Det är lite av en höjdpunkt för mig. Att ensam få åka iväg till Björnön för att ta en promenad och sen gå tillbaks och sätta sig i bilen och läsa en bra bok. Det är så mycket värt för mig. Lugnet, att i avskildhet och ensamhet få reflektera över vad som är viktigt i livet. Komma i balans om jag är ute och seglar. Jag tycker ibland att det är svårt när man är med andra att höra sin egen röst, det är som att den dränks i allt "noise" och stimuli. Det är som att man slutar tänka. Stimuli fyller en med något som ockuperar ens djupare jag. Upptagen att vara upptagen typ. Jag tycker det är ganska svårt att hitta andra människor som bara vill vara, som också behöver tystnaden utan med en massa ljud, stimuli osv. Det är som att många är obekväma med tystnaden och måste fylla luften med vibrationer av ljud (oviktigt sådant). Jag gillar sällskap ibland, lugn och måttfullhet (eller hur man nu ska säga). Fast idag är så många icke rofyllda, det måste hända saker, det måste vara intressant etc.. Ett ständigt jagande av Stimuli. Fast ändå tror jag nog att många av oss vill kunna vara oss själva och finna den där lugna ron. Förmågan att känna av liksom.Förmågan att kunna njuta av rofyllda landskap.
"Platons svar på frågan är att den synliga världen, som den framträder för sinnena, är ständigt föränderlig och ofullkomlig, men att det bortom denna sinnliga värld (transcendent) finns en annan värld, idéernas värld, som är stabil och evig. Sinnena är opålitliga och ger en dunkel och ofullständig bild //s71 // av världen. Med det rena, från sinnesintrycken frigjorda tänkandet, kan man nå fram till idéernas värld. När människan genom tänkande tränger fram till begreppen, höjer hon sig över sinneskunskapen och återerindrar sig det som det själen skådat i en annan tillvaro.” - Bokutdrag s70-71 – Pedagogisk Filosofi (andra upplagan, 2007), av Christer Stensmo
Som ni vet brukar jag åka ut till Björnön och ta en promenad om solen är framme. Få i mig lite D-vitamin den naturliga vägen. Det är ofta mycket tystare där ute på Björnön, inte så mycket ljud från människorna liksom, inte så mycket maskiner, det är oftast bara flygplanen som stör den vackra ljudbilden som naturen förser oss med. Och det är ingen hård asfalt att gå på heller. Jag gillar Björnön, och ju mindre i folk i spåren desto bättre.
 |
| Promenad --> En vacker vy över Björnösundet |
|
 |
| Tyvärr varade inte naturens ljud så länge, för en traktor höll på och klippte gräset framför mig och gick i ungefär samma takt som jag.. |
|
 |
| Den här gången valde jag första parkeringen (norra Björnön), skön skugga här och den här parkeringen är lite lugnare än den stora badparkeringen. |
|
 |
| Hmm. tog med mig två böcker. Vilken ska man välja? |
|
 |
| Började med urkällan. :-) |
| .
|
Ungefär så här brukar mina Björnöturer se ut.
Det är lite av en höjdpunkt för mig. Att ensam få åka iväg till Björnön för att ta en promenad och sen gå tillbaks och sätta sig i bilen och läsa en bra bok. Det är så mycket värt för mig. Lugnet, att i avskildhet och ensamhet få reflektera över vad som är viktigt i livet. Komma i balans om jag är ute och seglar. Jag tycker ibland att det är svårt när man är med andra att höra sin egen röst, det är som att den dränks i allt "noise" och stimuli. Det är som att man slutar tänka. Stimuli fyller en med något som ockuperar ens djupare jag. Upptagen att vara upptagen typ. Jag tycker det är ganska svårt att hitta andra människor som bara vill vara, som också behöver tystnaden utan med en massa ljud, stimuli osv. Det är som att många är obekväma med tystnaden och måste fylla luften med vibrationer av ljud (oviktigt sådant). Jag gillar sällskap ibland, lugn och måttfullhet (eller hur man nu ska säga). Fast idag är så många icke rofyllda, det måste hända saker, det måste vara intressant etc.. Ett ständigt jagande av Stimuli. Fast ändå tror jag nog att många av oss vill kunna vara oss själva och finna den där lugna ron. Förmågan att känna av liksom.Förmågan att kunna njuta av rofyllda landskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar