Auktionsföretag för att lämna in saker till försäljning?

Dagens tankar om prylar..

Igår var jag till en auktionsföretag för att lämna in saker till försäljning (Byrån Effecta), men först en tillbakablick:

Jag vet att man inte ska titta så mycket bakåt i ens liv, försöka se framåt och inte fastna i det förflutna så att säga. Idag fick jag känslan av det förflutna när jag efter mycket ångest bestämt mig för att rensa ur ”överflödiga” tavlor som stått på vinden.

Tavlorna har givetvis en historia och också anknytning till mina rötter. Låt mig berätta.

1953 så hyrde min morfar och mormor in en enligt dom en ”känd Västeråskonstnär” för att måla av deras tre barn. Jag har för mig att det tog en dag vardera att måla av dom tre barnen. Ett av dessa barn var (är) min nu mamma (nu bortgången). Jag har fått det berättats att det var väldigt jobbigt för barnen att sitta still under tiden som dom målades av. Konstnären var E. Forsman. Och det blev alltså tre tavlor, tavlor som suttit på väggarna i mormors och morfars hem.

OCH.. Den här tavlan har jag tagit hand om sedan min mormor och morfar gått bort. Den har stått uppe på vinden i ca 10-12 år och blivit dammig helt enkelt.

Eftersom jag håller på och försöker göra mig av med prylar så har jag efter mycket om och men bestämt mig för att även denna materiella egendom måste bort. Det finns inte plats för den i ett mobilt boende helt enkelt. Så detta var en av tavlorna jag tog med till auktionsbyrån.

Ytterligare en tavla togs med till auktionsbyrån Effecta. Historian kring den är följande:

Jag minns när jag på 80-talet följde med min morfar och mormor för att titta på tavlor som E. Forsmans son skulle ställa ut på konstgalleri. Det fanns en drös tavlor att titta på.. Personligen tyckte jag inte att något tavla var speciellt fin, inte ens fin om jag ska vara ärlig. Men jag minns att min mormor och morfar verkligen vill hjälpa konstnärssonen genom att köpa en tavla. Efter att ha tittat igenom tavlorna så bestämde dom sig för en tavla som hette ”Nötväckare” och alltså var gjord av sonen till den konstnär som målade av deras barn. Tavlan var undertecknad G. Forsman (sonen till E. Forsman alltså). Jag minns att tavlan kostade 4000 kronor. Fyra loppor på 80-talet var en hel del pengar kan jag säga. Det var nästan vad en Yamaha FS1 kostade om jag inte minns fel, en moped. I mina ögon en roligare sak än en tavla med en fågel (tydligen en nötvecka) som sitter på en gren.

Nåväl, sagt och gjort, hos auktionsbyrån fick jag tavlorna värderade av intendenten. Hon slog i ”datan” för att försöka hitta någon av konstnärerna. Den enda träff som hon fick upp var en konstnär som var känd som en tomtemålare (E. Forsman). Men hon trodde inte att det var honom som tavlan var gjord av.

OCH Den tavla som morfor och mormor betalade 4 papp för trodde hon inte skulle bli såld. Dvs. värdet uppskattade hon till NOLL kronor. Tragiskt är det inte? Likaså den andra tavlan var i princip osäljbar… Hon sa det att om det verkligen hade varit en känd Västeråskonstnär så hade hon sett andra tavlor av samma konstnär, det hade hon inte gjort. Så antagligen var det bara någon vän till mormor och morfar som passade på och tjäna lite extra genom att måla tavlor..

Säkert har dessa tavlor skänk morfar och mormor glädje och det var väl detta dom betalade för! (får jag hoppas). Det kan tyckas att jag också kanske borde ha känslor för tavlan som föreställer min mamma när hon var 10 år (sittandes med en docka i famnen), men det har jag inte. Och jag älskar verkligen min mamma (det är liksom inte det), men materiella ting betyder i det här fallet inget speciellt för mig. Just nu ser jag mest Tavlan som en stoppkloss i mina försök att downsiza och rensa upp. Den fyller liksom inte funktion. Den tar redan idag plats och är mest bara i vägen. Jag vet inte hur många gånger jag har fått flytta runt dessa tavlor, och det är frustrerande. Funktion är alltmer viktigt känner jag. Om man nu ska ha prylar så ska det vara någon nytta med dom, eller att man åtminstone tycker dom är vackra eller något. Jag har mest stört mig på att tavlorna ständigt är i vägen där dom står och tar plats.

Nåväl dagen slutade med att jag åkte hem med tavlorna igen (med oförrättat ärende), jag bar upp tavlorna på vinden igen. Jag hade inte hjärta att åka direkt till återbruket och slänga bort dom, speciellt inte min mammas tavla. Men detta är ett typiskt exempel på hur prylar ibland kan ”låsa” fast en. Jag sparar alltså tavlorna ett tag till.. SUCK.

Min älskade mamma Berit avmålad av E. Forsman någon gång på 50-talet.

Nötveckan som min morfar och mormor köpte för 4 lök någon gång på åttiotalet. Tavlans konstnär: G. Forsman

Nu vet jag i alla fall att tavlorna inte har något ekonomiskt värde (enligt värderaren på Effecta) så i nästa rensning kanske dom kastas. Jag måste bara samla energi, för det är mentalt jobbigt att rensa saker som har massa minnen och upplevda skyldigheter (som att spara tavlan åt nästa generation etc.. ). Jag har svårt att tro att jag en dag ångar mig, och om så är fallet så är det så.. Gjort är gjort.

Prat upp till himlen: Jag är ledsen mormor och morfar samt mamma att jag inte brinner för denna tavla, jag är bara ärlig. Tavlorna saknar funktion och jag tycker inte dom innehar någon skönhet.