Sökandet efter gemenskap och känslan att känna sig behövd

Sökande efter gemenskap

Vi är hårdtrådade för detta, vi vill leva i stammar. Förena individualitet med den andra naturliga instinkten efter längtan för gemenskap/samfund.
Vi vill leva i små grupper/plutoner med en tillförlitlig verklig betydelse, en känsla av förtjänad lycka, en känsla av äkta tillhörighet, en känsla av att vara behövd. Helst en samhörighet med samtycke och frivillighet i förening.

Om vi inte kan hålla ihop våra familjer och de bryts upp (kanske pga av djuriska begär som vi inte lyckas kontrollera i brist på uppfostring eller avsaknad av värderingar, droger eller något annat som gör oss opålitliga), så blir resultatet att vi umgås mindre och mindre, influeras av andra värderingar (bra som dåliga)

Om det civila samhället inte skänker oss denna efterlängtade gemenskap, förlorar vi inte den hungern, vi letar någon annanstans. Och i våra liv blir då enda stället som lovar den typen av mening just politiken, … Vissa söker mer än andra..

De människor som tillhör någon motsatt ideologi blir ofta någon som vi tappar respekten för. Och ju mindre homogenitet/gemenskap, desto större motsättningar.. “ Det blir någon form av tillhörighet där vi delar in varandra i grupper om onda eller goda. Där vi ofta ser oss själva tillhöra det goda, kämpandes mot det onda...

Reflektioner om hänsyn till andra

Vädret har på sistone varit soligt, varmt och i mitt tycke skönt. Lägenheten blir dock varm och dagarna spenderas i undertecknads fall på någon strand i närheten. Jag gillar strandhäng om vartannat med ett svalkande dopp kombinerat mednågra armtag i att få till tekniken och andningen vid simningssättet crawl. En strand är i sig ganska enkel, kanske därför jag gillar dom. Folk är ofta nyktra dessutom, skönt.

Ofta är det svårt att inte överhöra ett och annat samtal. Det kan vara förtroliga samtal väninnor emellan om att man varit otrogen, och inte kunde hjälpa det (två gånger). "Att det dryga med att vara tillmannans med någon är att man inte kan nappa på andras inviter", nyfiket skulle hon vilja testa osv. Allt medan den andra vänninan menar på att hennes egen relation inte ”leder någonstans”, och att hennes kille inte kunde svara på den frågan, vart det leder alltså. Samtalen hos tjejerna involverar ofta känslor medans killarnas samtal ofta handlar om fotboll, bilar eller liknande.

I något enstaka fall kan det handla om att personen fått någon idé som han skickat till Google, men även samtal om vart man varit på semestern är vanligt.

Sen har vi det här mindre trevliga med att vissa ungdomar på stranden dränka oss vill... med deras ”braiga” musik. Eller sparkandes av fotboll två meter ifrån och man bara väntar på att få en boll i huvudet  (oftast killar).. Jag var likadan i mina yngre år (så jag ska egentligen inte kasta sten i glashus), tyckte jag hade en så bra musiksmak och att människor säkerligen uppskattade mitt spelandet av musik. Allra värst var man såklart när man ställe upp bakluckan på bilen och pumpade ut någon bra musik (riktigt högt), (tills bilen knappt startade av batteritorsk) hahah.  Idag not so much.

Idag har jag alltså lite svårt att uppskatta människor som sätter på sin mobil i högtalarfunktion (max ljudnivå), eller än värre släpat med sig en ”bergsprängare” som ska sprida sitt ljud över landskapet. Ibland på flera håll samtidigt så att man liksom interfereas av olika frekvenser i en kakofonia av dåligt samspel.. Spelar ingen roll vad det är för musik. Till och med i "tysta rum" på biblioteket eller högskolan ska ungdomarna sitta med hörlurar som hörs igenom.. Respekten för tystnad i dagens samhälle är så låg, så låg. Det gäller att synas och höras verkar det som.. Hörs man inte finns man inte? Folk måste visa att dom är där, hörs och slamrar om så bara vid tillbärandet av besticken till matbordet. Slamra dit dom på plats, högljutt så vi vet att du är där.

"Det är viktigare att känna gudarnas verk i naturen än kungars avskyvärda illgärningar.” Från boken Seneca, människosläktets lärare. Av Bo Lindberg (s114)

Varför inte njuta av naturens ljud? Eller sätta i hörlurar och lyssna på lagom nivå, så vi andra slipper lyssna? Överstimulansen kan tyckas total i vårt samhälle. Den där rädslan för tystnaden och tomhetskänslan.

Nåja..Var vill jag komma? Jo om man ska bo enklare, kanske bo tillsammans med andra, dela på kostnader, bo i gemenskap etc. så måste man nog lära sig ta hänsyn till andra. Visst en del kanske trivs i en ljudmiljö i form av en ständig "bombmatta".. Andra som undertecknad föredrar tystnad och hänsyn. Att inte slamra, att inte låta i onödan osv.

“ It is a civilization of noise, smoke, smells, and crowds--of people content to live
amidst the throbbing of its machines; the smoke and smells of its factories; the crowds
and the discomforts of the cities of which it proudly boasts.

 The places in which the people work are noisy. The factories are filled with the
recurring, though not the rhythmic, noises of machines and the crash and clatter
incidental to their operation. The offices, too, are noisy with the rat-tat-tat of
typewriters, the ringing of telephones, the grinding of adding machines. The streets on
which the people move about, and around which they work and play, resound with the
unending clatter of traffic--the roar of motors, the squeaks of brakes, the shrieks of
sirens, and the banging of street cars. And even the homes in which they are supposed
to rest are noisy because they are not only packed close together but built tier on tier
so that the pianos, phonographs, and radios in them blare incongruously above, below,
and on all sides of them. 

 The people of this factory-dominated civilization accept its noisiness. For noise is
the audible evidence of their prowess; the inescapable accompaniment of their
civilization's progress. The greater the noise, the greater the civilization.” - THIS UGLY
CIVILIZATION, by RALPH BORSODI (1929)
(chapter 1)

Jag uppskattar verkligen tystnad/naturljud och lågmäldhet, dessa ter sig snart vara utrotningshotade...

Även om jag också gillar musik (speciellt på träningspassen) och ofta lyssnar på podcast är för mig innebörden av minimalism även mindre onödigt ljud!

Kan minimalismen även appliceras på andra områden än materiellt?