Dagens tankar om prylar..
Igår var jag till en auktionsföretag för att lämna in saker
till försäljning (Byrån Effecta), men först en tillbakablick:
Jag vet att man inte ska titta så mycket bakåt i ens liv,
försöka se framåt och inte fastna i det förflutna så att säga. Idag fick jag
känslan av det förflutna när jag efter mycket ångest bestämt mig för att rensa
ur ”överflödiga” tavlor som stått på vinden.
Tavlorna har givetvis en historia och också anknytning till
mina rötter. Låt mig berätta.
1953 så hyrde min morfar och mormor in en enligt dom en ”känd
Västeråskonstnär” för att måla av deras tre barn. Jag har för mig att det tog
en dag vardera att måla av dom tre barnen. Ett av dessa barn var (är) min nu mamma
(nu bortgången). Jag har fått det berättats att det var väldigt jobbigt för
barnen att sitta still under tiden som dom målades av. Konstnären var E.
Forsman. Och det blev alltså tre tavlor, tavlor som suttit på väggarna i mormors
och morfars hem.
OCH.. Den här tavlan har jag tagit hand om sedan min mormor
och morfar gått bort. Den har stått uppe på vinden i ca 10-12 år och blivit
dammig helt enkelt.
Eftersom jag håller på och försöker göra mig av med prylar
så har jag efter mycket om och men bestämt mig för att även denna materiella
egendom måste bort. Det finns inte plats för den i ett mobilt boende helt enkelt.
Så detta var en av tavlorna jag tog med till auktionsbyrån.
Ytterligare en tavla togs med till auktionsbyrån Effecta. Historian
kring den är följande:
Jag minns när jag på 80-talet följde med min morfar och
mormor för att titta på tavlor som E. Forsmans son skulle ställa ut på konstgalleri.
Det fanns en drös tavlor att titta på.. Personligen tyckte jag inte att något
tavla var speciellt fin, inte ens fin om jag ska vara ärlig. Men jag minns att
min mormor och morfar verkligen vill hjälpa konstnärssonen genom att köpa en
tavla. Efter att ha tittat igenom tavlorna så bestämde dom sig för en tavla som
hette ”Nötväckare” och alltså var gjord av sonen till den konstnär som målade
av deras barn. Tavlan var undertecknad G. Forsman (sonen till E. Forsman
alltså). Jag minns att tavlan kostade 4000 kronor. Fyra loppor på 80-talet var
en hel del pengar kan jag säga. Det var nästan vad en Yamaha FS1 kostade om jag
inte minns fel, en moped. I mina ögon en roligare sak än en tavla med en fågel
(tydligen en nötvecka) som sitter på en gren.
Nåväl, sagt och gjort, hos auktionsbyrån fick jag tavlorna
värderade av intendenten. Hon slog i ”datan” för att försöka hitta någon av
konstnärerna. Den enda träff som hon fick upp var en konstnär som var känd som en
tomtemålare (E. Forsman). Men hon trodde inte att det var honom som tavlan var
gjord av.
OCH Den tavla som morfor och mormor betalade 4 papp för
trodde hon inte skulle bli såld. Dvs. värdet uppskattade hon till NOLL kronor. Tragiskt
är det inte? Likaså den andra tavlan var i princip osäljbar… Hon sa det att om
det verkligen hade varit en känd Västeråskonstnär så hade hon sett andra tavlor
av samma konstnär, det hade hon inte gjort. Så antagligen var det bara någon
vän till mormor och morfar som passade på och tjäna lite extra genom att måla
tavlor..
Säkert har dessa tavlor skänk morfar och mormor glädje och
det var väl detta dom betalade för! (får jag hoppas). Det kan tyckas att jag
också kanske borde ha känslor för tavlan som föreställer min mamma när hon var
10 år (sittandes med en docka i famnen), men det har jag inte. Och jag älskar
verkligen min mamma (det är liksom inte det), men materiella ting betyder i det
här fallet inget speciellt för mig. Just nu ser jag mest Tavlan som en
stoppkloss i mina försök att downsiza och rensa upp. Den fyller liksom inte
funktion. Den tar redan idag plats och är mest bara i vägen. Jag vet inte hur
många gånger jag har fått flytta runt dessa tavlor, och det är frustrerande. Funktion
är alltmer viktigt känner jag. Om man nu ska ha prylar så ska det vara någon
nytta med dom, eller att man åtminstone tycker dom är vackra eller något. Jag
har mest stört mig på att tavlorna ständigt är i vägen där dom står och tar
plats.
Nåväl dagen slutade med att jag åkte hem med tavlorna igen
(med oförrättat ärende), jag bar upp tavlorna på vinden igen. Jag hade inte
hjärta att åka direkt till återbruket och slänga bort dom, speciellt inte min
mammas tavla. Men detta är ett typiskt exempel på hur prylar ibland kan ”låsa”
fast en. Jag sparar alltså tavlorna ett tag till.. SUCK.
 |
| Min älskade mamma Berit avmålad av E. Forsman någon gång på 50-talet. |
 |
| Nötveckan som min morfar och mormor köpte för 4 lök någon gång på åttiotalet. Tavlans konstnär: G. Forsman |
Nu vet jag i alla fall att tavlorna inte har något
ekonomiskt värde (enligt värderaren på Effecta) så i nästa rensning kanske dom kastas. Jag måste bara samla
energi, för det är mentalt jobbigt att rensa saker som har massa minnen och
upplevda skyldigheter (som att spara tavlan åt nästa generation etc.. ). Jag
har svårt att tro att jag en dag ångar mig, och om så är fallet så är det så..
Gjort är gjort.
Prat upp till himlen: Jag är ledsen mormor och morfar samt mamma att jag inte brinner för denna tavla, jag är bara ärlig. Tavlorna saknar funktion och jag tycker inte dom innehar någon skönhet.
