”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?” – Astrid Lindgren (1983)
I ensamheten och tystnad får man tid att reflektera och tänka efter. En chans att känna efter om man är på rätt spår.
Varför är en del så rädda för tystnad tillsammans? En bekväm tystnad, där hjärnorna inte går för högtryck att hitta samtalsämnen. Det är som att många verkar tro att det är förbjudet med tystnad, bara för att man befinner tillsammans med andra? Då ska käften gå även om det är "allt och ingenting" som kommer ur den. Bara ord för sakens skull..
Att hitta människor att vara tyst tillsammans med och känna sig bekväm med är ibland svårt. Och när man väl gör det vill man uppleva det igen. Lugnet, bekvämligheten, varandet, gemenskapen. Det är som att en del tror att man upplevs tråkig bara för att det är tyst. En obekväm rastlöshet. Snarare tvärtom. När folk inte kan vara tysta tillsammans utan att bli obekväma är det som är ett första tecken på något är vilset.
”The more you have, the more you are occupied. The less you have, the more free you are.” – Mother Teresa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar