Jag har återigen gett mig på Atlas Shrugged eller "Och världen skälvde" som den blivit översatt till. Jag gjorde ett försök för sisådär 10 år sedan, men kom inte igenom. Jag var inte redo då.. Nu var det dags igen.
Det är förövrigt en bok som ständigt omnämns i frihetliga kretsar.
När jag läste den för förra gången tänkte jag inte så mycket på vad jag läste, men den här gången är det som att läsa den på ett annat sätt. Jag har utvecklats.. Att verkligen fundera på dialogerna, något jag inte direkt gjorde första gången jag läste den. Vad är rätt liksom? Vilka argument är bättre, vilka konsekvenser får detta. Den har av vissa sagts vara den bästa bok som någonsin skrivits. Det är en bok som bör läsas av en frihetssökande person.
Det är en bok som innehåller olika människors filosofier. Tex Dagny Taggart och hennes bror Jim Taggart har totalt olika livsfilosofi. Här får du möjlighet att reflektera över dessa två.
I grund och botten är det en filosofisk bok även om den är skriven som "skönlitteratur". Det handlar om en värld som sakta håller på och faller samman. Och varför den gör det. Det handlar lite om the "makers and the takers" här i världen. Om den påverkan olika filosofier och principer har på oss. Olika vanliga fraser läggs fram. Ibland ren och skär ärlighet. Ibland hyckleri och motsägelser.
Vill du har något lättläst där du inte behöver fundera så mycket är ej detta boken för dig. Den är för dig som gillar att tänka och reflektera över vad som sägs. Vad är åskådningen som görs här.. vilken ideologi och vad för konsekvenser innebär den?.. Den är väldigt utvecklande. Texten är inte alls svårläst, den kräver bara reflektion om du förstår vad jag menar.
Det är en extremt tjock bok, vilket avskräcker en något stressad person som mig, vem har den tiden i dagens samhälle? 1217 sidor!! Det krävs engagemang och åtagande för att ta sig igenom.. Aldrig ens varit i närheten av att läsa en så tjock bok kan jag säga! Men det här en bok som bör läsas, helt klart. Förr eller senare ska jag ta mig igenom. Långtidsprojekt!
När jag nu skriver detta har jag kommit ca 10 % av boken, heheh.. ligger på s 120..
|
|
|
Om du vill ha framsteg, om du vill ha storhet du måste du vara beredd att acceptera att du kommer att förolämpa och uppröra människor.
Progression görs endast genom att väcka anstöt hos andra, eftersom en bättre etik framhålls, och deras investeringar i slutsatser varit sämre. Det är upprörande att känna sig lurad. Vi har alla upplevt detta.
"Om du undviker att väcka anstöt undviker du storhet. Och eftersom du undviker storhet, så undviker du framsteg. Och eftersom du undviker framsteg så förfaller samhället. Och termiter växer i storlek till torn ovanför oss och vågar jag säga festar på oss för alltid.” - Stefan Molyneux
-------------------- ----------------- --------------------
//s26 //
//Om Dagny Taggart //
...”hon var alltid på utkik efter verklig kompetens, som en prospektör spanar efter diamanter i en föga lovande ödemark.”
//s46 Henry ”Hank” Reardon, Reardon Steel tankar, bl.a. om sin fru (som antagligen är extrovert)//
“Ett party var inte hans sätt att fira någonting, men det var hennes. Det betydde ingenting för honom, för henne betydde det den finaste tribut hon kunde ge honom och deras äktenskap. Han måste respektera den goda avsikten, tänkte han, även om han inte delade hennes värderingar, även om han inte visste om han fortfarande brydde sig om några ömhetsbevis från hennes. Han måste låta henne vinna, eftersom hon hade utlämnat sig på nåd och onåd till hans barmhärtighet.”
//s48 Henry Reardon igen//
”Han föraktade omotiverad tillgivenhet, alldeles som han föraktade oförtjänt rikedom. Av någon anledning påstod de sig hålla av honom, men de ignorerade allt han själv ville bli uppskattad för.”
//s51, Hank Reardon igen //
”Han betraktade sin familj. Osäkra, olyckliga barn, tänkte han – alla tre, till och med hans mor, och det var dumt av honom att reta sig på att de dög så litet till, det berodde på hjälplöshet, inte på illvilja. Det var han som måste lära sig förstå dem, eftersom han hade så mycket att ge, eftersom de inte hade tillgång till samma källa till livsglädje som han, som hade outtömlig inre kraft.”
//längre ner samma sida, s51 //
”Rearden hade aldrig vetat vad hans bror gjorde eller ville göra. Han hade skickat honom till universitetet, men Philip hade inte kunnat bestämma sig för någon särskild studieväg. Enligt Reardens måttstock var det någonting galet med en man som inte såg till att skaffa sig sysselsättning och inkomst, men han ville inte tvinga på Philip sina värderingar.”
//Dagny Taggart igen, s62 //
””Du är odrägligt inbilsk”, var ett av de två omdömen hon hörde barndomen igenom, trots att hon aldrig talade om sin egen förmåga. Det andra var: ”Du är självisk.” Hon frågade vad som menades med det men fick aldrig något svar. Hon såg undrande på de vuxna, förvånad över att de ville tro att hon skulle känna skuld över något de inte ens kunde definiera.”
//Mer Dagny Taggart och en Cigarettförsäljare, s72-73 //
”Hon kunde inte fästa sig vid något hon inte fritt hade valt, och hon vägrade erkänna att någon hade rätt att begära sådant av henne. Men hade det varit möjligt att välja en anfader skulle hon ha valt Nat Taggart i frivillig vördnad och med all tacksamhet hon var mäktig.”
//Statyn över Nat Taggart, han som startade järnvägsföretaget, samma sida s72 //
”Statyn föreställde en lång och mager ung man med kantigt ansikte. Han höll huvudet som om han lyssnade till en utmaning och njöt av sin förmåga att möta den. Allt Dagny önskade i livet innefattades i hennes önskan att hålla huvudet på samma sätt som han.”
//s73 Dagny igen, den här gången i samtal med en cigarettförsäljare i terminalhallen //
””Tänker folk någonsin?” frågade hon ofrivilligt och hejdade sig; den frågan uttryckte personlig plåga och hon ville inte diskutera den.
Den gamle mannen såg ut som han lagt märke till avbrottet och förstod det, men han tog inte upp tråden. Han sade i stället: ”Jag tycker inte om det som håller på att hända med folk, miss Taggart.”
”Vad menar du?”
”Jag vet inte. Men jag har stått här och betraktat dem i tjugo år, och jag har sett hur de har förändrats. De brukar rusa fram så att det var en fröjd att se, de hade bråttom därför att de visste vart de skulle och var ivriga att komma dit. Nu rusar de därför de är rädda. Det är inte ett lockande mål som driver dem, det är fruktan. De är inte på väg, det är på flykt. Och jag tror inte de vet vad de flyr ifrån. De ser inte på varandra. De ryggar tillbaka när någon råkar snudda vid dem. De ler för mycket, men det är inget vackert leende, det är inte muntert, utan bönfallande. Jag vet inte vad som håller på att hända med världen.” Han ryckte på axlarna. ”Nåja. Vem är John Galt?””
//s78 Dagny Taggart igen //
”Hon gick förbi entrén till en nattklubb. Ett par vacklande ut på väg till en taxi. Flickan hade simmig blick och ansiktet dröp av svett; en hermelincape och en utsökt aftonklänning hade glidit ner från ena axeln, som en slarvig hemmafrus morgonrock, och avslöjade för mycket av hennes bröst, inte utmanande utan viljelöst indolent.
Hennes sällskap styrde henne med ett grepp om den nakna armen; i hans ansikte fanns inget uttryck som tydde på att såg fram mot ett romantiskt äventyr; hans min var det baksluga hos en pojke på väg att klottra oanständigheter på ett plank. //s79 // Vad hade hon hoppats på? tänkte hon medan hon gick vidare. Det här var vad människor levde för, uttryck för deras tänkande, deras kultur, deras njutning. Inte på åratal hade hon någonstans sett någonting annat.”
//s81, Dagny om Francisco d’Anconia //
”Det var leendet hos en man som var i stånd att se, utan att veta och att skapa det storslagna i tillvaron. Det var det retsamma, utmanande leendet hos en lysande intelligens.”
//s91 Dagny Taggart //
”Hon gjorde en ansträngning att tala lugnt; hon darrade av ilska. ”Om det är priset för att gå samman vill jag banne mig inte leva i samma värld som någon annan mänsklig varelse. Om resten av dem kan överleva bara om de krossar oss, varför skulle jag då önska deras överlevnad? Ingenting kan göra det rätt att förgöra sig själv, Ingenting kan ge dem rätt att använda människor som offerdjur. Ingenting kan göra det moraliskt att krossa det som är bäst. Man kan inte bli straffad för att man är bra. Man kan inte dömas för att man är kompetent. Om det är rätt, då är det bäst att vi sätter igång och slår ihjäl varandra, för då finns det ingen rättvisa alls här i världen.””
//s98 Hank Rearden kommenterar Dagnys bror Jim//
””... gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för mig? Din bror är en dumbom, det är förklaringen.”
”Det är han. Men det är något annat också. Det ligger någonting i det som är värre än dumhet.”
”Ödsla ingen tid på att försöka komma på vad det är. Låt honom hållas. Han är inte farlig för någon. Folk som Jim Taggart bidrar bara till nedskräpningen i världen.”
//s99, Dagny får se Henry Reardens ”Reardenmetall” //
””Hank, detta är storartat.”
”Ja.”
Han sade det enkelt och rättframt, utan att smickrad fåfänga och utan blygsamhet. Detta, visste hon, var en tribut till henne, den största en människa kunde ge en annan, den att känna sig fri att medge sin egen storhet, i vetskap om att bli förstådd.”
//s109, Francisco diskuterar med Jim Taggart //
””Varför?” undrade Jim med en elak härmning av Franciscos röst.
”När jag dör hoppas jag komma till himlen – vad i helsike det nu är – och då vill jag ha råd att betala inträdet.”
”Priset för det är att man är en god människa”, sade Jim högdraget.
”Det är det jag menar, James. Jag vill kunna säga att jag var en av de bästa människor som finns – en som förtjänat sina pengar.”
”Vilken skojare som helst kan tjäna pengar.”
”James, någon gång borde du inse att ord har en exakt innebörd.”
Francisco log, ett glittrande spefullt leende.”
//s111, Dagny verkar reflektera över världen och Francisco//
”Denna värld av obetydligheter – familjer, måltider, skolor, folk, av rådlösa människor som släpade på bördan av obestämd skuldkänsla – den var inte deras, den skulle aldrig kunna påverka honom, den skulle aldrig få någon betydelse. Han och hon hade aldrig talat om vad de var med om, bar om vad de tänkte och vad de ville göra.”
//s113 Mer Dagny och Francisco //
”Några dagar senare när de gick ensamma genom skogen längs floden frågade hon:
”Francisco, vilken är den mest depraverade sortens människa?”
”Den som är utan mål.”
// Längre ner samma sida, s113 Francisco talar till Dagny//
””Dagny, det finns ingenting som betyder något i livet utom hur väl du utför ditt arbete. Ingenting. Bara det. Vad du är i övrigt kommer att bero på det. Det finns ingen annan giltig måttstock på människors värden. Kompetens är den enda moraliska värdemätare som grundar sig på guldmyntfot. När du blir vuxen kommer du att förstå vad jag menar.”
”Det förstår jag nu. Men ... Francisco, varför är du och jag de enda som tycks förstå det?””
//s115 Mrs Taggart, Dagnys mor betraktar Dagny om jag fattat rätt //
”När hon fick en glimt av Dagnys ansikte uppsnappade hon ibland ett uttryck hon inte kunde tyda; det vittnade om en så obesudlad livsglädje att hon fann det anmärkningsvärt; en ung flicka kunde väl inte vara så okänslig att hon inte upptäckt något av livets sorger och besvikelser. Hon drog slutsatsen att hennes dotter var oförmögen till sinnesrörelse.
”Dagny”, sade hon en gång, ”vill du aldrig göra något roligt?” Dagny såg oförstående på henne och frågade: ”Vad är det du tror jag gör?””
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar