Lyxhungrig och omåttlig - Bokutdrag från Walden, Thoreau

Jag fick tag i en svensk översättning av Walden vilken är betydligt mer lättläst än originalet på engelska. ”Skogsliv vid Walden” heter den på svenska.

De flesta som gillar att läsa lite böcker känner säkert till Henry David Thoreau vars namn dyker upp gång på gång speciellt i enkelhetens tecken, men även många självhjälpsböcker. Det är befriande att läsa denna bok, för den petar hål på många ”vedertagna sanningar”. Boken får en (mig?) att tänka till och jag förstår varför den är så omtyckt av många.

Skogsliv Vid Walden av Henry David Thoreau, översättning
Frans G. Bengtsson

För er som inte känner till Thoreau så levde han enligt västvärdens normer ett väldigt spartanskt liv. Han levde i mer frihet än de flesta. Han byggde bland annat ett anspråkslöst hus i skogen bredvid skön Walden. Thoreau levde ett minimalistiskt liv och fick på sätt tid över, tid till att förkovra sig och bli så vis som han blev.

Henry menade att det fanns inget syfte att sukta efter mer än man behöver. Han ansåg mycket riktigt att den stora massan ivrigt ville leva ett omåttligt och lyxhungrigt liv. Priset för detta blev ofta mänsklig förtvivlan. 

Nedan ett litet utdrag ur boken:

//s 60 något djupt men jag tror jag förstår//

”Mängden av människor lever ett liv av stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är förtvivlan som stelnat. Från den tröstlösa staden gå vi ut på den tröstlösa landsbygden, och vi få gå att hämta hugsvalan hos vesslor och myskråttors tappra oberoende. En invand, omedveten förtvivlan ligger till och med gömd under vad som kallas mänsklighetens spel och förströelser. Det finns intet element av lek i dem, ty detta kommer endast efter förädlande arbete. Men det är vishetens kännemärke att icke vara hänvisad till förtvivlade företag.”

Han beskriver tex jakten på status och boendestatus på följande sätt:

//s 95 //

”De flesta förefalla att aldrig ha tänkt på vad ett hus egentligen är, och de förbli faktiskt, ehuru onödigt, fattiga hela sitt liv igenom, emedan de inbilla sig, att de måste ha tag på ett likadant som grannens.”
Henry David Thoreau fortsätter sedan lite längre ner(på samma sida) med följande:
”Skall den respektable medborgaren alltid gravallvarligt fortsätta att med ord och exempel lära den unge mannen nödvändigheten av att anskaffa ett visst antal överflödiga lackskor – och paraplyer – och tomma gästrum //s96// för tomma gäster, innan han dör? Varför kunde inte vårt bohag vara så enkelt som arabens eller indianens?”

Enligt min tolkning menade Thoreau; att bara för att man blivit gammal och borde lärt sig lite av livet var det sällan någon äldre som visste bättre än den yngre.. Här ovan illustrerad i form av respektabel medborgare.

Paraplyer och gästrum anses alltså vara överflödiga lyxartiklar. Vilket det säkerligen var på den tiden ca 1850-talet. De kanske än idag ses som onödiga av vissa. Jag själv ska fundera på om det ligger något i det. Troligen.

En annan lite kul beskrivning av avlivning i boken är när Thoreau tar livet av ett murmeldjur:

//s 126 ”underlätta dess själavandring”//

”Under det följande året fångade jag då och då en knippa fisk i dammen till middagsmål, och en gång gick jag till och med så långt, att jag tog av daga ett murmeldjur, som härjade i mitt bönland – underlättade dess själavandring, skulle buddhisterna säga – varpå jag förtärde det, delvis för experimentets skull; men ehuru det föreföll trevligt för ögonblicket, trots en besynnerlig arom hos köttet, förstod jag att ingen härdning skulle kunna göra detta till en angenäm vana, hur bra det än kan ta sig ut med viltet prydligt upphängt hos vilthandlaren.”

Prylarna/tingen håller igång oss och får oss att lägga en massa tid på dessa. Ger oss något att prata om. Men är precis som Thoreau frågar jag mig om det är vettigt. Nedan ytterligare ett litet utdrag ur boken.

//s 136 stoftmoln //

”För inte länge sedan bevistade jag en auktion på en avliden prästmans tillhörigheter, ty hans liv hade inte gått spårlöst förbi:
                             >>Vad ont vi göra, lever efter oss.>>
Som vanligt bestod en stor del av allsköns avskräde som börjat anhopas redan under hans faders tid. Bland annat såg jag en torkad bandmask. Och nu brändes //s137// ingalunda detta upp efter att ha legat ett halvsekel på en vind; i stället för ett bål, en renande förintelse av allt detta, ställde man till med en auktion för att öka på eländet. Grannarna strömmade ivrigt samman för att besiktiga föremålen, köpte rubb och stubb och transporterade det till sina egna vindar och avskrädesgömmen, varest det får ligga tills bouppteckningen är färdig, för att då börja irra omkring på nytt. När en person dör, sparkar han upp ett litet stoftmoln.”

Jag ser fram emot att läsa vidare, kanske återkommer jag med en recension senare. Hejdå och tack Thoreau för du delar med dig av din visdom!

Tid ensam och pryltankar (igen)

"Time alone is crucial if we are to hear our true voice and inner callings."

Det skriver jag lätt under på! Många tycker nog att jag är lite konstig som ofta gör saker själv. Jag vet inte varför, men jag tycker det är väldigt skönt att slippa massa intryck från andra ibland. Skönt att slippa lyssna och vara aktiv i något samtal (som egentligen inte intresserar). 

Ja, jag gillar ensamhet, eller egentligen gillar jag sällskap, men jag vill liksom kunna stänga av ibland, hajar du vad jag menar? Tex bara mina egna tankar, eller någons annans tankar i en bok. Böcker är ju så himla sköna att ta del av. Sammanfattad kunskap. Det bästa som författaren försöker förmedla (liksom). Tycker man att boken inte kommer med något vettigt så lägger man den bara ifrån sig och tar en annan. Ibland vill jag också fundera på vad jag vill med mitt liv. Få klarare perspektiv, klarare målbilder, avkluttra sinnet helt enkelt.

Jag vet att det är själviskt i hög grad, men det känns som jag behöver det ibland. Komma ifrån alla intryck, alla åsikter, alla händelser. En hund är ett perfekt sällskap. Ofta tysta men ändå sociala. Jag gillar verkligen hundar och hoppas kunna skaffa en igen. Dom förstår vinken när man vill vara själv också.

Nu till dagens i-landsproblem.. Prylar igen.. Att jag aldrig ger mig.. Igår hittade jag en Nissan Micra till salu som jag genast började fundera på. Jag lyckades hejda mig själv från att ringa redan igår kväll.. "Lugn och fin nu", inte impulshandla intalade jag mig själv.

Det är nämligen så att den bil jag har börjar bli väl sliten och det är väl ytterst tveksamt om den går igenom besiktning i år. Plus att jag kanske skäms aningen över att åka min lilla rosthög, hihih. Jag vill liksom inte lägga ut massa pengar (valuta) på fixa till den befintliga heller. Den saknar också servo vilket är något jag stör mig mer och mer på..

Nu dök det upp en äldre bil som verkar vara i väldigt bra skick och jag är svag för dessa bilar då jag haft en likadan förr. Jag tror jag bestämt mig för att åka och titta på den och ge ett bud (om den inte är i extremt bra skick, då är den nog värd priset som står). Får jag den så får jag, annars får det vara. 

Sen får jag försöka bli av med gamla bilen på något sätt. Usch. Det har trots allt varit en riktigt bra bil som aldrig strulat något nämnvärt. Vi får se hur det går. Det tragiska är väl att jag kommer behöva lägga en del tid på dessa prylar också..

Det här med prylar är en ständig kamp.. Och som Henry David Thoreau skriver i "skogsliv vid Walden":

//s 56

"”Jag ser unga män, mina grannar, vilkas olycka består i att de ärvt egendomar, hus, boskap och husgeråd; ty dessa äro ting, som det är enklare att komma i besittning av än att bli kvitt igen. Det hade varit bättre för dessa människor att födas på öppna fältet och ammas av en varghona; då hade de med mera oförvillad blick kunnat utstaka sin egen väg. Vem danade dem till torvans slavar? Varför måste de idissla sextio tunnland, när en människa endast är tvingad att äta en handfull jord? Vem befaller dem att börja gräva sina gravar så snart de äro födda? Nu få de försöka leva ett mänskligt liv, stretande under tyngden av alla dessa döda ting så gott det går."