Efter en vecka i ett (normalt) varmare land (Fuerteventura) är jag nu tillbaks i vardagen.
Alltid när man kommer hem från en resa med massa intryck försöker känslolivet komma ikapp. Ni vet den där rastlösa ”tomheten” då det känns som att allt är över. Är det någon mer som känner igen den känslan?
Kommer hem efter jobbet… Måste börja packa upp och tvätta. 13 st funktionst-shirts räckte precis. Känner rastlösheten tillsammans med tomhet då väskan gås igenom. Känner hur jag bubblar av energi att ta tag i saker. Städa lägenheten, städa bort kalkavlagring i toan, göra lika fint hemma som på hotellrummet. Rena ytor, bort med plotter. (Energin brukar bara hålla i sig någon dag, sen är allt tillbaks som vanligt)
Det är ju så att när man reser bort så får man hjälp till att få perspektiv. Det är också roligt att se nya saker och träffa nytt folk. För att inte glömma bekvämligheten av att bara vara, slippa laga mat, slippa städa, sova ut länge på mornarna (ja, det är ju semester).
Mina små ryckningar i ögonlocken är nu skönt fördrivna (får denna symptom av för dåligt med sömn).
Att vara i en helt annan miljö än den vardagliga gör gott för kreativiteten. Det sägs att kreativiteten stannar om man är för mycket fast på ett ställe (källa Fredrik Härén). Efter en resa finns många tankar, som för mig inte riktigt landat i någon gripbar handlingsplan, bara lösa fragment av vad man vill förändra. Man börjar på ett sunt sätt ifrågasätta ens tidigare val.
Ska jag nämna just första känslan när man steg in innanför dörren därhemma?... Även om det tar emot så blir ordet för känslan just… Stagnation (icke förändring). Att komma hem till en vardag följd av rutiner. Tryggt, bekvämt och säkert, men inte heller speciellt utmanande.
Denna gång kom jag hem till ett mer minimalistiskt hem än från tidigare resor. Nästan så att jag tyckte att ”hemmet” på Aparthotel i Playitas var bättre och mer välplanerat. Ganska minimalistiskt inrett (som de flesta hotellrum).
Mina ideal har inte ändrats under resan. Jag är fortfarande för enkelhet och minimalism. Jag haft samtal med människor där jag inte ens vågat nämna att jag är en minimalist men det har ändå känts bra. Minimalism känns allt för komplicerat att ens försöka förklara för någon som inte är invigd.
Aparthotel, rum A-4110: En liten "lounge" att hänga vid. Det var tre trappsteg ner från sänggolvet. Till vänster bakom tv:n står ett arbetsbord som fungerade bra för datorn. |
- Jag märker mer och mer hur jag numera föredrar att hålla samtal på en enkel nivå. Bara prata om enkla saker som sker. Fokusera på nuet, spontanitet, känslor, upplevelser, träning (det här var en resa till ett träningsresort) och bara allmänt försöka hålla det enkelt. Skippa allt vad politik och Corporate Bullshit är helt enkelt. Av någon anledning tycker jag alltmer att det är ointressanta ämnen (även om jag vet att de har stor betydelse) beroende på vilka ramar man sätter. Politik har för mig blivit mer och mer av åsiktstyckande, inte fakta eller sanning. Kanske därför jag undviker det.
- Hålla prestige och ”statusindikering” på en låg nivå. Försöka att istället se det roliga i saker, ha lätt till skratt.
- Hållit med att, ja det var ju synd att man missade ”rean” i booking store (20 % rabatt på priser som redan var påplussade 50 % känns inte som någon reell hit faktiskt).
- Gnällt lite på hur kallt det var på hotellrummet och även gnällt på en och annan blåsig dag.
- Givetvis blir det lite ytligt koll på vad man ”lönearbetar” med etc. Den vanliga kontrollen är nog svår att hindra nyfikna människor. Det är lustigt att folk blir så allvarliga (även jag själv antar jag). När man ska berätta om den ”professionella” biten i ens liv så måste det låta bra, right?
- Just den här trevande ödmjuka känslan gillar jag med att prata med lite nytt folk. Ingen vill trampa någon på tårna.
- Atmosfärskänslan. Från att börja stelt i planet till att bli mer och mer avslappnad ju mer veckan går.
En skön grej med att åka bort är att ingen vet vem man och att man bryr sig mindre om att göra bort sig. Man vågar mera, är mer spontan.
Efter en trevlig semester när folk är glada och avslappnade kommer man tillbaka med en bättre syn på människan, och man upplever själv att man är trevligare. Boomeranglagen antar jag.
Under perioder av solning har jag även lyssnat på bra föreläsningar om personlig utveckling. Något av det mest intressanta som togs upp var:
Går det att vara nöjd och ändå vara ambitiös?
Detta har jag funderat en hel del på. För det är någonstans där jag själv vill vara. Jag vill vara ambitiös i mina projekt, men ändå nöjd med det mesta i mitt liv.
En annan intressant fundering som togs upp var vad det innebär att vara framgångsrik.
Tidigare har jag använt Earl Nightingale definition av framgång, något i stil med:
Att göra små steg i en riktning mot ett värdigt ideal eller mål. (Ganska lätt att vara framgångsrikt så länge man gör små steg i den riktning man vill eller?)
Men Jim Rohn (en av de stora, tyvärr avliden sedan ett par år tillbaka). Han hade en annan bild av att vara framgångsrik. Något i stil med:
Att tjänstgöra för andra människor där alla vinner. Att vara till nytta för andra. Och inte agera på bekostnad av andra. Om man tex tjänar pengar på andras bekostnad är man inte framgångsrik enligt Jim Rohn. Bara om det är win-win. Hur som haver tyckte jag det var en ny vinkling på att vara framgångsrik, rätt intressant.
Jim Rohn säger också att progressionen måste vara inom en rimlig tid.
Okey, det var dagens reflexioner. Ha en trevlig kväll på er!
Intressant fråga - går det att vara nöjd OCH ambitiös. De människor jag upplever som ambitiösa är inte nöjd med något överhuvudtaget utan strävar alltid efter något mer eller något annat. Personligen tycker jag att ju mer nöjd jag känner mig med livet, ju mindre viktigt blir det med ambitioner. Det räcker bra med att "bara vara", få vara frisk, och göra saker man gillar.
SvaraRaderaH
Ja, det är en mycket intressant fråga att fundera över.
SvaraRaderaVågskålen, där för mycket ambition väger över är aldrig vacker för en utomstående att se. :) "Folk går över lik för att uppnå sina mål".
Aber.. Tills jag blivit motbevisad tror jag att dessa egenskaper går att kombinera. Nedan söker jag bevis för min tes.
Att vara nöjd ger frid till sinnet (jakten på "mer" har lagt sig), förmodligen sprider det sig även till sina medmänniskor, förtrycker girighet osv. Kort och gott nöjdhet är något eftersträvansvärt. Tillräckligt bra, nog und so weiter. Jag är helt enig med dig om det viktiga i att vara glad och nöjd över att vara frisk, att ha möjlighet att göra saker man gillar. Att vara fri osv. Nöjd över den relativt rena luften jag andas och de rena vattnet jag kan dricka. The list goes on..
Finns det något negativt med nöjdhet då? Mjaa, kanske.. Någonstans i vimlet (och förvirring) kanske nöjdhet i viss mån kan jämföras med positivt tänkande, åtminstone i vissa skeenden. Kanske man intalar sig att man faktiskt är nöjd med allt som det är nu. "Helt och fullt nöjd". Men kanske, kanske finns det en smula "positivt tänkande" i det uttalandet?
Är då positivt tänkande alltid bra?
- Näh.
Om man börjar jämföra "positivt tänkande" jämte "sanningen" så kommer dess ljuva klang i skevhet. För mig måste sanningen vara viktigare än att lura sig själv med positivt tänkande. (Positivt tänkande är behagligt skönt och all det där, men man måste vara vaksam på om man faktiskt lurar sig själv). Ibland behövs också sanningen för att du ska ta ett fördelaktigt beslut.
Samtidigt tror jag inte dessa ord (Nöjd vs Ambition) står i motsatsförhållande till varandra. Kraften i ambition kan tas sig i uttryck i ord som att man: SKA, KAN, VILL.. Och att bannlysa dessa ord eller handlingar känns för mig fel. Ska vi krasst hårddra det lite... om en människa inte vill något kan det liknas med apati, likgiltighet.
Att vara totalt nöjd om man är sant sanningsenlig tror jag således är en utopi. Och då finns det alltså plats för lite ambition, right? Kanske är det till och med så att nöjdhet och ambition finner sig bäst i symbios. Balans mellan dessa? En vågskål av båda, där båda väger lika tungt? Kan vara värt att fundera på. Den stora frågan är VAD du lägger din ambition på? Om du lägger din ambition på att hjälpa och serva andra människor, kan de säkert även bidra till din nöjdhet.
Alltså kommer jag fram till att Ambition inte förintar/förtar Nöjdhet. De två går alltså att kombinera.
Resumir: Man kan säga att jag är nöjd på vissa områden i mitt liv (tyvärr långt ifrån alla), och har fortfarande ambition att utvecklas, bli en bättre människa och växa.
Tack för ditt intressanta och långa svar. Du är allt en riktig filosof, du ;-))
SvaraRadera"Frid i sinnet" som du säger, det är just den friden som tilltalar mig. Däremot så håller jag nog inte med dig om att det sprider sig till medmänniskorna. I stället tror jag det är så att människor som är nöjda tenderar att dras till andra människor som också är nöjda. De människor som inte är nöjda, det är nog ingen annan än de själva som kan ändra dem.
Jag håller med dig om att nöjdhet kan jämföras med positivt tänkande, för man kan ju inte vara nöjd med precis allt, men man (i detta fall jag) kanske accepterar det som inte är bra för att i det stora hela må bra. När det gäller just positivt tänkande är jag nog lite av en expert...ett litet exempel: Tidigare var jag i många år utan hallspegel i min lägenhet, pga att jag inte är så vidare händig och inte hade någon som kunde hjälpa mig att få upp en. Så vad gjorde jag? Var jag missnöjd med att inte ha en spegel i hallen? Oh nej, i stället hittade jag på en väldig massa anledningar till varför det var bra att INTE ha en spegel i hallen. Det var först den dagen jag äntligen fick upp en spegel, som jag i såg hur mitt positiva tänkande hade fungerat. Jag hade gått runt problemet med positivt tänkande.
Du skriver om sanningen. Finns det en objektiv sanning i varje läge? Är inte sanningen baserad på vem som ser, vad den personen varit med om, vilka värderingar den personen har osv?
Du skriver att man lurar sig själv med positivt tänkande. Då måste jag få fråga - hur gör du själv för att undvika positivt tänkande?
Sedan har du ju helt rätt i att om man drar nöjdheten för långt, så kan den innebära något negativt. Jag skulle beskriva det som att man slutar att sträva. Man vill inget mer. Slutar nog ofta i bitterhet. Men då har det gått väldigt långt. Extremer är nog inte bra åt något håll.
Till viss del tror jag att frågan om ambition kontra nöjdhet är en åldersfråga. Kan du dela den uppfattningen? Jag kan se att mina yngre arbetskamrater har väldigt höga ambitioner, vill mycket, tar för sig konstant...de verkar heller aldrig bli nöjda trots allt de får och att de egentligen har väldigt mycket att vara nöjda över. Det leder ofta till missnöjdhet, att man är missunnsam mot andra människor, smågnäll m m. Och det är väl i motsats till det som jag föredrar nöjdheten.
Sedan är det så för mig med, att det finns områden som jag inte alls är nöjd med i mitt liv, men det är en annan historia...
H
Tack själv för dina reflektioner och bra frågor! :-)
SvaraRaderaVarning för ett något teoretiskt svar. :)
Hmm, verkar som jag får dela upp det i två delar. Max 4096 tecken..
--- --- ---
Du har säkert rätt. "Frid i sinnet" sprider sig nog bara till medmänniskor som på något sätt förtjänat det. Dom andra fattar ju inte grejen liksom (inbillar mig att är man sur och bitter själv kan de vara drygt att se någon som sprudlar av harmoni och inre glädje). Jag vet också att om jag är förbannad eller mår dåligt = lättirriterad, eller stressad som en bulldozer.. då sprider jag knappast glädje, lugn eller harmoni, tvärtom.. Om jag däremot mår bra, livet leker och är allmänt glad så känner min omgivning av det på ofta ett positivt sätt. Jag brukar faktiskt märka skillnaden om jag tar mig an dagen på ett glatt sett. Folk man möter blir trevligare. Fast å andra sidan kanske det inte är samma sak som "frid i sinnet"..
Det är ett bra exempel som du tar upp där tankens kraft i kombination med positivt tänkande kan övertyga oss om vad som är "rätt" eller "fel". Man ska ju ha klart för sig att tanken kraft är för oss oerhört påverkningsbar och styr oss i mycket. Tanken formar oss och våra möjligheter.
Om det finns en objektiv sanning i varje läge? Svår fråga :). Det enkla svaret: Vet ej, har ingen aning. Jag är bara en enkel människa. Jag besitter inte kompetens att svara på det. Men jag kan ju spekulera!! :). Gör jag ju så gladeligen som du säkert märkt. Vad gäller den kristna läran kommer väl bara sanningen från ett håll. Typ, gud och Jesus. (Jag kan även kristendomen för dåligt, rätta mig gärna om jag har fel)
Men.. Jag har ett lite vidare begrepp på sanningen.
Om man istället sätter sig i den vanliga människans utsiktstorn med dess alla begränsningar och sitt synfält på 3-dimensioner, då går det att hitta sanningar som ter sig som sanna utifrån fakta eller befintlig kunskap / vetenskap. Kanske en och annan "sanning" uppenbarar sig vara fel i framtiden, och då var det väl ingen sanning från början. Djupt.
Vidare är det väl så att om man inte har kunskap att begripa vad som är fel (=långt ifrån en sanning) så är det ju svårt att lösa problemet? Goes witout saying?
Om man tex ställer sig frågan huruvida man ska äga en bil (eller om man ska ha en spegel i hallen), så går det nog att vaska fram skäl för båda vågskålar. Antingen själviska eller miljömässiga. Är nog svårt att hitta en "sanning" där. Men kanske spegeln behövdes för att upptäcka saker du annars missat? Kanske det finns en sanning där, har ingen aning. Heheh, känner inte att mina bästa argument kommer fram här... :-)
Del2:
RaderaVad gäller människors och vårat beteende kanske en generell sanning får duga ( i brist på annat?). Tex något som bevisats gälla via de i studier som utförts etc. Jag menar det går säkert att hitta undantagsfall, men du hajar. (#getthepoint)
"Är inte sanningen baserad på vem som ser, vad den personen varit med om, vilka värderingar den personen har osv?"
Aha, du vill att jag ska spekulera även på den frågan. Okey.. why not. :)
Lämnar dig ytterligare ett kryptiskt svar.. Den egna upplevda s.k sanningen som består av våra egna erfarenheter och värderingar kanske är en sanning. Låt oss ta ett enkelt exempel: Anta att det åker förbi en gul Golf med registrerings nummer 00X 052. Du noterar och registrerar detta. Kanske till och med tar ett foto som bevis. Detta tordes kunna tolkas som en sanning. Ja, det åkte faktiskt förbi en gul Golf. Åtminstone en mänsklig sanning. Har du dessutom tur kanske du har någon kompis med dig som kan bekräfta sanningen ytterligare.. En förutsättning i det här fallet är att dina ögon och hjärna fungerar och du inte hallucinerar eller är påverkad av något (enouhf, you get the point?).
Känner att jag är övertydlig.. Ok, vi fortsätter..
Däremot kanske det inte är en sanning att "alla hundar är farliga" för jag har blivit biten av en hund... Nej, det är ingen sanning. Ja du hajar. Det är ett stort plus om "sanningen" kan verifieras av andra människor. Ju fler desto bättre. MEN... Ibland är sanningen väldigt svår att verifiera och då råder inte konsensus. Politik tex. Betydligt svårare att hitta sanningar där. Där beror det mer på vilken utgångspunkt man har, right? Men sanningen kanske ändå finns där. Där sanningen är svår att fastställa brukar snarare en liten minoritet jämte majoriteten hittat något som liknar en sanning. Majoriteten befinner sig då i förvirring och okunskap. Om dina värderingar bygger på dålig kunskapsgrund blir också din upplevda sanning troligen fel.
Vad gäller det mänskliga tycket och smak så finns det väl antagligen inte en sann sanning. Snarare handlar det nog om din upplevelse. Enklast sättet att identifiera en sanning är väl om den är mätbar på något vis. Antingen generaliserad eller rent siffermässigt. Om hela jordens befolkning röstade om vilken färg som var vackrast. Då kanske det blev en generaliserad "sanning" utifrån jordens befolknings tyckande just vid detta tillfälle. Men en del skulle säkert inte se det som en sanning, då folk lätt ändrar sig... Ja, det blir lite mycket teori här kanske. Svårt att förklara vad man (i det här fallet jag) menar. :)
Hur jag själv gör för att undvika lura mig själv med positivt tänkande?
Mycket bra fråga!!! Jag har väldigt svårt att svara på det faktiskt. Tack för den frågan! Jag menar det, tål verkligen att funderas på. I vissa fall ter det sig tydligt. Då räcker det att lyssna djupt på sina instinkter. Magkänslan. Annars kan det hjälpa att bort distraktioner och lyssna på den inre viljan, vara ensam. Är jag tveksam försöker jag använda logik i brist på annat. Kan inte ge bättre svar än så. Vissa saker känns så rätt i själen att där finns ingen tvekan. Såsom strävan efter enkelhet och i förlängningen mer fokus. Där vet jag att det inte är positivt tänkande.
Däremot finns det ju sådant som ligger i bakhuvudet och ploppar upp då och då... Som tex.. Ska man byta spår? Ett sådan svårt val för mig kan handla om jag ska välja tryggheten eller ett mer utmanande liv. Hittills väljer jag tryggheten (stannar i rutiner av stabilitet och "säkerhet"), men jag lurar mig säkert med positivt tänkande. :) "Jag kan göra det något år till. Som om jag hade ett långt liv kvar att leva." Skjuter upp större livsomvälvande beslut etc..
Ja bra sagt!. Att sluta sträva är en bra beskrivning på när nöjdhet gått för långt.
Del 3:
RaderaOm jag kan dela uppfattning att ambition kontra nöjdhet är en åldersfråga?
Hmm.. Har inte funderat så mycket på det, men tittar jag på äldre (riktigt gamla) i min närhet så strävar dom (har ambition) att bli friska från krämpor. De kämpar mot sina åldersdefekter och har ambition att bli friskare. De kanske inte har så stora ambitioner att åstadkomma något, bli kända för något, eller tjäna pengar och sånt. (Å andra sidan har dom kanske aldrig haft den drivkraften). Kraften och ambitionen läggs i huvudsak på att hålla sig frisk. Tidigare i deras liv kanske mer kraft lades på att uppleva. Tror också ålderns visdom i många fall fått personer att prioritera annat än status, tuppfäktning, yngre människors jakt efter lycka. Dom flesta äldre har redan gått igenom den resan så att säga.
Vad gäller mig själv har ambitionen att göra karriär som anställd lagt sig. Fanns mer när jag var yngre. Däremot har ambitionen växt på andra områden. Tror alltså inte att min ambition minskat med åldern, bara skiftat fokus. Säkerligen minskar drivkraften något med åldern, men ambitionen är i vissa projekt ändå är stark. Beroende på vad man vill med sitt liv.
I övrigt tror jag att som ung är man mer lättpåverkad och mer öppen (generaliserar). Söker sin identitet mm. Jag tror också att chansen att man som ung begripa vad som är viktigt är betydligt svårare och att man därför lätt jagar drömmar som är svåra att uppfylla. Allt beroende på sin omgivning, fokus och insikterna såklart.
Avslutar med lite klokhet från Lau-Tzu.
"He who knows he has enough is rich", Lao-Tzu
Det är givande att bolla tankar med dig!
SvaraRaderaDu har en poäng i det du skriver att om man är glad så påverkar det folk man möter. Det får mig att minnas en tidigare arbetskamrat jag hade. Hon gick ofta ut på lunchen och gjorde små ärenden på stan. Hon hade ett talesätt som löd så här: "Om EN expedit är otrevlig mot mig, då har den expediten en dålig dag, men om ALLA expediter är otrevliga mot mig, då är det jag som har en dålig dag". Väldigt träffande beskrivning, tycker jag.
Att vi kan påverka våra tankar, ja absolut. Genom att påverka tankarna väljer vi även vad som ska få tillåtas påverka vårt sinnestillstånd, och därmed indirekt även vårt fysiska mående. Jag tror oerhört mycket på tankens kraft.
Tänkvärt det du skriver om äldre människors ambitioner. Jag har inte tidigare tänkt på strävan att hålla sig frisk som en ambition....utan bara tänkt i banor av karriär på jobbet. Dina ord fick mig att inse att jag visst har ambitioner ännu, bara på andra områden...
I fråga om karriären på jobbet och hur den ändrats, stämmer det du skriver väldigt bra in på mig med. Sedan upplever jag att när man varit med ett tag på sin arbetsplats blir ens viktigaste roll att vara bollplank och stöd till de nyare anställda.
Som ung är man lättpåverkad, ja. Jag skulle inte vilja vara ung igen. Du skriver om att du funderar över att stanna i tryggheten eller välja ett mer utmanande liv. Får jag vara så personlig att jag frågar vad du drömde om när du var ung (säg i 20-årsåldern)? Jag minns väldigt tydligt hur jag kände då... Det kändes som en fruktansvärd avgrund när man var på väg mot studenten och insåg att skolans trygghet snart skulle vara över, jag längtade något oerhört efter ett fast arbete och den kompetens som man får när man kan sitt arbete. Idag har jag allt det som jag längtade efter, och vet du vad? Jag är nöjd! ;-))
H
Tackdesamma! :)
RaderaJa, det ligger något i det talesättet, helt klart :) Jag tror det är därför man upplever människor trevligare på semestern. Kanske för att man själv är mer öppen, trevlig och avslappnad. Plus att man gärna väljer att ta semester när alla andra också är på semester och är likadana. :)
Att du förstått hur viktiga tankarna är visar på att du besitter stor klokhet. Bra där.:)
Umm. Det där ordet "ambition" har många synonymer. Jag tror det rent av är svårt att leva utan ambition. Frågan är väl hur mycket, vilken nivå man har och vad man vill uträtta? Det går ju att lägga sin ambition på diverse saker, såsom att vara upptagen av en massa uppgifter (men samtidigt inte direkt uträtta något). Hur mäter man då om man gjort framsteg med sin ambition? Resultatet va? Ouch, känns hårt att höra mig själv säga det, då mitt resultat inte riktigt är vad jag vill. :)
När jag tog studenten var jag rätt skoltrött. Visst var man lite orolig för vad som skulle ske efter man tog studenten, men jag såg fram emot att få börja jobba och tjäna pengar. (jag extrajobbade under gymnasiet genom att köra ut matvaror med flakmoped två kvällar i veckan). I övrigt suktade jag efter massor med materiella saker mm. Min resa att ackumulera massor med prylar skulle just börja ta fart.
Vad jag drömde om när jag var 20 år? Oj, ska försöka minnas. Jag har förändrat mig en hel del sedan dess så jag känner inte riktigt igen mig själv från den tiden. När jag var 20 år hade jag nyligen gjort lumpen och lyckats få ett 3-4 månaders vikariat på ett Ica-lager. Jag hade just skuldsatt mig för ett bilköp (till 16,75 % ränta!). En cool bil som skulle "stylas" var viktigt på den tiden! :) Åkte runt i en tugg Opel Kadett GSI 16. :) Tur var väl att jag efter vikariatet fick fast jobb på Ica-lagret (så klarade av billånet). Jag minns också att jag försökte se rikare ut än vad jag var. Pengarna var som vanligt slut vid månadens slut. Jag jobbade hårt om dagarna, för ju mer jag jobbade, desto mer tjänade jag (ackord). Kommer ihåg att vi arbetare nästan tävlade om vem som kört flest kollin varje dag. Var helt slut om vardagskvällarna, och hade en enorm överskottsenergi på helgerna (när jag var ledig). Jag visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv. Det enda jag visste var att jag inte skulle palla speciellt länge på Ica-lagret. Dessutom var det ett jobb där man lätt kunde blir ersatt eftersom det tog bara två veckor att lära upp en ny person.
Funderade på att bli polis, men slog dom tankarna ur hågen efter ett tag. Polis verkade som ett schysst jobb. Min bild var att polisyrket handlade om att åka runt i radiobil (gillar att köra bil) och samtidigt få lite action. :) Perfekt! På den tiden var man ju fortfarande odödlig vettu. De stora drömmarna bestod nog mest av att bli rik och träffa en underbar tjej. Jag vet också att jag hoppades att vid 30 år skulle jag vara ekonomisk oberoende, kunna göra vad jag vill. Typ.
I 25-årsåldern hade jag fått smak för vindsurfing och då var typ drömmen att leva ett enkelt surfliv. Men eftersom jag var alltför kass på att vindsurfa var chansen att kunna leva på det minimalt. (återigen behövdes pengar). Någonstans här i 25 års-åldern började jag läsa böcker och få lite bättre ordning på livet. Läs: bättre ekonomi, mer trygghet, bättre jobb och mer rutiner. Jag hade även ambitioner vad gäller lönearbete mm.
Vad drömde du själv om i 20-årsåldern?
Angående din nöjdhet. Det är bara att säga grattis! Härligt! Va skönt det måste kännas! Jag avundas din nöjdhet vad gäller lönearbetet. Det är ju trots allt en stor bit av ens liv. För mig är lönearbetet mest ett sätt att dra in pengar. Tyvärr har jag aldrig stormtrivts av att jobba i hierarkiska organisationer. Jag skulle inte göra det om jag inte fick betalt. Jag skulle vilja ha en sysselsättning (som det går att leva på) OCH som jag inte skulle vilja gå i pension ifrån. Jag har ambition att förändra det. Jag känner viss nöjdhet på vissa områden i mitt liv, men långt ifrån alla.
Känns kul att man har lite att sträva emot! :)
Läser Cain nu, s273, hon är inne på samma sak som du:
Radera"För det första: Tänk tillbaka på vad du tyckte extra mycket om att göra när du var liten. Vad svarade du när någon undrade vad vill bli när du blev stor? Exakt vad du sa just då träffade kanske inte rätt, men den bakomliggande impulsen gjorde förmodligen det. Om du sa att du ville bli brandman, vad representerade i så fall en brandman för dig? En god människa som räddade andra från faror? En våghals? Eller kanske bara en person som fick köra en stor bil? Om du ville bli dansare, berodde det på att du i så fall skulle få ha speciella kläder på dig eller på att du så gärna ville få applåder, eller bara på att det verkade kul att snurra runt så där snabbt? Kanske visste du mer om dig själv då än du gör nu.
För det andra: Var uppmärksam på vilken sorts uppgifter du dras till."
//hoppar till sista rådet, samma sida 273 //
”Och slutligen: Var uppmärksam på vad du avundas andra. Avund // är ingen trevlig känsla, men den säger sanningen. Man avundas framför allt människor som har det man själv önskar sig.”
Intressant.
Ja du har ju redan läst detta, men tänkte bara knyta an lite.:)
Vänligen PG
Ja, det är tänkvärt det hon skriver.
RaderaUnder semestern satt jag och läste igenom mina dagböcker från barndomen. Jag hade tänkt kasta dem efter genomläsningen, men jag klarade det inte... Det jag läste fick mig att förstå att jag i väldigt mycket är densamma som jag var som väldigt liten. Jag skrev om lekar i skogen, alla de sätt jag rörde mig på - skridskor, skidor, rullskridskor, cykel m m, och om böcker jag läste. Precis samma saker som jag finner glädje i än i dag = naturen, motion, läsning. Jag blev så glad av att läsa det jag skrivit ner som barn.
När du nu återknyter till den här tråden, minns jag att jag aldrig kommenterade det du skrev på slutet här (140615). Det var just då som jag gick på 4096-regeln och började känna obehag inför det offentliga. Jag är ledsen att jag inte bemötte det du skrev framförallt som du själv var väldigt öppen. Kanske inte är för sent att bemöta dina ord?
Du skriver "Skulle jag leva om samma liv med den kunskap jag har idag? - Nej". Jag skulle vilja vända på det: Om du inte hade levt det liv du levt skulle du inte vara den du är idag! Hur känns de orden? Du skriver väldigt öppet om din uppväxt. Jag blir väldigt gripen av det du skriver. Att du förlorade din mamma så tidigt. Nu förstår jag ditt starka motstånd mot alkohol. Husvagnen du köpte, kan det ha varit fröet till att du idag vill bo smått?
Du skriver: "Då jag tog min mammas död hårt så tror jag att jag någonstans fått för mig för att inte vara så beroende av någon relation. Den är lite otäck den där känslan av att vara beroende av andra, right? Sådär sårbar som man kan känna sig. Jag minns kvällen min mamma dog, sorgen och rädslan jag kände för vad som skulle hända nu. När känslolivet löper amok. Hur skulle mitt liv bli utan min älskade mamma? Vad skulle ske? Vart skulle jag bo osv? "Skulle mitt liv gå åt h-lvete nu?". Det var många själviska frågor som ploppade upp.
Sedan dess kanske jag satt upp en mur då jag har aldrig fäst mig på samma sätt vid nya bekantskaper. Kanske varit rädd för förlustkänslan, vet inte. Eller så är det naturligt att bli avtrubbad med åren.. who knows?"
Jag kan känna in mig i din rädsla för framtiden när din mamma dog. Tycker det är hemskt att behöva känna så här när du ännu inte var myndig, utan ännu beroende av andra. De känslor du beskriver här finns hos mig också. Farligt att vara beroende av andra, dels för att man kan mista dem, men i mitt fall även något annat, att de som står en allra närmast också är de som kan skada en allra mest. Där har du bakgrunden till min inställning till integritet, PG. Om man inte släpper någon inpå livet utan sluter sig, då riskerar man inte att bli skadad. Jag har slutit mig under många många år, men de senaste åren har det hänt saker inuti mig som gjort att jag bit för bit har öppnat mig, lärt mig att lita på andra människor. Sedan ett år tillbaka står jag i full blom! Du förstår nog inte ord av det jag skriver nu, jag är nog alldeles för kryptisk... ;)
Del1:
RaderaAtt skriva dagbok är tyvärr inget jag gjort. Jag är övertygad om att det är utvecklande, precis som jag idag finner det reflekterande att skriva på ”papper”/dator. Jag upplever nästan att folk som skrivit och reflekterat mycket sedan barnsben upplevs från min sida vara mer jordnära på något sätt. Ytterligare en bonus är ju skrivförmågan som tar stora kliv. Ofta blir folk duktiga på ordförråd och hela kittet om dem skrivit dagbok i många år. Och mer säkra på vem de är liksom, tänkandet blir hjälpt av att tänka på papper. Precis som att koda ett dataprogram; i huvudet är det svårt att bena upp hur allt ska fungera. På ”papper” blir allt tydligare.
Va intressant det måste kännas att du upplever att du gillar ungefär samma saker som när du var barn! Kul att du kan dra paralleller. Jag känner delvis igen mig. Intressen som man har haft kan ha en tendens att återuppstå osv. Typ träning. Jag skulle säkert kunna fastna för att vindsurfa igen om jag lät mig testa (har gjort egen regel att jag inte får det).Men jag har nog medvetet även sista åren börjat ändra på mina intressen. För att liksom anpassa dem till den tillkommande tid som det känns jag går till mötes, en mer enklare framtid. Jag menar att jag går alltmer ifrån prylintressen till intressen som inte kräver prylar. Det känns inte fel (snarare smart), men förändring är jobbig också. Man får kämpa med sig själv liksom. Det tar tid att lära nytt etc. Med nya insikter som verkar bättre än tidigare dogma så är jag inte samma person idag som när jag var liten/yngre. Däremot har grundkänslan om att jag har mått som bäst i enkelhet funnits där hela tiden. Tar man vindsurfing t.ex. så fick man kanske 2 bra dagar av 10, känslan var aldrig konsekvent, då allt berodde på vädret. Men att leva enkelt och att själv kunna bestämma över min tid (frihet) tror jag alltid är något jag gillat, när jag tänker efter. Så jag känner igen mig i det du säger.
Jag har tyvärr aldrig själv skrivit dagbok. Skulle jag skriva en dagbok skulle jag nog inte våga bli för privat med vad som händer på dagarna. Jag har gjort några tafatta försök, men det blir ganska stolpigt, , i stora drag vad som hänt den dagen (och vågar inte skriva om känslor). I mina rensningar har jag hittat anteckningar från min tid som barn. Typ berättelser, berättelserna handlade ofta om att bil åkte över någon bro som rasa eller liknande. "Roliga berättelser” har jag för mig det stod på anteckningsboken. Väldigt Kortfattade berättelser som gick direkt till "action".. blandat med någon kommentar/fråga från läraren, som fick mig att beskriva lite mer. Någon kommentar om sommarlovet etc. Om någon resa med "familjen" etc. Men inget jag då kunde lägga några större paralleller vid, så allt sådant material är bortrensat nu.
Har du lagt av med att skriva dagbok? Om Ja, vad fick dig att sluta? Antar det blir en vana liksom?
Ja, jag kommer ihåg att du lät uppgiven, du hade skrivit ett så långt inlägg och allt bara försvann :(. Ja, synd att man inte fick läsa ditt ”knåpande”.
Håller med dig fullt ut! De orden resonerar hårt hos mig. Jag gillar det du skriver! Jag är absolut en ”produkt” av de liv och erfarenhet jag upplevt.
” The Obstacle Is the Way: The Timeless Art of Turning Trials into Triumph ” (har inte ens läst den, men gillar titeln).
Att se att det som hänt tidigare i livet för en vidare till något som kan vara väldigt positivt, även om man inte kunde se det då. Man vänder det negativa till något positivt liksom! Upplever nästan att det ibland kan bli lite spirituellt. Men, jaa gillar att se det så. Det kan helt klart vara någon (bakom kulisserna) som utsätter oss för prövningar för att man senare ska blomstra, ja du förstår nog vad jag menar? Små saker som sakta formar en. Man kan ha väldigt svårt att se meningen i vissa saker direkt, men sen på något konstigt vis kan det funnits en mening när man ser i backspegeln. Nya dörrar öppnar sig etc. Saker man aldrig tidigare förstått eller sett uppenbarar sig.
Forts. följer
Del2:
RaderaI min barndom och ungdom färgades jag väldigt mycket av min omgivning. Men dom sista åren känns det mer som jag själv valt spår (eftersom jag mer själv väljer min ”input” nuförtiden). Att jag själv styr mitt skepp (stundtals iaf) Frivilligt. Kanske det är bara är en illusion, en inbillning, svårt att avgöra. Det får man se man se längre fram.
Tycker du själv att du kan se mening och sånt som format dig så här i efterhand när du tittar i backspegeln, sådant som du tidigare inte sett? Alltså något positivt som du annars inte hade fått upplevt?
” Many of the greatest growth periods of our lives were derived from a period of pain.
Within every setback lies the gift of progress, advancement and outright mastery.” – Robin Sharma
Förövrigt är det ganska intressant att det verkar som de känslor som varit som starkast i ens liv sätter spår för alltid. Jag har nog haft en rädsla att behöva uppleva dessa känslor igen. Kanske lagt stor vikt vid något och haft lättare för att döma än fria... Feg rentutav. För att slippa konfronteras med vissa känslor..Det här är ett ämne som jag egentligen inte tänkt så mycket på, men det är nog bra att reflektera. Jag uppskattar det! Tack. Jag har troligtvis något jag bör ta tag i denna fråga.
Förövrigt känner jag av att du varit med om mycket jobbiga grejer som satt djupa spår. Jag har en känsla att det finns saker du inte öppnar upp här? Det märks att du är väldigt påverkad av det. *Förstår att det kan vara känsligt, hoppa över frågan om det inte känns bra, vill inte gräva, men känns som något du vill berätta, men inte riktigt vågar av någon anledning*. Kanske du är rädd att samma sak ska återupprepas etc (gissar).
Ja, jag har svårt att förstå vad du pratar om. Jag är ingen tankeläsare kan jag försynt påpeka! :) Det låter bra att du öppnar upp och kan lita på andra människor alltmer. Lita på andra människor fullt ut har jag svårt för, men jag känner inte att jag behöver det. Men ett grundförtroende måste finnas där!
Om man vet att människan i grunden alltid är självisk är det lättare att inte döma dess beteende. Det gör det liksom lättare att förstå varför t.ex. den goda vännen svek, när någon viftade med pengar framför näsan på dom, eller när någon annan frestelse lockade etc.. Det är långt ifrån alla som har integritet och aldrig sviker, bara den människa som kommit långt i sin utvecklingsresa har integritet. Tror du förstår vad jag menar? Vi är trots allt människor med alla våra brister. Folk som inte är ärliga och inte står för vad dom säger ger mig direkt varningsflagg, och då blir jag på min "vakt", försiktig jag också.. Det är ju så att, finns det inget förtroende för varandra, finns det inget att bygga på.
Att du sedan något år tillbaka står i full blom låter i alla fall jättebra! :)
------ -- -- - - ---- -
Nu till något helt annat, tyckte det var lite roligt! Apropå multitasking, hittade följade som jag antecknat
Samma art olika världar – Om manligt och kvinnligt beteende
Av Allan & Barbara Pease
//s 119 //
”Om du är kvinna och uppfostrar en son eller har män i din närhet, måste du inse att även om de har utmärkta spatiala förmågor kan de bara göra en sak i taget. De flesta av dem behöver hjälp med att organisera sin läxläsning, sitt dagsschema och sitt liv för att bli effektiva. Kvinnor och flickor är naturligt bättre på sådant. Albert Einstein var ett spatialt geni, men han lärde inte att tala förrän han var fem år gammal och han hade nästan ingen förmåga att interagera med andra människor eller att organisera, något som syntes på hans frisyr.”
:-)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIntressant att läsa det du skriver om din ungdomstid och dina drömmar. Jag förstår att du måste ha ändrats oerhört mycket. Det låter som du är ganska kritisk mot den person du var som ung, eller har jag fel?
SvaraRaderaDu skriver att du började få bättre ordning i 25-årsåldern. Vad var det som fick dig att vända? Var det människor du träffade som inspirerade dig, eller var det böcker du läste som fick dig att börja reflektera?
Vad jag drömde om som 20-åring....Låt mig först säga att jag tror att de drömmar man har i den åldern är en följd av uppväxten, både sånt som varit bra och det som var mindre bra. I alla fall var det så för min del. Under större delen av min uppväxt såg jag hur en dålig relation kan vara, hur beroende man kan bli av en annan människa trots att den gör en väldigt väldigt illa. Ingen bra erfarenhet alls, när man är i tonårstiden och normalt borde börja drömma om att träffa någon och kanske så småningom bilda egen familj.
Mina drömmar när jag var 20 kan sammanfattas med ett ord - självständighet. För att uppnå det - tre delmål: 1. Skaffa mig en högskoleutbildning, 2. Få ett fast arbete, och 3 (lova att inte skratta!) Aldrig bli beroende av en man.
Härliga drömmar för en 20-årig kvinna i början av livet... Tänker rätt mycket på detta idag, hur man formas av det man går igenom.
Du skriver om hierarkiska organisationer. Jag jobbar själv i en sådan, men har inga problem med det. Jag skiljer på arbete och privatliv. I mitt jobb är det väldigt mycket rutiner att följa. Men däremot i mitt privatliv har jag oerhört behov av frihet, jag klarar inte alls av att ha inbokade aktiviteter eller tider att passa. Måste bara ha min tid för mig själv, göra vad jag vill.
OPS!. drog visst iväg med skrivandet.. :) o de är ju synd att sudda, va?
RaderaDel 1:
Jo, jag har nog ändrats mycket från den tiden. Kritiskt? Jupp. Jag har lätt att vara det tyvärr (sägs ju tillhöra Jungfruns karaktär, så jag får försöka hålla det i schack). Finns en hel del som man ångrar, men vad hjälper det. Skulle jag leva om samma liv med den kunskap jag har idag?
- Nej
Precis som du säger så påverkas vi ju av så mycket. Man är ju en produkt av sin omgivning, sin inhämtade kunskap, sina erfarenheter osv. Jaa. Ser jag tillbaka på mig själv så tycker jag att jag var väldigt naiv och förvirrad även om jag givetvis inte tyckte det då.. Samtidigt antar jag att jag fortfarande är väldigt naiv och förvirrad och om tio år så ser jag troligen tillbaka på hur naiv och förvirrad jag är nu.. :)
Apropå ”Issues” från uppväxten. Jag tror jag har mycket som ligger och spökar från uppväxten. Därför tänkte jag berätta lite om min förvirrade uppväxt, kanske det hjälper mig att lösa någon knut. "Let it boil" :)
Jag växte upp med min mamma som träffade en ny karl när jag var ca 7 år. (Min biologiska far har jag knappt träffat). Den nya karln Eklof gjorde vårt liv klart mycket bättre. Min mamma kämpade med cancer mer eller mindre under hela min uppväxt (i omgångar). Det måste ha varit ett skönt stöd att ha Eklof (fingerat namn) vid sin sida (även om han gillade alkohol lite väl mycket). Eklof gav oss på det hela ändå ett mer familjebaserat liv (positivt alltså).
När min mamma gick bort i femtonårsåldern tog jag det väldigt hårt. Och Eklof tog det också hårt, han använde livförsäkringens pengar till att dränka sin sorg genom att vara full varje kväll. Han skötte dock sitt jobb om dagarna. Skulderna mamma och Eklof dragit på sig var också maxade. Eklof bedömdes skuldsatt upp över öronen och bedömdes av utomstående vara i "konkurs". Livförsäkringen plus de ca 90 k som jag fick ärva kunde hålla det sjunkande skeppet flytande ett tag till. Men det var ofta "gnabb" om ekonomi hemma. Mitt arv kunde utnyttjas genom att Eklof kunde visa kvitton för överförmyndaren och på så vis plocka ut pengar (utan min vetskap, detta fick jag veta senare). Men även en 125:a motorcykel med tillbehör kunde köpas för dessa pengar, så jag ska inte säga att jag gick lottlös.
Forts. följer
Del 2:
RaderaEn socialtant kom förbi efter mammas död och undrade om jag vill bo kvar hos Eklof eller bli "omplacerad". Då jag absolut inte ville hamna i någons socialtants händer, sa jag att jag hade det jättebra "hemma". Eklof fick då ersättning för att husera mig (till jag vart 18 år). Jag kände ingen trygghet i att bo hos Eklof som ständigt var berusad om kvällarna och även ibland totalt medvetslös (för att inte tala om när jag hittade honom på en cykelväg totalt nerblodad, alla gånger han gjort bort sig osv.. you get the picture.. Inte så kul att ta hem kompisar osv.. Vid 16 årsåldern hade jag sommarjobbat ihop lite pengar och köpte mig därför en gammal husvagn (3k) att bo i "utifall" jag blev utkickad (för Eklof och jag gräla en del), eller om jag bara ville bort från hemmet.
Förflyttning av husvagnen löstes vid den här tiden genom en kompis som vid den här tidpunkten hade en Epatraktor som för en liten ersättning kunde flytta husvagnen. Eftersom jag vid det här laget inte fattat att man inte kunde ställa upp en husvagn hur som helst (eller hade råd med någon dyr husvagnsparkering) så blev det en jobbig tid, då det ständigt satt "röda lappar" på husvagnen. Regskylten hade såklart tagits bort för att inte bli överöst med parkeringsböter.. Kommunen hade en förkärlek för att hitta min husvagn på diverse ställen, bland annat vid småbåtshamnens parkering. :) Sjöutsikt var ju inte fel ;) Plus att det fanns elstolpar som man kunde sno el ifrån..
På dom röda lapparna stod det att husvagnen behövdes flyttas inom tre dagar för inte forslas bort. Så vad göra? Det blev för dyrt att betala Epakompisen en hundring varje gång husvagnen behövdes flyttas. Köpte mig därför en gammal Volvo 142 med körförbud för 500 kr (av Toga) som jag hade att flytta runt husvagnen med. Det var ändå ingen hit, för både (hemlösa pundare) och polis gjorde inbrott i husvagnen när jag inte var där och det var ständigt något bök med den där husvagnen. En dag ringde Polisen hem och Eklof svarade. Det var Polisen som hade hittat min bil parkerad på en åker..
Jag förstår inte.. Jag som tyckte det var en så bra parkeringsplats sent på kvällen (mörkt).. bilen syntes betydligt bättre på dagen.. hahah. Eklof fick då veta att jag hade både bil och husvagn och blev aningens chockad över det, hahah. Tror även min mormor och morfar och släkten också blev lite konfunderade. :) Då fick jag hjälp av mormor och morfar att ställa husvagnen hos någon av deras vänner. Men inte heller det blev bra, då det vart inbrott i vagnen och deras vän inte ville ha en husvagn ståendes på sin tomt någon längre stund. Husvagnen blev tillslut för jobbig så jag skänkte den till några zigenare som var glada över att ta över eländet. :). Oj, blev visst en lång avstickare om husvagnen, sorry.
Då jag tog min mammas död hårt så tror jag att jag någonstans fått för mig för att inte vara så beroende av någon relation. Den är lite otäck den där känslan av att vara beroende av andra, right? Sådär sårbar som man kan känna sig. Jag minns kvällen min mamma dog, sorgen och rädslan jag kände för vad som skulle hända nu. När känslolivet löper amok. Hur skulle mitt liv bli utan min älskade mamma? Vad skulle ske? Vart skulle jag bo osv? "Skulle mitt liv gå åt h-lvete nu?". Det var många själviska frågor som ploppade upp.
Sedan dess kanske jag satt upp en mur då jag har aldrig fäst mig på samma sätt vid nya bekantskaper. Kanske varit rädd för förlustkänslan, vet inte. Eller så är det naturligt att bli avtrubbad med åren.. who knows?
I övrigt har gillar jag inte alkoholiserat folk. Måste ha med uppväxten att göra.
För övrigt. Eklof (min styvpappa) och jag har idag en ganska bra relation, vi har båda utvecklats sen den tiden (tack och lov).
Sorry att du får höra på mitt dravel, jag måste framstå som helkriminell på den tiden, men nej, så farligt var det inte. Försökte bara få livet att funka :)
--- ---
Och slutligen del 3:
RaderaBättre ordning, vad det var som gjorde det? Mkt bra fråga! Svårt att sätta fingret på. Skulle tro att det handlade om att jag började få ordning på var ekonomin, eller jag hade lärt mig att inte bränna varenda krona som kom in. Dels hade jag börjat spekulera på börsen (som givetvis gick dåligt, men det gav ett annat fokus). Jag hade också gått förbi det där farliga stadiet när man tror man är odödlig, eller inte riktigt bryr sig. (Nothings kills you).. Mognat lite skulle jag tro.
Jag skulle tro att det handlade om en kombination av omgivning, utbildning (nu hade jag kommit till det stadiet att jag insåg att jag behövde utbilda mig för att inte behöva "slava" med något skitjobb hela livet). Jag tyckte det var kul att plugga jämfört med att lönearbeta (tidigare i ungdomen var skolan bara något jag tog mig igenom, lite sådär halvdant). Jag började också läsa böcker om investerande/spekulerande. Jag tror också att Internet delvis var en dörröppnare som gjorde att jag såg andra möjligheter än de omgivning delgav mig.
Framförallt är jag tacksam över vad böckerna gett mig. Jag började förstå att det i vissa böcker fanns värdefull kunskap. Tidigare jag bara läst böcker i underhållningssyfte, typ Wallander osv. Inte så stora "aha-moments" att hitta där kanske :). Men i det stora hela var jag fortfarande väldigt naiv även i 25 årsåldern.
Ja uppväxten påverkar oss sannolikt mer än man (läs jag) förstår. Förstår att det måste haft en stor påverkan att behöva se en dålig relation och alla dess baksidor. Måste vara hemsk att se ett sådant beroende. Jag har lite svårt att förstå att man vill utsätta sig i en sådan situation, men det är förstås lätt att säga. Nu är jag knappast någon expert att ha åsikter om detta ämne, men jag kan tänka mig att det finns många sätt manipulera ner självkänslan i botten hos sin partner och detta på något sätt kan få folk att kränga fast i den dålig relation. Ja det kan inte varit lätt för dig att se en dålig relation utspela sig i så unga år.
Jag tycker det är en sund inställning att inte göra sig beroende av någon! Jag är likadan! Samtidigt kanske det är lite fegt? Att vara rädd för att känna behov annan människa? "Älska som du aldrig blivit sårad" och allt det där.
Jag inser också att man kommer bli beroende av andra desto äldre man blir, eller om man nu blir sjuk eller handikappad. Hur det än är, så lär man inte komma undan mänskliga beroenden.
Det ter sig som att om dina 20-årsmål var inriktade på någons slag ekonomisk oberoende (beroende av 1. & 2.). Det 3:je målet antar jag du själv har inflytande (bestämmer?) över. Frågan är hur långt du dragit det? Ser du även saker som att bli kär som beroenden eller handlar det mer om ekonomiskt beroende?
Anser du själv att du har förändrats genom åren? Har du andra drömmar idag?
Att planera, boka in massa saker i framtiden, nix, gillar det inte heller! Känns som fastlåsning, ofrihet. Gillar att köra på känn. På den punkten är jag duktig att leva i nuet. Tycker inte om att boka en resa ett halvår fram i tiden. Då hinner jag ändra mig! Vill ju åka till ett annat ställe helt plötsligt! :)
Mina förebilder säger dock att jag måste ha en plan! :) Dvs om man vill ha kontroll, vara produktiv. Och det vill jag ju ibland.. hmm. svårt det där. Så... försöker väl disciplinera mig till att planera in lite aktiviteter (allt från producerande till vilande) lite då och då.. Hmmf
"If you don't design your own life plan, chances are you'll fall into someone else's plan. And guess what they have planned for you? Not much." - Jim Rohn
"I wish someone would come by and turn me on." What if they don't show up? You've got to have a better plan for your life." -- Jim Rohn
Glömde min signatur: H
SvaraRadera