Bokutdrag av Siddhartha, av Hermann Hesse

Den här boken läste jag för något år sedan, och skrev av några avsnitt. Jag vet inte hur mycket som man får citera innan man hamnar i trubbel, men vi testar väl och hoppas någon säger till om de tycker jag citerat för mycket av bokens innehåll..



Hur som haver så gillade jag boken.

Hermann Hesse, Siddhartha

//s19 //
”Visserligen finner drinkaren bedövning, visserligen får han en kort befrielse och vila, men han återvänder från självbedrägeriet och finner att allting är som förr; han har inte blivit klokare, han har inte samlat insikt, han har inte stigit ett trappsteg högre.””

//s35 //
”Akta dig dock, du vetgirige, för åsikternas snårskog och för striden om ord. Åsikter betyder ingenting, de kan vara fula eller vackra, kloka eller dåraktiga, vem som helst kan ansluta sig till dem eller förkasta dem. Läran däremot, den som du har hört av mig, är inte en åsikt hos mig och dess uppgift är inte att förklara världen för de vetgiriga. Den har ett annat mål, dess mål är förlossningen från lidande.”
//s50 //
”Siddhartha kände det hetta i sitt blod, och då han i samma ögonblick erinrade sig sin dröm böjde han sig en smula mot kvinnan och kysste med läpparna hennes bruna bröstvårta. När han tittade upp såg han hennes ansikte le av längtan och ögonen bli smala av åtrå.”

//s60 Kamala börjar //
””Du har haft tur”, sade hon vid avskedet, ”den ena dörren efter den andra öppnas för dig. Hur kommer det sig? Har du någon trolldomskraft?”
Siddhartha sade: ”I går berättade jag att jag kunde tänka, vänta och fasta, men du ansåg att det inte var till någon nytta. Det är emellertid till stor nytta, det ska du får se, Kamala. Du ska få se de dumma samanerna i skogen har lärt sig mycket vackert som ni inte kan. Ännu i förrgår var jag en trasig tiggare, i går hade jag redan kysst Kamala och snart ska jag vara köpman och ha pengar och alla de där sakerna som du fäster vikt vid.”
”Nåja, medgav hon, ”men hur skulle de står till med dig utan mig? Vad vore du om inte Kamala hjälpte dig?”
”Kära Kamala”, sade Siddharta och rätade på sig, ”när jag kom till dig i din lustgård tog jag det första steget. Jag hade föresatt mig att lära kärleken av den skönaste bland kvinnor. Från det ögonblick jag fattade detta beslut visste jag också att jag skulle förverkliga det. Jag visste att du skulle hjälpa mig, det visste jag redan efter din första blick vid lustgårdens port.”
”Men om jag inte hade velat?”
”Du har velat. Ser du Kamala, när man kastar en sten i vattnet, söker den sig kortaste vägen till botten. //s61 // På samma sätt är det när Siddharta beslutar något, när han uppställer ett mål för sig. Siddharta gör ingenting, han väntar, han tänker, han fastar, men han går genom världens företeelser raka vägen liksom stenen i vattnet, utan att göra något, utan att röra sig, han blir dragen, han låter sig falla. Hans mål drar honom till sig, ty han lämnar inte kvar något i sin själ som kan hindra honom från att nå målet. Det är detta Siddhartha har lärt sig hos samanerna.”

//s62, Siddhartha besöker köpmannen Kamaswami //
””Man har sagt mig”, började köpmannen, ”att du är en braman, en lärd, men att du söker plats hos en köpman. Har du då råkat i nöd, braman, eftersom du söker plats?”
”Nej”, sade Siddharta, ”jag har inte råkat i nöd, jag har aldrig varit i nöd. Du ska veta att jag kommer från samanerna och att jag länge vistats hos dem.”
”Varför skulle du inte vara i nöd om du kommer från samanerna? Samanerna är ju fullständigt egendomslösa.”
”Egensdomslös är jag”, sade Siddhartha, ”om det är det du menar. Ja, jag är verkligen egendomslös, men jag är det frivilligt, alltså inte av nödtvång.”
”Men vad ska du leva av om du inte äger något?”
”Det har jag ännu inte tänkt på, herre. Jag har varit //s63 // utan egendom i över tre år och har aldrig tänkt på vad jag skulle leva av.”
”Då har du alltså levt av andras egendom?”
”Antagligen. Även köpmännen lever ju av andras egendom.”
”Bra svarat. Men han tar inte ifrån de andra deras egendom utan vederlag, han lämnar sina varor i stället.”
”Så tycks det förhålla sig. Alla tar, alla ger, sådant är livet.”
”Men tillåt mig fråga: Om du är egendomslös, vad har du då att ge?
”Var och en ger det han har. Krigaren ger styrka, köpmannen ger varor, läraren ger lärdom, bonden ger ris, fiskaren ger fisk.”
”Mycket bra.  Och vad är det då du har att ge? Vad är det du har lärt, vad är det du kan?”
”Jag kan tänka. Jag kan vänta. Jag kan fasta.”
”Är det allt?”
”Ja, tror det är allt.”
”Och vad tjänar det till? Fastan exempelvis – vad tjänar den till?”
”Den är mycket bra, herre. När en människa inte har något att äta, är det klokaste hon kan ta sig till att fasta.  Om Siddhartha exempelvis inte hade lärt sig att fasta så måste han redan i dag ta någon plats, antingen hos dig eller någon annan, ty hungern skulle tvinga honom därtill. Nu däremot kan Siddhartha lugnt vänta, han är inte otålig, han känner ingen nöd, han kan länga låta belägra sig av hungern //s64 // och skratta till på köpet. Sådant är fastan bra för, herre.””

//fortsätter på s64 något stycke ner, Kamaswami har gått och hämtat en pappersrulle //
””Utmärkt!” sade Kamaswami. ”Vill du nu skriva något på detta papper?”
Han räckte honom ett pappersblad och ett skrivstift; Siddharta skrev och återlämnade papperet.
Kamaswami läste: ”Att skriva är bra, att tänka är bättre. Klokhet är bra, tålamod är bättre.”
//Siddhartha intog bara en måltid om dagen, varvid han inte åt kött eller drack vin. //
//s64 //
”Och med Kamalas ord i minnet underordnade han sig aldrig köpmannen utan tvang sig till en behandling som en jämställd, ja mer än en //s65 //jämställd. Kamaswami skötte sina affärer med omsorg och stundom lidelse”

//fortsätter på s65, som jag redan börjat, men hoppar ett par rader. Det handlar om Kamala//

”Varje dag besökte han emellertid den sköna Kamala vid en tidpunkt som hon bestämde; han hade då vackra kläder och fina skor och snart medförde han också presenter. Det var mycket hennes röda, förståndiga mun lärde honom. Det var mycket hennes mjuka, smidiga hand lärde honom. Han som i fråga om kärleken fortfarande var en gosse och frestad att blint och omättligt kasta sig i den bottenlösa lusten fick från grunden lära sig att man inte kan njuta lust utan att skänka lust, att varje åtbörd, varje smekning, varje beröring, varje anblick, varje liten fläck på kroppen har sin hemlighet som den vetande känner lycka att avslöja. Hon lärde honom att de älskande inte får gå ifrån varandra efter en kärleksfest utan att skänka varandra sin beundran, utan att var och en känner sig lika mycket besegrad som segrare, så att ingen övermättnad eller ensamhetskänsla uppstår eller någon outhärdlig tanke att ha missbrukat eller ha blivit missbrukad. Det var underbara timmar som han tillbragte hos den sköna och kloka konstnärinnan, han blev hennes lärjunge, hennes älskare, hennes vän. Det var Kamala som gav värde och mening åt hans nuvarande liv, inte affärerna hos Kamaswami.”



//s71 //
”Men alltid återvände till den sköna Kamala; han lärde kärlekens konst, utövade vällustens kult, där givandet och tagandet mer än annorstädes är ett och detsamma, talade med henne, lärde av henne, gav och tog råd. Hon förstod honom bättre än Govinda hade gjort, hon och han var mera lika.
En gång sade han: ”Du är som jag, du är olik människor i allmänhet. Du är Kamala, ingenting annat, och du har i ditt inre en stilla ro, där du när som helst kan söka din tillflykt och känna dig hemma. Så är det också med mig. De flesta människor har det inte, trots att möjligheten finns för alla.”
”Det är inte alla människor som är kloka”, sade Kamala.
”Det är inte klokhet det är fråga”, sade Siddhartha. ”Kamaswami är lika klok som jag, men har ingen tillflykt inom sig. Andra människor, som har det, kan å förståndets vägnar vara som barn. De flesta människor, Kamala, är som fallande löv som dalar och svävar och vänder sig i luften innan de sjunker till marken. Andra – fast det är inte många – är som stjärnorna som går sina fastställda banor, oberörda av vinden, och har sina lagar och sina banor bestämda inom sig själva.”

//s74 //
”Länge levde Siddhartha i världen och i lustan utan att dock tillhöra dem. Sinnena som han hade dödat under de heta saman-åren, hade åter vaknat, han smakade på rikedom, han smakade på vällust, han smakade på makt, men ändå var han länge i hjärtat en saman, det hade den kloka Kamala rätt i. det var alltid tänkandets, väntandets, fastandets konst som styrde hans liv; världens människor, barnmänniskorna, var honom hela tiden främmande, liksom han var dem främmande.”

//s75 om Siddhartha //
”Visserligen fanns mycket kvar av det som han hade lärt av samanerna, lärt av Gotama, lärt av sin fader bramanen: det gåtfulla livet, tänkandets glädje, stunderna av meditation, det hemliga vetandet om det eviga jaget som varken är kropp eller ande. Mycket av detta hade stannat kvar hos honom, men åtskilligt hade sjunkit undan och övertäckts med stoft. Liksom krukmakarens skiva fortsätter att snurra när den väl har satts i gång och endast så småningom förtröttas och saktar farten, så rörde sig i Siddharthas själ alltjämt asketens hjul, tänkandets hjul, särskiljandets hjul som så länge snurrat där, men det gick långsamt och dröjande och var nära att stanna. Liksom fuktigheten tränger in i den döda trädstammen, långsamt fyller den och kommer den att multna, så trängde världen och dess flegma in i Siddharthas själ, fyllde den så småningom, gjorde den tung och ovig, trött och slapp. Däremot skärptes hans intellekt så att han lärde sig mycket, teoretiska såväl som praktiska ting.
Siddhartha lärde sig att driva handel, utöva makt över människorna, förnöja sig med kvinnor, bära vackra kläder, befalla över tjänare, bada i välluktande vatten.”


//s77 //
”Han hade infångats av världen, av lustan, begäret, trögheten, och till slut även av en last som han alltid föraktat och hånat såsom den dåraktigaste av alla, nämligen vinningslystnaden. Även besittningen, rikedomen, själva ägandet hade slutligen infångat //s78 // honom; det var inte längre spel och lek, det hade blivit boja och band. Och detta sista och simplaste beroende hade dessutom lockat Siddhartha in på en besynnerlig och betänklig väg, tärningsspelets. Från det ögonblick han upphört att i själ och hjärta vara saman hade han med växande iver och lidelse börjat bedriva spel om penningar och penningars värde, något som han förut hade betraktat som en barnmänniskornas sed och endast flyktigt och överlägset deltagit i.”

//s79 //
”Samtidigt som han på tärning kunde spela bort tiotusen och skratta till på köpet, blev han i affärerna sträng och småaktig och drömde stundom om nätterna om pengar. Och varje gång han vaknade ur denna förhatliga förtrollning, varje gång han i spegeln på sovrumsväggen såg sitt åldrande och förfulade ansikte, varje gång han greps av blygsel och äckel, flydde han vidare, flydde till en ny hasard, flydde till vällustens eller vinets bedövning och därifrån vidare till driften att förvärva och samla ting. I detta meningslösa kretslopp rände han omkring tills han blev trött, tills han blev gammal, tills han blev sjuk.”


//s83 //
”Kamala hade varit honom kär och dyrbar – men var hon det fortfarande? Behövde han henne ännu, eller hon honom? Lekte de inte en lek utan något slut? Var det nödvändigt att leva därför? Nej, det var inte nödvändigt. Denna lek hette sansara, det var en lek för barn, kanske rolig att leka en gång, två gånger, tio gånger – men beständigt?”



//s87 //
”Vattenytan speglade en förlamande tomhet som motsvarade den fruktansvärda tomhetens i hans själ. Ja, han var vid slutet. Ingenting annat återstod honom än att utsläcka sig, krossa sitt livs misslyckade beläte och kasta det framför fötterna på hånskrattande gudarna.”

//s94 //
”Han mindes att han inför Kamala hade yvts över tre saker, hade skrutit med att han behärskade tre ädla och oövervinnerliga konster: konsten att fasta, konsten att vänta, konsten att tänka. På den tiden var det hans egendom, hans makt och styrka, hans säkra stav; med flit och möda hade han i sin ungdom lärt sig dessa tre konster och inga andra. Och nu hade de övergivit honom, ingen av dem fanns kvar, inte förmågan att fasta, inte förmågan att vänta, inte förmågan att tänka. Han hade offrat dem för det eländigaste, det förgängligaste av allt, för sinnesnas lust, för vällevnad, för rikedom. Det hade sannerligen gått honom på ett sällsamt sätt. Och nu, tyckte han, nu hade han verkligen blivit en barnmänniska.”

//s96 //
”Jag gick och hos Kamala lärde jag mig kärlekslustan, hos Kamaswami lärde jag mig köpenskapen, samlade pengar, slösade pengar, lärde mig älska buken, lärde mig smeka sinnena.”



//s105 Vasuveda berättar för Siddhartha om floden//
“Det är floden som har lärt mig lyssna och han kommer också att lära dig det. Han vet allt, floden, allt kan man lära av honom. Se, du har ju redan lärt av vattnet att det är bra att sträva neråt, att sjunka, att söka djupet.”

//s119 Vasuveda fortsätter berätta hur Siddhartha uppfostrar sin son//
”Du tvingar honom inte, befaller honom inte, slår honom inte, därför att du vet att mildhet är starkare än hårdhet, vatten starkare än klippan, kärlek starkare än våld.”


//s129 //
”Fastän han var nära fullkomningen och det sista såret ännu sved inom honom, tyckte han att dessa barnmänniskor var hans syskon; deras dårskaper, lystenhet och löjlighet förlorade sina löjliga drag, blev förståeliga, värda att älska, ja, till och med att vörda.”

//s130 //
”Långsamt spirade och mognade hos Siddhartha kunskapen, insikten om vad visdom egentligen var, vilket målet var för hans långvariga sökande. Det //s131 // var helt enkelt själens beredskap, en förmåga, en hemlig konst att varje ögonblick, mitt uppe i livet, kunna tänka enhetstanken, känna och inandas enheten.”

//s139 //
””När någon söker”, sade Siddhartha, ”händer det lätt att hans öga bara ser det han söker efter, att han inte kan hitta, inte kan släppa in hos sig något annat, därför att han alltid bara tänker på det sökta, därför  att han har ett mål, därför att han är besatt av sitt mål. Att söka betyder att ha ett mål. Men att finna betyder att stå fri och öppen åt alla håll och inte ha något mål.”


//Siddhartha berättar för Govinda, s141 //
“Ty du ser, min Govinda, en av det saker jag har upptäckt är: Vishet kan inte meddelas. Den vishet som en vis söker meddela låter alltid som dårskap.”
“Skämtar du?” frågade Govinda.
“Nej, jag skämtar inte. Jag talar om vad jag har upptäckt. Vetande kan man meddela, men inte vishet. Man kan bara finna den, man kan uppleva den, man kan låta sig bäras av den, man kan göra underverk med den, men förklara den och lära ut den kan man inte. Det var detta som jag ofta anade redan som yngling och som drev mig bort från lärarna.”

Bokutdrag Demian av Hermann Hesse

Fick ett bra tips från K att läsa Hermann Hesse on nu är jag inne på andra boken. Jag skrev tidigare om Narcissisus och Goldmund här.

Demian - Sägs vara något av en självbiografi av Hermann Hesse yngre år. Helt klart värd att läsa.

Här är baksidan. Låter det intressant?

Den här boken publicerades först under pseudonymen Emil Sinclair, som är personen som berättar denna historia. Men lite senare kröp Hermann till korset och erkände att det var hans bok! Så detta är någon form av självbiografi.
Den handlar i alla fall om Emil Sinclair som är en ung pojke uppvuxen i ett medelklasshem, han beskriver världen som två delad dels hans moraliska hem som beskrivs som en "värld av ljus" eller "illusionsvärlden". Sen den riktiga världen utanför föräldrarnas trygga hem.
Vi får följa Emil möte med den riktiga världen och förvirrad om vad hans liv innebär, söker han ständigt bättre svar, ett ständigt sökande efter vägvisare genom hela novellen. Han känner sig kluven i två personligheter, en anpassad och dels en upprorisk.
Max Demian blir är en barndomsvän efter att han räddat Emil ur knipa och som efter en tid bland annat blir en mentor för Emil...

Det här en en bok som sägs har mycket Carl Jung psykologi i sig. Dels för att Hermann var en sökare och intresserad av psykologi osv, men dels också för att han under 1916-17 genomgick behandling genom psykoanalys med doktor Josef Lang, som var en lärjunge av Carl Jung.

 Det här är en ganska svår bok att sammanfatta så här kommer lite varierade bokutdrag så du kan bilda dig en känsla. Jag tyckte i alla fall boken helt klart var läsvärd.. och därmed intressant! :)


Bokutdrag Demian av Hermann Hesse
//Förord, s8 //

”Insiktsfull kan jag inte kalla mig. Jag har varit en sökare och är det fortfarande, men jag söker inte längre i stjärnorna eller böckerna, jag har börjat lära av blodet som pulserar inom mig. Min historia är inte trevlig, inte ljuv och harmonisk som de påhittade historierna, den smakar oförnuft och förvirring, galenskap och dröm, så som livet gör för alla som inte längre vill bedra sig själva.”

//s32, Andra kapitlet ”Kain” //

”Och ”man” vill alltid det som är bekvämt och ger en själv rätt.” Man fruktade Kains barn, de hade ett ”märke”.

//längre ner samma sida, s32 //

”Modiga och karaktärsfasta människor är alltid mycket skräckinjagande för andra.”

//s48 //

”Demian skulle nämligen ha begärt mer av mig än mina föräldrar gjorde, mycket mer, han skulle med lock och pock, med spott och spe försökt göra mig mer självständig. Ack, detta vet jag ju idag: Inget här i världen bjuder människan mer emot än att gå den väg som leder till henne själv!”

//s58 Herman samtalar med Demian//

”- Men hur förhåller det sig egentligen med den fria viljan? frågade jag. Du säger att man inte har någon fri vilja. Men i nästa andetag säger du att man bara behöver koncentrera sin vilja ordentligt för att nå sitt mål. Det går ju inte ihop! Om jag inte är herre över min vilja, kan jag ju inte heller koncentrera den på det ena eller andra.
Han klappade mig på axeln. Det gjorde han alltid när jag sa något han gillade.
- Bra att du ifrågasätter! sa han med ett skratt. Man ska //s59 // alltid ifrågasätta, man ska alltid tvivla.”

//Om Bach som Herman gillar, s62 Matteuspassionen av Bach //

”Denna musik och hans ”Actus tragicus” framstår ännu idag för mig som kvintessensen av all poesi och konstnärlig uttryckskraft.”

//s64 //

”Det var ingen glädjande insikt, trots att den på sätt och vis bekräftade min egen uppfattning. Den var hård och smakade beskt, eftersom den antydde att jag hade ett eget ansvar, att jag inte längre fick lov att vara barn, att jag måste stå på egna ben.”

//Ett vad kan tyckas vara ett felaktigt påstående, men förstår nog ändå vad han menar, samma sida, s64 //
”Bara de tankar vi verkligen lever ut har något värde.”

//s65 //

”Du har på sin höjd sett en skymt av sanningen.”

//Fortsätter länger ner samma sida, s65 //

”Även den som aldrig gör något förbjudet kan vara en stor skurk. Och vice versa. Egentligen är det bara en fråga om bekvämlighet! Det som är för bekväma av sig för att tänka själva och vara sina egna domare rättar sig efter gällande lagar och förordningar. De gör det lätt för sig.”

//Hermann om vad han inte är kapabel till. S97 //

”Bara en sak var jag inte kapabel till: att rycka loss det livsmål som dolde sig djupt inom mig och ställa upp det framför mig, så som andra gjorde, alla dessa som visste precis att de ville bli professor eller domare, läkare eller konstnär, och som visste hur lång tid det skulle ta och vilka fördelar det hade. Detta var jag inte kapabel till. Kanske skulle jag också bli något sådant i framtiden, men hur skulle jag kunna veta det? Kanske skulle jag få söka och söka i åratal och ändå inte bli något, ändå aldrig nå ett mål. Eller kanske skulle jag faktiskt nå ett mål, men ett dåligt, ett farligt, ett skrämmande mål.”

//s99 //

”När en människa finner något som hon är i stort behov av, är det inte slumpen som visar henne vägen, utan hon själv, det är hennes egen längtan och ett inre tvång som leder henne rätt.”

//Herman samtalar med Pistorius. s107 //

Pistorius:
”Ni anser väl inte att alla tvåbenta varelser som springer omkring därnere på gatan är människor, enbart därför att de står upprätt och är havande med sina ungar i nio månader? Ni ser ju hur många av dem som är fiskar eller får, maskar eller blodiglar, hur många som är myror eller bin! Visst finns möjligheten att bli människa hos var och en av dem, men det är först när de anar den, först när de börjar bli medvetna om den, som de verkligen gör denna möjlighet till sin.”

//s134 Emil Sinclair är ute och går i staden //

“Sent en kväll när höstvinden ven strosade jag genom staden och hörde hur studentföreningarna sjöng på krogarna. I moln av tobaksrök trängde sången i mäktiga vågor ut genom de öppna fönstren, högljudd och stram, men också andefattig och livlöst enformig.
Jag stod i ett gathörn och lyssnade; från två krogar ljöd de unga männens rutinmässiga uppsluppenhet genom natten. Överallt gemenskap, överallt sällskapsliv, överallt denna lust att fly från det egna ödet till värmen och tryggheten i flocken!
Bakom mig gick två män långsamt förbi. Jag hörde brottstycken av deras samtal.
Är det inte precis som ungkarlshuset i en *pip*by? sa den ene. Allting stämmer ju, till och med tatueringar är fortfarande på modet. Detta är det unga Europa, förstår ni.
Rösten tycktes mig märkligt uppfordrande - och bekant.
Jag följde efter de båda längs den mörka gatan. Den ene var japan, liten och elegant; när han passerade under en gatlykta såga jag hans gula, leende lysa upp.
Så talade den andre igen.
Nåja, det är väl inte bättre hos er i Japan. Människor som inte går i flock är sällsynta överallt. Men det finns en och annan även här.
Vartenda ord fyllde mig med skräckblandad glädje. Jag kände den som talade. Det var Demian.”

//s136  Demian talar//

“Han talade om vad som kännetecknade tidsandan i Europa. Överallt, sa han, härskade kollektivismen och flockmentalitet, ingenstans frihet och kärlek. All denna gemenskap - från studentkårerna och sångföreningarna till nationalstaterna - var tvångsmässig, det var en gemenskap byggd på ångest, rädsla och oro, och den var så rutten inuti att den när som helst kunde falla sönder.
Gemenskap, sa Demian, är något fint. Men det vi nu ser frodas omkring oss är ingen gemenskap. En ny, verklig gemenskap kommer att spira ur individernas förståelse för varandra och kommer för en tid att omdana världen. Den gemenskap som existerar idag är bara flockbeteende. Människor fruktar varandra och flyr därför till varandra - herrarna för sig, arbetarna för sig, de lärda för sig. Och varför är de rädda? Rädsla känner man bara när man är i konflikt med sig själv. Det är rädda eftersom de aldrig accepterat sig själva. En gemenskap bestående av människor som räds det okända inom sig!”

//s138 //

”Jag erinrade mig hur vissa tjänstemän i min hemstad, gamla ärevördiga herrar, klamrade sig fast vid minnena från sina genomfestande universitetsterminer som vid minnen från ett lycksaligt paradis, ja, hur de gjorde sina studentårs svunna ”frihet” till föremål för en kult av det slag som annars bara diktare och andra romantiker ägnar sin barndom. Överallt var det likadant! Överallt sökte folk ”friheten” och ”lyckan” någonstans i det förflutna, av rädsla för att bli påminda om sitt eget ansvar och sitt eget vägval. Man levde i sus och dus några år, men sedan fogade man sig och blev en myndig herre i statens tjänst. Ja, det var sannerligen en rutten värld vi levde i, och ändå var denna studentidioti mindre idiotisk och mindre farlig än hundratals andra saker.
Men när jag slutligen kom fram till mitt hus utanför staden och gick till sängs, var alla dessa tankar som bortblåsta och jag uppfylldes helt av det stora löfte som den gångna dagen gett mig. Så snart jag ville, kanske redan i morgon, skulle jag få //s139 // träffa Demians mor. Studenterna fick rumla och tatuera ansikten bäst de ville, världen fick vara rutten och på väg mot undergången – vad angick det mig! Jag såg bara fram emot att få möta mitt öde i ny gestalt.”

//s143 Emil Sinclair samtalar med Demians mor Eva //

”Hon nickade och såg på mig med genomträngande blick.
- Ja, man måste hitta sin dröm, då blir vägen lätt. Men ingen dröm varar i evighet, det kommer ständigt nya, och man får inte klamra sig fast vid någon av dem.”

//s145 //

”Därute fanns ”verkligheten”, därute fanns gator och byggnader, människor och olika inrättningar, bibliotek och skolsalar – men härinne fanns kärleken och själen, här hölls sagan och drömmen levande. Och ändå levde vi inte alls isolerade från världen; i våra tankar och samtal rörde vi oss ofta mitt i den, men på ett annat plan, vi var inte skilda från flertalet människor genom några gränser utan bara genom ett annat sätt att se. Vår uppgift var att utgöra en ö i världens hav, kanske en förebild, åtminstone en antydan om andra möjligheter i livet. Jag hade länge varit ensam, men här lärde jag mig att gemenskap är möjlig även mellan människor som upplevt fullständig ensamhet. Aldrig mer längtade jag till tillbaka till de lyckligas bjudningar, till de gladas fester, aldrig mer kände jag avund eller hemlängtan när jag såg andra delta i umgängeslivet. Och sakta men säkert blev jag invigd i den hemlighet som delades av dem som bar ”tecknet”.
Vi som hade detta tecken betraktades nog med rätta av den övriga världen som besynnerliga, ja som förryckta och farliga. Vi var människor som hade vaknat, eller höll på att vakna, och vi eftersträvade ett allt mer fullkomligt uppvaknande, medan de andra i sin strävan efter lycka så mycket som möjligt försökte anpassa sina åsikter, sina ideal, sina normer, sitt liv och sina glädjeämnen till den egna flockens krav.”

//s148 //

”När omvälvningarna på jordens yta tvingade vattendjuren upp på land och landdjuren ner i vattnet, var det de individer som villigt fogade sig i sitt öde som också lyckades bemästra det nya och oerhörda och kunde rädda sin art genom fortlöpande anpassning.”

//s149 Om Emils begär efter Eva//

”Tidvis kände jag mig otillfredsställd och ansattes av begär.
Jag trodde att jag inte längre skulle stå ut med att se henne bredvid mig utan att få sluta henne i min famn. Även detta märkte hon genast. När jag en gång uteblev i flera dagar och sedan återkom alldeles uppriven, tog hon mig avsides och sa:
- Ni borde inte hänge er åt önskningar som inte tror på. Jag vet vad ni önskar er. Ni måste antingen ge upp sådana önskningar eller helhjärtat tro på dem. Om ni en gång förmår be på ett sådant sätt att ni själv bli övertygad om att era önskningar ska uppfyllas, då kommer de också att uppfyllas. Men ni önskar er något som ni i nästa ögonblick ångrar, och därför är ni hela tiden rädd. Allt det där måste ni övervinna.”

//Boken är färdig, detta är någon slags sammanställning som finns i slutet av boken , s173 om boken Stäppvargen//

”Han känner sig kluven i två personer, en anpassad och en upprorisk, och nu vill den upproriska sidan av honom ta över.”

//Längre ner samma sida, s173 //

”Så råkar han få en liten trycksak i sin hand som verkar vara riktad direkt till honom, ”Traktat om Stäppvargen”, som i högtidlig stil förklarar hur hans liv hänger ihop och poängterar att han inte är kluven i två identiteter utan att han har tusentals personligheter inom sig, att det gäller att acceptera tillvarons samtliga krafter och upptäcka att själen är gränslös.”

Bokutdrag: Goldmund och Narziss av Hermann Hesse

Dags att göra en liten recension av boken "Narziss och Goldmund" (Narcissus and Goldmund). Ja fråga mig inte varför man måste översätta om namnet Narcissus till Narziss....

Nåväl det här är en bok med mycket livsfilosofiska tankar och djup. Huvudtemat i den här boken är vandrarens kamp för att hitta sig själv. Förgängligeheten jämtemot att skapa något. I stort kan den sägas kontrastera artisten/konstnären med den religiösa (tänkaren).

Hermann Hesse vann förövrigt Nobelpriset i litteratur 1946 och läser man boken kan förstå varför. Den är textmässigt vacker men samtidigt inte bara massa tjusiga ord i beskrivningar och ordlek (som någon annan bok jag läste av en författare som vann Nobelpriset). Den här boken uppskattar alltså undertecknad! :)

Hermann Hesse och boken Narziss och Goldmund

Baksidan av Narcissus och Goldmund.

Boken handlar främst om Goldmund, en vandrare, en vagabond som har en konstnärssjäl. En hedning. En ständig närhet till döden hade sedan länge gripit tag i Goldmund. Han gillar barnsligheten i vagantlivet och att vara konstnär gör hans liv rikt och svårt. Drivkraften till vandringar och nya upplevelser är ofta lockelsen till det andra könet. Vi får delvis veta skillnaden mellan begär och kärlek.
Vi får följa Goldmund i hans känsloliv för att känna sig levande, hans lust till kvinnor och rastlöshet. Det handlar bland annat om den tysta och skrämmande årstidernas flykt.. Längtan efter strövtåg och långa skogspromenader och allt som möts på denna väg. Goldmund är på jakt efter frihet men även stundtals finner han ro till det konstruktiva, i det här fallet konst (måla eller skulptera).

En motpol till Goldmund är Narcissus en tänkare som tror på vetenskapen och söker olikheter. En person som studerar bland annat språk och logik. Narcissus går i kloster och är religiös, han är av en annan natur än Narcissus men de finner mycket i varandra som de gillar.

Sammanfattningsvis: Jag tycker det var både en spännande och intressant novell med tillskott av ett filosofiskt djup där vi alla troligen kan känna igen oss. Frågan vi kan ställa oss själva blir huruvida vi består av en konstnärs-eller tänkarsjäl? Eller en kombination därav..

Nedan följer några väl utvalda delar ur boken så du får en känsla:

//s36 , Om Goldmund //
”I sitt hjärtas innersta älskade han inte studierna, inte grammatik och logik fastän också de hade sin skönhet, utan mer tyckte han om liturgins bild- och tonvärld.”

//s38, Goldmund och Narziss samtalar //
”Här gjorde Goldmund ett inpass: ”Alltid talar du om olikheterna, jag har så småningom märkt att detta är din mest utmärkande egenskap. Om du talar om den stora skillnad som till exempel finns mellan dig och mig, då tycks det mig som om skillnaden inte ligger i något annat än i din märkvärdiga lust att finna olikheter!”
  Narziss: ”Ja visst, du träffar härmed huvudet på spiken. I själva verket är det så här: för dig är olikheterna inte särskilt viktiga, men mig förefaller det att vara det enda viktiga. Jag är till min natur boklärd, mitt kall är vetenskapen. Och vetenskapen är, för att citera dina ord, alls ingenting annat än ’lust att finna olikheter’. Man skulle allt inte kunna beteckna dess rätta väsen bättre. För oss vetenskapsmän är ingenting viktigt annat än fastställandet av olikheter, vetenskap är konsten att särskilja. Att till exempel hos varje människa söka finna de särdrag som skiljer henne //s39 // från de andra, betyder att lära känna henne.”

//s41, Narziss förklarar för Goldmund vad det innebär att vara ’vaken’
””Ser du”, sade han, ”det finns bara en enda punkt där jag är dig överlägsen; jag är vaken medan du bara är halvvaken och ibland totalt sover. Vaken kallar jag den som med förstånd och medvetande känner sig själv, sina innersta oförnuftiga krafter, drifter och svagheter och vet att räkna med dem.  Att du lär dig det, det är den mening som ditt möte med mig kan ha för dig. Hos dig, Goldmund, är ande och natur, medvetande och drömvärld mycket vitt skilda från varandra. Du har glömt din barndom, ur din själs gömslen söker den vinna dig. Den kommer att låta dig lida ända tills du hörsammar den. – Nog om det! I vaket tillstånd, som sagt, är jag starkare än du, där är jag överlägsen dig och kan därför vara dig till nytta. I allt annat, käre vän, är ju du överlägsen mig – så mycket mer kommer du att var det så snart du har funnit dig själv.””

//s98 Goldmund har med häst följt efter Lydia, riddardottern (som han håller kär) //
”Goldmund hade redan länge ångrat de ord som han sagt till henne innan han hämtade ner henne från hästen. Vad det hade varit dumt! Ord var i kärlek överflödiga, han hade bort tiga i stället.
Han sade ingenting mer. Han böjde knä bredvid henne, och då hon såg honom, så vacker och så olycklig, smittade honom hennes lidande. Han kände själv att hon hade något att beklaga sig över. Men trots allt vad hon hade sagt såg han i hennes ögon ändå kärlek, också smärtan i hennes ryckande läppar var kärlek. Han trodde hennes ögon mer än hennes ord.”

//s107 Goldmund känner skillnaden mellan Begär och Kärlek//
”Just i denna starka lockelse som de båda systrarna hade för hans sinnen kände han ofta med förvåning igen skillnaden mellan begär och kärlek. I början hade han sett på båda systrarna med samma ögon, hade begär till båda, men funnit Julie vackrare och mer värd att förföra; han hade utan åtskillnad friat till båda och alltid behållit båda i sikte. Och nu hade Lydia fått denna makt över honom! Nu älskade han henne så högt att han till och med på grund av sin kärlek avstod från att få äga henne helt. Hennes själ hade han lärt känna och fått mycket kär. Med hennes barnslighet, hennes känslighet och hennes böjelse för melankoli tyckte han att hon liknande honom själv. Ofta var han djupt förvånad och hänryckt över detta, hur mycket hennes själ motsvarade hennes kropp. Hon kunde göra något, säga något, yttra en önskan eller en dom, och hennes ord och hennes själs hållning var fullkomligt präglade efter samma form som hennes ögon och fingrar.”

//s173 //
”En vagabond kan vara ömsint eller rå, konstfärdig eller drumlig, tapper eller rädd, men allti är han i sitt hjärta ett barn, alltid leds hans liv av få enkla drifter och behov. Han kan vara klok eller dum; han kan innerst inne känna till hur bräckligt och förgängligt allt liv är och hur fattigt och ängsligt allt levande bär sin gnutta varmt blod genom världsrymdens is, eller också kan han enbart enfaldigt och glupskt följa sin arma mages befallning – men alltid är han motståndare och dödsfiende till den ägande och bofaste, som hatar, föraktar och fruktar honom, ty han vill inte påminnas om allt detta: inte om allt varandes flyktighet, om det ständiga vissnandet av allt liv, om den obevekliga isiga döden som runt omkring oss fyller världsalltet.”

//s221 //
”Antingen levde man, lät sina sinnen leka, drack sig mätt vid den gamla Eva-moderns bröst – då fanns det visserligen mången stark lustkälla, men inget skydd mot förgängligheten. Man var då som en svamp i skogen, som den ena dagen prålar i vackra färger, den andra har ruttnat ner. Eller också satte man sig till motvärn, man stängde in sig i en verkstad och sökte bygga ett minne åt det flyktiga livet – då man avstå från livet, då var man ännu bara ett verktyg, då var man visserligen i det evigas tjänst, men man torkade samtidigt in och förlorade friheten, livets överflöd och lust. Så hade det ju gått mäster Niklaus.
Ack, hela detta liv skulle få en mening, om bara båda delarna gick att erövra, om det inte vore kluvet genom detta torra antingen-eller! Skapa, utan att betala för det med priset av sitt liv! Leva, utan att avstå från skapandets adel! Var då inte det möjligt?
Kanske fanns det människor, för vilka det var möjligt. Kanske fanns det äkta män och familjefäder, för vilka sinneslusten inte gick förlorad genom troheten? Kanske fanns det bofasta, vilka inte förtorkade i brist på frihet och fara? Kanske. Han hade ändå inte sett någon.
Det tycktes honom som om varje tillvaro berodde på tvåfald, på motsatser; man var antingen kvinna eller man, antingen landstrykare eller kälkborgare, antingen förståndig eller känslosam, ingenstans kunde man uppleva in- och utandning, manligt och kvinnligt, frihet och ordning, drift och ande samtidigt, alltid måsta man betala det ena med förlust av det andra, och alltid var det ena lika viktigt och begärligt som det andra!”

//s241 Övervinnandet av förgängligheten//
””Det var övervinnandet av förgängligheten. Jag såg att ur människornas narrspel och dödsdans hade något blivit kvar som överlevde dem: konstverken. Också de förgås ju någon gång, de brinner upp eller fördärvas eller blir krossade igen. Men i alla fall överlever de månget människoliv och bildar bortom ögonblicket och nuet ett stilla rike av bilder och helgedomar. Att medverka till detta tycks mig gott och tröstrikt, ty det är nästan som att föreviga det förgängliga.””

//s249 samtal mellan Narziss och Goldmund//
”Just där bilderna upphör, börjar filosofen. Det var ju det, som vi som ynglingar så ofta tvistade om; för dig bestod världen av bilder, för mig av begrepp. Jag sade dig alltid att du var oduglig som tänkare, och sade dig också att detta inte var någon brist, eftersom du i stället är en härskare i bildernas värld. Hade du, i stället för att den gången ränna ut i världen, blivit tänkare, så hade du kunnat ställa till olycka. Du hade nämligen blivit mystiker. Mystikerna är, kort och något grovs sagt, de tänkare som inte kan komma loss från sina föreställningar, alltså överhuvudtaget inte några tänkare alls. Det är hemliga konstnärer: poeter utan verser, målare utan pensel, musiker utan toner. Det finns högt begåvade och ädla andar ibland dem, men de är alla utan undantag olyckliga människor. En sådan hade du också kunnat bli. I stället har du, Gud vare tack och lov, blivit konstnär och har blivit hemma i bildvärlden, där du kan vara skapare och herre i stället för att som tänkare fastna i det otillräckliga.””
// Narziss fortsätter lite längre ner samma sida, s249 //
”Tänkaren försöker känna igen världens väsen genom logiken och framställa det logiskt. Han vet att vårt förstånd och dess verktyg, logiken, är ofullkomliga instrument – liksom en klok konstnär rätt väl vet, att hans pensel eller mejsel aldrig fullkomligt lär kunna uttrycka en ängels eller helgons strålande väsen. Ändå bjuder båda till, tänkaren liksom konstnären, var och en på sitt sätt. De kan och får inte annat. Ty i och med att en människa med de henne av naturen givna förutsättningarna söker att förverkliga sitt eget väsen, gör hon det högsta hon kan, och det enda som det är mening med. Därför sade jag ofta till dig: Försöker inte att härma efter tänkaren eller asketen, utan var dig själv, sök förverkliga dig själv!”

//s261 //
””Jag vet inte, Narziss. Men att övervinna livet, det tycks ändå ni tänkare och teologer lyckas bättre med. Jag avundas dig sedan länge inte mer din vetenskap, min vän, men jag avundas dig din sinnesro, ditt jämnmod, din frid.”
”Du borde inte avundas mig, Goldmund. Det finns ingen frid, inte så som du menar. Det finns frid, ja visst, men inte en som bor varaktigt i oss och inte mera lämnar oss. Det finns bara en frid, som om och om igen tillkämpas på nytt. Du ser mig inte strida, du känner varken till min kamp under studierna eller min kamp i bönecellen. Det är bra att du inte känner till den. Du ser bara att jag mindre än du är underkastad lynnets växlingar, och det tror du är frid. Men det är en kamp, det är kamp och offer liksom varje riktigt liv, liksom också ditt.””

//s262 Goldmund tar på sig an en lärling, Erich //
”Nu sökte han tillsammans med Erich ut några trästycken för altaret och lät honom arbeta på dem. Ofta lämnande Goldmund honom ensam, han hade åter börjat strövtågen och de långa skogspromenaderna. Då han en gång blev borta i flera dagar berättade Erich detta för abboten, och även denne var en smula rädd att han skulle ha givit sig iväg för alltid. Han kom emellertid tillbaka, arbetade i en veckas tid på Lydiafiguren; sedan började han åter ströva omkring.

//s263 //
”Med män kunde man tala vackert och klokt, och de hade sinne för en konstnärs arbete, men allt annat, pratandet, ömheten, leken, kärleken, konsten att behaga utan tankar – det frodades inte bland män, till det behövdes kvinnor och vandring och strövtåg och ständigt nya bilder. Allting här omkring honom var en smula grått och allvarsamt, en smula tungt och manligt, och han var smittad av det, det hade gått honom i blodet.”