Camilla Lebert Hirvi skriver ett tänkvärt inlägg som kan läsas här.
Bland annat skriver hon följande:
”Jag ska bara slutföra mitt projekt här sen ska vi ta en lång semester” ”Först måste jag komma på vad jag vill göra innan jag reser utomlands” ”Sen när jag har bättrat på min utbildning, startat företag, blivit klokare, barnen äldre mm mm DÅ……”
Jag håller verkligen med, det är väldigt lätt att hamna i de här tankebanorna. Att tro sig vara produktivt upptagen med en massa saker. Dom här tankegångarna om att "leva sen". Seneca skriver om detta att många förbereder sitt liv för att leva sen (och att det är slöseri att inte leva i nuet). Att vi faktiskt har gott om tid att leva, men många av oss väljer att slösa bort tiden med att vara upptagen. Eller slösa med tiden framför en dålig tv-serie, eller att umgås med människor som suger energi eller vad det nu kan vara. Att jobba några timmar övertid för att få det "lite bättre sen". Ett annat Slöserie kan vara att försöka hinna vara överallt, men bara göra saker halvdant. Spara för att leva när man (ev.) blir pensionär, "leva sen planen" helt enkelt. Vi har alla våra spelbrickor (vårt liv) och hur vi väljer att spela dom har såklart betydelse. Bara du kan ta ansvar för ditt liv och dina val.
Seneca skriver bland annat följande:
“Finally, everybody agrees that no one pursuit can be successfully followed by a man who is preoccupied with many things—eloquence cannot, nor the liberal studies—since the mind, when distracted, takes in nothing very deeply, but rejects everything that is, as it were, crammed into it.” On The Shortness of Life – Lucius Seneca
Och jag känner återigen mig själv med att försöka hinna med så mycket som möjligt. Massor med intressen (som bara blir halvdant utförda tills något annat pockar på uppmärksamhet), massor med jobb, massor med träning, och helst även hinna plugga en och annan kurs på högskolan. Ständiga To-Do listor. Och på detta även försöka hinna med att läsa en och annan god bok (bara för att det är så givande) och samtidigt vara en aning social. Plus att jag vill skriva en bok..
För några år sedan gick mycket av min ”lediga” tid åt att hålla alla mina prylar igång, byta olja på motorcykeln, spänna kedjan, byta däck på bilen, serva bilen själv, tvätta/vaxa bilen, punktering på cykeln. Fixa segelbåten inför sjösättning, laga kylskåpet som pajat. Laga/fixa etc etc.. alltid någon pryl som behövde uppmärksamhet. Ett klart fall av slöseri med tid. Motorcykeln blev kanske på sin höjd körd 50 mil på en sommar. Hade liksom ingen tid att hinna använda prylarna. Plus dåligt väder etc.. Det kändes som att det enda man gjorde vara betala alla räkningar som prylarna skapade, försäkringar, prylar som behövdes bytas etc.
Nej, det var dags att göra en förändring och jag håller fortfarande på. Jag känner att jag får mer och mer tid i mitt liv (allteftersom jag rensar bland intressen och prylar). Men nu känns de kanske ibland som att jag lägger lite för mycket tid på att försöka sälja prylar. Nåja det blir färre och färre prylar, det går åt rätt håll och jag känner en lättnad för var pryl som lämnar mitt hem. Jag har fortfarande lite för mycket planer och jag är kanske lite för optimiskt och tror att jag har tid att "leva sen". Tills dess får jag köra vidare, det är inte så att jag vantrivs, men jag är lite för långsam på att erövra mina drömmar kan jag tycka. Låt oss säga så här: Om jag visste att jag bara hade ett år kvar att leva tror jag att jag skulle bli betydligt mer handlingskraftig (inbillar jag mig).
Åter till Camillas inlägg där jag tror det ligger mycket i hennes ”spaning” om GÖRA-FÅ-VARA. Att man ”borde” bara VARA mer för att hitta inspiration att göra osv.. Visst är det så att när jag tar mig tid och bara är så kommer ofta massa idéer eftersom hjärnan ofta får tid att fundera (något den inte hinner med när den måste fokusera på ToDolistan t.ex.). De kanske bästa idéerna får jag när jag låter hjärnan uppleva nya omgivningar, nya platser, nya inspirerande människor. Hjärnan blir då inspirerad. Eller likaså när jag läser någon bra bok kan också inspiration formligen skölja över mig. Jag blir sugen på att ”ta tag i något” etc. Jag vet att Eva Dahlgren (sångerskan) har sagt att hon ibland utsätter sig för just ”tråkighet” (jag minns det som att hon sa att hon kunde sitta rakt upp och ner i tysthet, för att vara kreativ). Hjärnan blir då så rastlös att den hittar på massa saker som den börjar spinna på. Självald tråkighet, det är något det. Hur vanligt är det att man självmant utsätter sig för det? Det är inte vanligt i mitt fall.. Men… Det händer att jag tar bilen och åker ut till en av Björnöns parkeringar och bara sitter där i bilen med min laptop och skriver ner tankarna för stunden. Om det inte kommer några tankar så brukar jag fråga mig själv..Vad vill jag nu, vad prioriterar jag? Lägger jag tid på rätt saker?
Hemma har jag för svårt att fokusera. För mycket saker som ”pockar på mig”.. Jag vet även att Sebastian Näslund (boken Ensam med havet) just berättade om hur hans hjärna började hitta massa saker från det förflutna som ”ploppade” upp när han seglade över Atlanten (en resa över havet med ensamhet i ca en månad). Det är väldigt skönt att bara vara, inget som utmanar mig, inget som du är stressad över. Det är behagligt helt enkelt. Men jag tror ju också på att utmana mig själv, på att utsätta sig själv obekväma situationer (även om det blir sällan), just utmana komfortzonen som det så klyschigt heter osv. Då man växer som det heter, det ligger något i det också.
Någon balans i det här tror jag är vad jag söker. Jag vill vara produktiv och det kan jag inte vara genom att bara vara ibland. Ibland behövs deadlines, stress osv. för att få något färdigt. Men jag förstår Camillas tankegångar. Det enda jag stör mig lite på är Camillas avslut.
”Lev ditt liv dag för dag som om den var den sista, så att du alltid är nöjd med varenda dag!”
Absolut att man bör vara nöjd med sin dag, men att leva varje dag som om den vore den sista..
Nej, den klyschan är jag trött på.
Jag har funderat lite på det där.. Det skulle innebära att jag aldrig behövde bry mig om morgondagen. Jag skulle ge bort alla prylar/pengar jag har. Det skulle ju inte kännas så motiverat att sätta sig och betala räkningar (när tiden är knapp), även om jag har som ideal att jag ska göra rätt för mig.
Jag skulle antagligen vara väldigt snäll mot vissa och be andra (som jag gillar desto mindre) dra åt helvete.
Eftersom mitt agerande inte har några konsekvenser inför morgondagen skulle jag antagligen skita i det flesta regler som jag inte sympatiserar med. Kanske till och med strunta i säkerhetsbältet.
Jag skulle kanske stressa ihjäl mig för att sammanställa min bok. (något att bli ihågkommen för kanske?)
Jag skulle äta allt jag kände för, spelar ju ingen roll, imorgon är jag död liksom. Vikten spelar ingen roll imorgon. Jag skulle kanske rent utav testa att ”knarka”. För vad gör det om jag blir beroende om jag ändå är död imorgon? Knark, är något jag aldrig testat nämligen.
Blev jag förbannad på någon otrevlig typ skulle jag förmodligen slå denne på käften, vad gör det imorgon liksom? Jag skulle definitivt inte ta någon "onödig" skit. Jag behöver ju inte ta konsekvenserna av ett olagligt beteende. Jag kommer ju knappast läggas in död i fängelset och vad skulle det göra i så fall?
Ja, nu är ju detta bara ren spekulation från min sida, men detta är några tankar runt min ev. ”min sista dag”.
Nej, jag är rejält trött på den kommentaren.. Men däremot att livet kan upplevas kort eftersom vi just slösar så mycket med vår tid (på onödiga saker), det håller jag verkligen med om! Seneca påpekar just detta i följande rader:
” It is not that we have a short space of time, but that we waste much of it. Life is long enough, and it has been given in sufficiently generous measure to allow the accomplishment of the very greatest things if the whole of it is well invested.” On The Shortness of Life – Lucius Seneca
Har du några tankar på vad du skulle göra din sista dag här på jorden?
