Aristoteles tre former av begär

Jag har precis läst färdigt Aristoteles bok ”Den Nikomachiska Etiken”. Den innehöll en hel del pärlor eller food for thought som man säger. (vad säger man på svenska? Mat för tanke? Nej, låter platt och tråkigt va?)

Jag tänkte kanske skriva en liten recension antingen här eller på min bokblogg om denna bok. Ja jag förstår att längtan är stor.. (eller inte, med tanke på det enorma gensvar jag får via den här bloggen) Vi får se helt enkelt om jag känner för att göra det.

Ok till saken: Aristoteles pratar om Tre former/arter av begär eller lust och detta tyckte jag var lite intressant. Även Plato verkar vara inne på denna linje (obs jag är ingen expert på det här..).

Alltså tre arter av begär. Vilka är det då? Tre rätt justa grekiska ord beskriver begär på lite olika nivåer: 

• Epithumia (Aptit)(nöjesbaserat begär) (lättsam underhållning mm)
• Thumos (Temperament, Passion, eld, motåtgärder, vedergällningsbegär) Boomeranglagen, Den sociala varianten av Newtons tredje lag etc (egen tolkning). Lusten att ha rätt etc. Big ego?
• Boulêsis (Vilja som bygger på förnuft)(bra baserad önskan -  det bygger på förnuftbaserade beslut som i leder till något gott) Detta kan också kallas rationellt begär. Det kan också sägas vara ett praktiskt uttryck för en riktning av tanke om vad som är bra för sig en själv (i det längre loppet).

//s15 lite av en annan tolkning//

”Med boulesis avser Aristoteles sålunda både en fåfäng önskan och en målmedveten strävan, medan prohairesis betecknar beslutet och föresatsen att utföra en given handling. ”, Bokutdrag - Aristoteles, Den Nikomachiska Etiken

Så vad vill jag då ha sagt med det här inlägget? Jo, att det kan vara värt att stanna upp och fråga sig vad för typ av begär det är man känner. Jag tror det är Boulêsis vi bör föredra.

Ok, Herrå! :-)

Aristoteles: Skillnaden mellan visdom och klokhet

Uttrycks Innebörd 

Ord och vad det står för är viktigt. Ett dåligt ordförråd är i någon mån begränsande. Japp där fick jag även in kopplingen till frihet ;-) #rödtråd. Tyvärr är mitt egna ordförråd inte det bästa, så därför är detta inlägg någon slags självhjälp, heheh...

Ords betydelse är oerhört viktigt.
¿Por qué? 

- Jo, för annars pratar man lätt förbi varandra, alltså om vi ha olika definitioner och menar lite olika. :-)

Det är som att missförstånd smyger sig likt vatten in genom minsta lilla spricka i vår ordfasad.

Hoy tänkte jag att vi skulle klura lite kring vad som är skillnaden mellan visdom och klokhet // La diferencia entre la sabiduría y la prudencia // --  // The difference between wisdom and prudence //

Nedan är några tafatta försök till konkretiseringar av vad Aristoteles säger i sin bok ” Den Nikomachiska Etiken” (översatt av Mårten Ringbom). Ett utdrag från boken följer längre ner.

Visdom

Visdom = kombination av insikt och vetande i form av huvudvetenskap om de högsta tingen. Visdom är vetande och insikt om de ting som är mest vörddnadsbjudande till sin natur.

Visdom består alltså av faktiskt vetande, applicerbar kunskap, ofta tillskansat sig via s.k. insikter. Visdom tycks också stå högre i hierarkin än klokskap.

Visdom identifieras lättare bland äldre än yngre (generaliserar). Identifieras lättare hos filosofer än hos ynglingar. Antagligen för chansen till insikterna är större ju mer kunskap/färdigheter som man tillskansat sig.

Det visa = oföränderligt för den enskilda individen? Nyttigt för individerna själv. Finns ingen visdom om det goda som gäller för alla levande varelser.

Visdom != (är inte lika med) politik

Klokhet

Det kloka = varierar från fall till fall. Klokhet handlar om praktisk kunskap?

 ” Ett riktigt tänkande som gäller de enskilda omständigheterna kring en själv anser man nämligen vara klokt, och det är åt ett sådant tänkande som man skall anförtro de praktiska angelägenheterna.”

Klokheten, sysslar med det mänskliga och det som är föremål för överläggning (rådslag, samråd etc.). Främsta uppgiften för en klok person är att överlägga väl.

Vale..Tror jag stannar där. Vi får i alla en inblick vad Aristoteles ser för skillnad mellan dessa ord och dess egenskaper.

Vi kan ju spekulera i vad de högsta tingen? Minns jag inte att jag läst det? Kanske kommer det senare i boken, who knows. Handlar kanske om det för människan ouppnåliga, men i en riktning att sträva efter? Universums goda, det gudomliga? Dygder?

I övrigt är det rätt intressant att notera att Aristoteles som levde snart 2400 år redan kände till att ljust kött är mer hälsosamt än mörkare kött. #Dagenshälsotips

Nedan ett litet utdrag där Aristoteles reflekterar över skillnaden. Det som står innanför // tecken är egna kommentarer.

----------------    Bokutdrag - Aristoteles, Den Nikomachiska Etiken     -------------

Översättning och kommentarer: Mårten Ringbom

Förlag: Natur och kultur, Stockholm

//Skillnaden mellan visdom och klokhet. Rådig = förnuftsresonemang, finna ut den bästa av de handlingar som står människan till bud. //

//s167 //

”Följaktligen måste visdomen då vara en kombination av insikt och vetande i form av huvudvetenskap om de högsta tingen. Det är nämligen onaturligt att tänka sig, att samhällskonsten eller klokheten är den bästa kunskapen, ifall inte människan är det bästa i världen. Ty om nu det hälsosamma och det goda är olika för människor och fiskar, medan det vita och det raka alltid är detsamma, är väl alla ense om att det visa är oföränderligt, men att det kloka varierar från fall till fall. Ett riktigt tänkande som gäller de enskilda omständigheterna kring en själv anser man nämligen vara klokt, och det är åt ett sådant tänkande som man skall anförtro de praktiska angelägenheterna. Det är också därför det påstås, att en del djur är kloka, i den mån de tycks ha förmågan att förutse sådant, som angår deras eget liv.

Likaså är det klart, att visdom och politik inte kan vara samma sak.  visdomen är vetande och insikt om de ting som är mest vörddnadsbjudande till sin natur. Det kommer inte att ges en enda visdom om det goda för alla levande varelser, lika litet som det finns många individuella visdomar. Det kommer inte att ges en enda visdom om det goda för alla levande varelser, lika litet som det finns en enda läkekonst för alla individer, utan en skild visdom för var och en. Också om människan är det bästa av alla djur, spelar detta ingen roll, ty det finns andra företeelser som till sin natur är mycket mer gudomliga än människan, av vilka det mest iögonfallande är de som håller samman universum.

Av det som har sagts framgår tydligt att visdomen är vetande och insikt om de ting som är mest vörddnadsbjudande till sin natur. Det är också därför som det heter Anaxagoras och Thales och deras likar att de var vis, men inte kloka, eftersom de tycks ha varit omedvetna om det som var nyttigt för dem själva;²⁶ och man säger att de kände till imponerande, beundransvärda, svåra //fortsätter s168 //

• 26 I dialogen Theaitetos, 174 A, återger Platon en anekdot om den opraktiske filosofen Thales från Miletos (början av 500-talet), där det berättas hur han föll i en brunn, emedan han var så intensivt upptagen med att studera stjärnorna att han inte såg vad som fanns framför hans fötter. – Anaxagoras från Klazomenai (början av 400-talet) slösade igen bort sin ärvda förmögenhet för att helt ägna sig å filosofin, att döma av Platons vittnesbörd i Hippias Major, 283 A. I samma dialog förekommer också sammanställningen med Thales och andra visa män i det gamla Grekland (281 C-D)

//som sagt, fortsätter sid 168 // och gudomliga ting, men onyttiga, för att de inte sökte det mänskligt goda.

Klokheten, däremot, sysslar med det mänskliga och det som är föremål för överläggning. Ty den främsta uppgiften för en klok person säger vi, är att överlägga väl, och ingen överväger sådant som omöjligt kan förhålla sig på olika sätt eller saknar ett ändamål som är gott och realiserbart.

Rådig i oinskränkt bemärkelse är en person, som genom ett förnuftsresonemang kan finna ut den bästa av de handlingar som står människan till buds. Klokheten gäller ju inte bara allmängiltiga företeelser, utan den bör också innefatta kunskap om det enskilda, då den är praktisk och handlandet gäller individuella fall. Detta är också orsaken till att en del okunniga personer, särskilt då män med erfarenhet, är mera praktiska än andra som har kunskaper. För om en person visste att ljust kött är lättsmält och hälsosamt, men inte kände till vad slags kött är ljust, skulle han inte åstadkomma hälsa; snarare skulle då den, som kände till att höns är hälsosamt, göra det. Klokheten är alltså praktisk, och därför bör man besitta dess båda former, eller åtminstone den senare. Men också här ges det ett konstruktivt slag av kunnande.²⁷”

• 27 Aristoteles gör här två olika distinktioner beträffande klokheten. För det första skiljer han mellan två slag av praktiskt kunskap, beroende på om den hänför sig till allmänna regler och önskemål eller till individuella handlingsdirektiv. Och i anslutning härtill ger han exempel på ett praktiskt resonemang, där en mera detaljerad dietanvisning antingen kan härledas ur en allmän regel eller vara baserad på direkt erfarenhet. I det förra fallet är anvisningen en slutsats av en syllogism som har den allmänna regeln till överled och insikten om ett individuellt sakförhållande till underled. I det senare fallet har vi åter direkt insikt i värdet av denna anvisning. Till följd av denna dubbeltydighet inom den praktiska detaljkunskapen kommer insiktens (nous) och resonemangets (logos, logismos) respektive roller inom det praktiska tänkandet att innebära ett svåröverkomligt problem. Jfr. n. 37 nedan.För det andra gör Aristoteles en skillnad mellan konstruktiv och tillämpad klokhet, som han i det följande jämför med olikheten mellan lagstiftningen och lagarnas tillämpning i politiken och rättskipningen.

Blev vi lite klokare, tja kanske en smula.

Tjarrå!

Filosofisk tanke, del 2. Aristoteles

Fortsätter på tankarna kring överflöd och underskott. Om måttfullhet, om förträfflighet mm. Aristoteles svar:

Bokutdrag - Aristoteles, Den Nikomachiska Etiken

Översättning och kommentarer: Mårten Ringbom

Förlag: Natur och kultur, Stockholm

//s58 //

”Därför undviker också varje kunnig person överflöd och underskott, uppsöker det mellanliggande och väljer det, fastän det inte i och för sig behöver vara intermediärt utan bara i relation till honom själv.

Ifall varje form av kunnighet sålunda strävar att fullgöra sin uppgift väl genom att beakta det intermediära och leda verket i denna riktning, (- om goda verk brukar man ju därför säga, att det inte finns något att ta bort eller något att tillägga, eftersom det goda skulle förstöras av överskott eller brist, men bevaras av måttligheten – så verkar också de goda yrkesmännen enligt vår mening med detta i sikte;) och då den mänskliga förträffligheten i likhet med naturen är förnämligare och bättre än alla >>konster>>, så måste också förträffligheten vara böjd att eftersträva det intermediära.”

Filosofisk tankestund med Aristoteles

Japp! Dags för dagens filosofiska tankestund (läs pladder)! :-)

Idag influeras vi av Aristoteles tankar om dygd, (grekiska ordet areté, ett fint litet ord i sig).För det är antagligen Aristoteles tankar (tillsammans med bla Platon, Cicero och diverse stoiker) som är grunden för vad ordet dygd står fö.


Yes, låt oss fördjupa oss lite i om dygderna består  av känslor eller förmågor (sinnesrörelser), eller något annat? Aristoteles menar på att dygder handlar om karaktärsinställningar, där man i någon slags vidare bemärkelse menar på att det är eftersträvansvärda karaktärsdrag. Jag tänkte inte gå speciellt djupt i ämnet, utan bara röra ämnet lite flyktigt. Helt enkelt för att jag inte behärkar området...

Vad är då en dygd kanske någon (obildad? haha) undrar? Filosofi och prat om dygder är ju ingeting som står på dagsordning nu förtiden när alla är så upptagna av att vara just upptagna. Näh, lät jag hård nu.. Okey då.

Hmm.. Vi kan ju börja med att spalta upp de fyra kardinaldygderna som ofta utgör grunderna för andra dygder:

• Rättvisa (dikaiosyne)
• Tapperhet (andreia)
• Klokhet (prudentia)
• Måttfullhet (sofrosyne)

Om du bygger din "Rättvisa" på att du tycker synd om någon med hjälp av ditt känslotillstånd då är du enligt Aristoteles ute och cyklar. Jag tolkar det mer som att Rättvisa måste vara vara uppbyggt av någon slags logik och inte känslostyrt eller influerat av våra sinnesrörelser för stunden. Är du med?

Vi ser också att Måttfullhet anses vara en av dygderna. Nog så eftertänksamt. I dagens tidevarv är det snarare All or Nothing som gäller för många. "Gör jag något så måste jag göra det fullt ut". "Det måste vara perfekt". Eller att man går "All in".. Jadå, jodå, jag slänger mig också med dessa slagdänger i min obetänksamhet. ;-)

//s57 // Även Aristoteles är alltså inne på någon form av balans mellan två ytterligheter.

"Proportionerligt är då det som är intermediärt mellan överskott och brist."

En slags medelväg.

Ok, låt oss fortsätta..Nu har vi en "känsla"/tolkning för vad som anses vara en dygd och då fortsätter vi med ett bokutdrag från: Aristoteles, Den Nikomachiska Etiken. 

Här försöker Aristoteles förklara hur han kommer fram till att dygder hör ihop med karaktären och inte sinnesrörelserna. Jag fann det intressant, lättläst, men ändå svårläst på något sätt. 

Svensk översättning från grekiska: Mårten Ringbom

//s56 //

”Med sinnesrörelserna avser jag då företeelser såsom begär, vrede, fruktan, tillförsikt, avund, glädje, kärlek, ovilja, saknad, beundran och medlidande, dvs. överhuvudtaget allt som är förenat med lust eller olust. Förmågorna är åter enligt vår mening de företeelser varigenom vi kan förnimma dessa känslor, dvs. de som gör det möjligt för oss att vredgas, plågas eller hysa medlidande. Karaktärsinställningarna är slutligen de företeelser, på vilka det beror om vårt förhållande till sinnesrörelserna är riktigt eller felaktigt, såsom i för häftigt eller alltför svagt, men förhåller oss riktigt, om våra reaktioner är måttliga. På samma sätt är det också med våra inställningar i övrigt.

Varken dygderna eller lasterna är då några sinnesrörelser, för det heter inte att vi är förträffliga eller dåliga på basen av våra känslor utan på basen av våra förtjänster och brister. Det är inte heller tack vare våra sinnesrörelser som vi beröms eller klandras (man berömmer ju inte den som är rädd eller vred, lika lite som man förebrår en person för att han överhuvudtaget vredgas, utan det är det sätt på vilket han gör det som här kommer i fråga). Däremot får vi beröm och förebråelser för våra förtjänster och brister. Dessutom blir vi arga och rädda utan att vi avser det, medan dygderna är liktydliga med ett slags föresatser eller förutsätter en föresats. Det heter ytterligare att vi blir rörda av våra känslor, medan vi däremot inte rörs av dygderna och lasterna utan är disponerade på ett visst sätt på basen av dem.

Därför är det inte heller förmågor. Ty man säger inte att vi är vare sig goda eller onda för att vi överhuvudtaget kan känna något, lika lite som vi av den anledningen beröms eller klandras. Dessutom blir vi av naturen i stånd att göra något, medan vi inte blir goda eller onda tack vare den. Men den saken har vi talat om redan tidigare.
Om varken dygderna varken är känslor eller förmågor, återstår alltså bara att de är karaktärsinställningar. Så är det då sagt vad den moraliska förträffligheten är för en företeelse.”

There you have it! Aristoteles förklaring på varför vår karaktär inte byggs av stundens sinnesrörelser, utan är något djupare. En slags rättspatos fast utan känslor. Nu återstår bara att ta reda på hur vi bygger denna karaktär, hahah. HAHAH, inte det lättaste!

Det var dagens djupdykning.. Solen lyser och nu lämnar vi dagens filosofiska tankar bakom oss. Ut och njut av naturen i måttfullhet. Don't overdoit så att säga.

Til next time!
Tjarrå! :-)