), slutlig användning (förbrukning) av varor och tjänster."

Aha, Uhmhu.. det handlar om slutlig användning och förbrukning av varor och tjänster...

Kan man då säga att om man inte förbrukar så mycket så har man mer kvar?

Och om man har mer kvar kanske man inte behöver anstränga sig lika mycket?

Och behöver man inte anstränga sig så mycket så har man mer energi för andra mer meningsfulla aktiviteter?

Vi kanske rent utav kan leva mer fritt med mindre bördor? Mer meningsfull sysselsättning och mer meningsfulla relationer?

- Jaaa, kanske det?