Nåväl det här är en bok med mycket livsfilosofiska tankar och djup. Huvudtemat i den här boken är vandrarens kamp för att hitta sig själv. Förgängligeheten jämtemot att skapa något. I stort kan den sägas kontrastera artisten/konstnären med den religiösa (tänkaren).
Hermann Hesse vann förövrigt Nobelpriset i litteratur 1946 och läser man boken kan förstå varför. Den är textmässigt vacker men samtidigt inte bara massa tjusiga ord i beskrivningar och ordlek (som någon annan bok jag läste av en författare som vann Nobelpriset). Den här boken uppskattar alltså undertecknad! :)
|
|
Boken handlar främst om Goldmund, en vandrare, en vagabond som har en konstnärssjäl. En hedning. En ständig närhet till döden hade sedan länge gripit tag i Goldmund. Han gillar barnsligheten i vagantlivet och att vara konstnär gör hans liv rikt och svårt. Drivkraften till vandringar och nya upplevelser är ofta lockelsen till det andra könet. Vi får delvis veta skillnaden mellan begär och kärlek.
Vi får följa Goldmund i hans känsloliv för att känna sig levande, hans lust till kvinnor och rastlöshet. Det handlar bland annat om den tysta och skrämmande årstidernas flykt.. Längtan efter strövtåg och långa skogspromenader och allt som möts på denna väg. Goldmund är på jakt efter frihet men även stundtals finner han ro till det konstruktiva, i det här fallet konst (måla eller skulptera).
En motpol till Goldmund är Narcissus en tänkare som tror på vetenskapen och söker olikheter. En person som studerar bland annat språk och logik. Narcissus går i kloster och är religiös, han är av en annan natur än Narcissus men de finner mycket i varandra som de gillar.
Sammanfattningsvis: Jag tycker det var både en spännande och intressant novell med tillskott av ett filosofiskt djup där vi alla troligen kan känna igen oss. Frågan vi kan ställa oss själva blir huruvida vi består av en konstnärs-eller tänkarsjäl? Eller en kombination därav..
Nedan följer några väl utvalda delar ur boken så du får en känsla:
//s36 , Om Goldmund //
”I sitt hjärtas innersta älskade han inte studierna, inte grammatik och logik fastän också de hade sin skönhet, utan mer tyckte han om liturgins bild- och tonvärld.”
//s38, Goldmund och Narziss samtalar //
”Här gjorde Goldmund ett inpass: ”Alltid talar du om olikheterna, jag har så småningom märkt att detta är din mest utmärkande egenskap. Om du talar om den stora skillnad som till exempel finns mellan dig och mig, då tycks det mig som om skillnaden inte ligger i något annat än i din märkvärdiga lust att finna olikheter!”
Narziss: ”Ja visst, du träffar härmed huvudet på spiken. I själva verket är det så här: för dig är olikheterna inte särskilt viktiga, men mig förefaller det att vara det enda viktiga. Jag är till min natur boklärd, mitt kall är vetenskapen. Och vetenskapen är, för att citera dina ord, alls ingenting annat än ’lust att finna olikheter’. Man skulle allt inte kunna beteckna dess rätta väsen bättre. För oss vetenskapsmän är ingenting viktigt annat än fastställandet av olikheter, vetenskap är konsten att särskilja. Att till exempel hos varje människa söka finna de särdrag som skiljer henne //s39 // från de andra, betyder att lära känna henne.”
//s41, Narziss förklarar för Goldmund vad det innebär att vara ’vaken’
””Ser du”, sade han, ”det finns bara en enda punkt där jag är dig överlägsen; jag är vaken medan du bara är halvvaken och ibland totalt sover. Vaken kallar jag den som med förstånd och medvetande känner sig själv, sina innersta oförnuftiga krafter, drifter och svagheter och vet att räkna med dem. Att du lär dig det, det är den mening som ditt möte med mig kan ha för dig. Hos dig, Goldmund, är ande och natur, medvetande och drömvärld mycket vitt skilda från varandra. Du har glömt din barndom, ur din själs gömslen söker den vinna dig. Den kommer att låta dig lida ända tills du hörsammar den. – Nog om det! I vaket tillstånd, som sagt, är jag starkare än du, där är jag överlägsen dig och kan därför vara dig till nytta. I allt annat, käre vän, är ju du överlägsen mig – så mycket mer kommer du att var det så snart du har funnit dig själv.””
//s98 Goldmund har med häst följt efter Lydia, riddardottern (som han håller kär) //
”Goldmund hade redan länge ångrat de ord som han sagt till henne innan han hämtade ner henne från hästen. Vad det hade varit dumt! Ord var i kärlek överflödiga, han hade bort tiga i stället.
Han sade ingenting mer. Han böjde knä bredvid henne, och då hon såg honom, så vacker och så olycklig, smittade honom hennes lidande. Han kände själv att hon hade något att beklaga sig över. Men trots allt vad hon hade sagt såg han i hennes ögon ändå kärlek, också smärtan i hennes ryckande läppar var kärlek. Han trodde hennes ögon mer än hennes ord.”
//s107 Goldmund känner skillnaden mellan Begär och Kärlek//
”Just i denna starka lockelse som de båda systrarna hade för hans sinnen kände han ofta med förvåning igen skillnaden mellan begär och kärlek. I början hade han sett på båda systrarna med samma ögon, hade begär till båda, men funnit Julie vackrare och mer värd att förföra; han hade utan åtskillnad friat till båda och alltid behållit båda i sikte. Och nu hade Lydia fått denna makt över honom! Nu älskade han henne så högt att han till och med på grund av sin kärlek avstod från att få äga henne helt. Hennes själ hade han lärt känna och fått mycket kär. Med hennes barnslighet, hennes känslighet och hennes böjelse för melankoli tyckte han att hon liknande honom själv. Ofta var han djupt förvånad och hänryckt över detta, hur mycket hennes själ motsvarade hennes kropp. Hon kunde göra något, säga något, yttra en önskan eller en dom, och hennes ord och hennes själs hållning var fullkomligt präglade efter samma form som hennes ögon och fingrar.”
//s173 //
”En vagabond kan vara ömsint eller rå, konstfärdig eller drumlig, tapper eller rädd, men allti är han i sitt hjärta ett barn, alltid leds hans liv av få enkla drifter och behov. Han kan vara klok eller dum; han kan innerst inne känna till hur bräckligt och förgängligt allt liv är och hur fattigt och ängsligt allt levande bär sin gnutta varmt blod genom världsrymdens is, eller också kan han enbart enfaldigt och glupskt följa sin arma mages befallning – men alltid är han motståndare och dödsfiende till den ägande och bofaste, som hatar, föraktar och fruktar honom, ty han vill inte påminnas om allt detta: inte om allt varandes flyktighet, om det ständiga vissnandet av allt liv, om den obevekliga isiga döden som runt omkring oss fyller världsalltet.”
//s221 //
”Antingen levde man, lät sina sinnen leka, drack sig mätt vid den gamla Eva-moderns bröst – då fanns det visserligen mången stark lustkälla, men inget skydd mot förgängligheten. Man var då som en svamp i skogen, som den ena dagen prålar i vackra färger, den andra har ruttnat ner. Eller också satte man sig till motvärn, man stängde in sig i en verkstad och sökte bygga ett minne åt det flyktiga livet – då man avstå från livet, då var man ännu bara ett verktyg, då var man visserligen i det evigas tjänst, men man torkade samtidigt in och förlorade friheten, livets överflöd och lust. Så hade det ju gått mäster Niklaus.
Ack, hela detta liv skulle få en mening, om bara båda delarna gick att erövra, om det inte vore kluvet genom detta torra antingen-eller! Skapa, utan att betala för det med priset av sitt liv! Leva, utan att avstå från skapandets adel! Var då inte det möjligt?
Kanske fanns det människor, för vilka det var möjligt. Kanske fanns det äkta män och familjefäder, för vilka sinneslusten inte gick förlorad genom troheten? Kanske fanns det bofasta, vilka inte förtorkade i brist på frihet och fara? Kanske. Han hade ändå inte sett någon.
Det tycktes honom som om varje tillvaro berodde på tvåfald, på motsatser; man var antingen kvinna eller man, antingen landstrykare eller kälkborgare, antingen förståndig eller känslosam, ingenstans kunde man uppleva in- och utandning, manligt och kvinnligt, frihet och ordning, drift och ande samtidigt, alltid måsta man betala det ena med förlust av det andra, och alltid var det ena lika viktigt och begärligt som det andra!”
//s241 Övervinnandet av förgängligheten//
””Det var övervinnandet av förgängligheten. Jag såg att ur människornas narrspel och dödsdans hade något blivit kvar som överlevde dem: konstverken. Också de förgås ju någon gång, de brinner upp eller fördärvas eller blir krossade igen. Men i alla fall överlever de månget människoliv och bildar bortom ögonblicket och nuet ett stilla rike av bilder och helgedomar. Att medverka till detta tycks mig gott och tröstrikt, ty det är nästan som att föreviga det förgängliga.””
//s249 samtal mellan Narziss och Goldmund//
”Just där bilderna upphör, börjar filosofen. Det var ju det, som vi som ynglingar så ofta tvistade om; för dig bestod världen av bilder, för mig av begrepp. Jag sade dig alltid att du var oduglig som tänkare, och sade dig också att detta inte var någon brist, eftersom du i stället är en härskare i bildernas värld. Hade du, i stället för att den gången ränna ut i världen, blivit tänkare, så hade du kunnat ställa till olycka. Du hade nämligen blivit mystiker. Mystikerna är, kort och något grovs sagt, de tänkare som inte kan komma loss från sina föreställningar, alltså överhuvudtaget inte några tänkare alls. Det är hemliga konstnärer: poeter utan verser, målare utan pensel, musiker utan toner. Det finns högt begåvade och ädla andar ibland dem, men de är alla utan undantag olyckliga människor. En sådan hade du också kunnat bli. I stället har du, Gud vare tack och lov, blivit konstnär och har blivit hemma i bildvärlden, där du kan vara skapare och herre i stället för att som tänkare fastna i det otillräckliga.””
// Narziss fortsätter lite längre ner samma sida, s249 //
”Tänkaren försöker känna igen världens väsen genom logiken och framställa det logiskt. Han vet att vårt förstånd och dess verktyg, logiken, är ofullkomliga instrument – liksom en klok konstnär rätt väl vet, att hans pensel eller mejsel aldrig fullkomligt lär kunna uttrycka en ängels eller helgons strålande väsen. Ändå bjuder båda till, tänkaren liksom konstnären, var och en på sitt sätt. De kan och får inte annat. Ty i och med att en människa med de henne av naturen givna förutsättningarna söker att förverkliga sitt eget väsen, gör hon det högsta hon kan, och det enda som det är mening med. Därför sade jag ofta till dig: Försöker inte att härma efter tänkaren eller asketen, utan var dig själv, sök förverkliga dig själv!”
//s261 //
””Jag vet inte, Narziss. Men att övervinna livet, det tycks ändå ni tänkare och teologer lyckas bättre med. Jag avundas dig sedan länge inte mer din vetenskap, min vän, men jag avundas dig din sinnesro, ditt jämnmod, din frid.”
”Du borde inte avundas mig, Goldmund. Det finns ingen frid, inte så som du menar. Det finns frid, ja visst, men inte en som bor varaktigt i oss och inte mera lämnar oss. Det finns bara en frid, som om och om igen tillkämpas på nytt. Du ser mig inte strida, du känner varken till min kamp under studierna eller min kamp i bönecellen. Det är bra att du inte känner till den. Du ser bara att jag mindre än du är underkastad lynnets växlingar, och det tror du är frid. Men det är en kamp, det är kamp och offer liksom varje riktigt liv, liksom också ditt.””
//s262 Goldmund tar på sig an en lärling, Erich //
”Nu sökte han tillsammans med Erich ut några trästycken för altaret och lät honom arbeta på dem. Ofta lämnande Goldmund honom ensam, han hade åter börjat strövtågen och de långa skogspromenaderna. Då han en gång blev borta i flera dagar berättade Erich detta för abboten, och även denne var en smula rädd att han skulle ha givit sig iväg för alltid. Han kom emellertid tillbaka, arbetade i en veckas tid på Lydiafiguren; sedan började han åter ströva omkring.
//s263 //
”Med män kunde man tala vackert och klokt, och de hade sinne för en konstnärs arbete, men allt annat, pratandet, ömheten, leken, kärleken, konsten att behaga utan tankar – det frodades inte bland män, till det behövdes kvinnor och vandring och strövtåg och ständigt nya bilder. Allting här omkring honom var en smula grått och allvarsamt, en smula tungt och manligt, och han var smittad av det, det hade gått honom i blodet.”
