Inlägg om dygdetik - dygder

Dygd, vad är det för något, har ni ens hört ordet? Jag tog upp det med en arbetskollega och det var knappt han visste vad det var.. förståligt.. det är ingeting som är speciellt påtagligt för människor idag.

Dygdetik – en grupp etiska teorier som betonar odlandet av förtjänstfulla karaktärsdrag – dygder – och sätter dessa dygder framför plikter eller värdemaximering i besvarandet av etiska frågor om hur man bör handla (se eudaimonia)

“Great spirits have often encountered violent opposition from mediocre minds.” – Albert Einstein

Eudaimonia – Aristoteles term för lycka eller det goda livet, som enligt honom utgörs av individuell välmåga i harmonisk kombination med välutvecklade sociala, kulturella och intellektuella dygder.

Inspiration och grundkälla för följande inlägg är från:

Philippa Foot, "Virtues and Vices”, i hennes “Virtues and Vices and other Essays in Moral Philosophy”, Blackwell, Oxford, 1978


Dygder, så vad är det egentligen? Låt oss nysta lite i ett försök att få en lite tydligare bild. Det är ett rätt svårt ämne, jag har försökt förenkla, men det är svårt ... och jag är nybörjare.. och... ursäkta min ignorans i ämnet..
Dydgder är något som oftast är sammanknippat med svårt/utmanande för oss människor, det är därför så få lever dygdigt.. Det är bara titta på värld som är full av förvirrade människor som inte kommit särskilt långt i sina filosofiska studier, hahah. Ja det gäller undertecknad också. Det finns ju till och med dem som skryter med att de aldrig läser någon bok.. :) (som att det vore något bra att vara ignorant?.. jag förstår det inte i alla fall)

När jag tänker efter minns jag knappt att jag ens någonsin läst eller hört ordet ”dygd” i något mainstream media.. När såg vi någon (vettig) filosof bli intervjuad om hur vi bör leva ett gott liv? Nej, det sker aldrig, även om det finns många som har åsikter i ämnet, som vi vet, vet ju alla ”ignoranta” redan, hahah. Självinsikten och självkännedomen är så låg, så låg.. ”Know thyself” sa Sokrates men få verkar lyssnat hahah. Sokrates visste i alla fall att han inget visste. :)

//s216 Dygdteori och abort, av Rosalind Hursthouse (utdrag från boken ”Vad är Moralisk Rätt?” av Henrik Ahlenius. ”Virtue Theory and Abortion”, Philosophy & Public Affairs, vol. 20, 1991, s. 223-46. Övers. Frans Svensson//
”Att handla rätt är svårt och kräver mycken moralisk visdom, och det relevanta adekvans-villkor som dygdteori uppfyller är att den bör innehålla en förklaring till en sanning uttryckt av Aristoteles,7 nämligen att moralisk kunskap – till skillnad från matematisk kunskap – inte kan erhållas endast genom  att närvara vid lektioner och vanligtvis inte återfinns hos människor som är för unga för att ha hunnit skaffa sig någon större erfarenhet av livet. Det finns unga matematiska genier, men sällan, om någonsin, unga moraliska genier och detta visar //s217 //oss något viktigt om den typ av kunskap som moralisk kunskap är. Dygdetik bygger in detta direkt just genom att uttrycka sina regler i termer vars tillämpning verkligen kan kräva det mest finkänsliga omdöme.”

Det var Aristoteles som bland annat uttryckte att det som innefattar dygder är svårt för oss människor, och vi kan lätt dra paralleller att det verkar stämma. Vore det lätt skulle ju antagligen fler göra det, eller? Människor av idag är som bekant mer styrda av sina känslor och begär.

Hör dygden ihop med avsikt eller önskan? Mja, delvis verkar det som. Det är lite klurigt det här så någon motsägelse kan ha slunkit in i nedanstående, påpeka gärna var! :)

Det verkar stå klart att dygder på något allmänt sätt är fördelaktiga. Det är som att människor klarar sig inte väl utan dem.
Ingen verkar klara sig väl om denne saknar mod och ej i någon mån äger måttfullhet och vishet, samtidigt som samhällen där rättrådighet och medmänsklighet saknas tenderar att vara eländiga platser att leva på.

För vem är då dygden en fördel? Går fördelen till den som är i besittning av dygden eller i stället till dem som har att göra med denne som besitter dygden?
Det beror på, när det gäller mod, måttfullhet och vishet gynnas personen som äger dessa dispositioner såväl som andra människor, och moraliska brister så som högmod, fåfänga, världslighet och girighet är till skada både för deras ägare och andra, dock kanske först och främst de som utsätts för bristerna.


En intressant fråga är om det går att ha vishet utan kunskap? Tveksamt eller omöjligt skulle jag vilja säga. Den ena bygger på den andra, de verkar sitta ihop som en länkkedja..

Vishet tycks bestå av två delar. För det första har den visa människan kunskap om medlen till vissa goda mål och för det andra vet hon hur mycket varje mål är värt, och kan prioritera utefter vad som är viktigast (mest värt).
Målen kan handla om färdigheter såsom husbyggande, läkekonst, men främst som hör till det mänskliga livet, såsom barnuppfostran, vänskap, äktenskap, förhållanden eller val av livsväg, hur ett liv bör levas etc.. Det tycks som att kunskap i hur man handlar klokt och med vishet i de här angelägenheterna finns hos vissa människor medans de saknas hos andra. Vi kallar dessa som äger denna kunskap för visa, medans de som tycks sakna kunskap eller har felaktig kunskap för att de saknar vishet. ("förvirrade" är ett mer taskigt ordlag, hahah)

Skillnad mellan vishet och skicklighet?
Visheten verkar relaterad endast till goda mål inom mänskligt liv medans de som kan ta det ”rätta” stegen gentemot ett mål (enskilda färdigheter), vilket hellre benämns för ”skicklighet”. Repeterar, skicklighet tycks ha att göra med individuella enskilda färdigheter, medans vishet är mer relaterat till goda mål inom mänskligt liv. (förövrigt lite av en ny insikt som jag inte tänk på tidigare, stämmer det?)

Att det sedan finns ytterligare en skillnad i praktisk vishet och vad Aristoteles och Aquino kallar moraliska dygder är ytterligare en dimension.

Moraliska dygder (enligt Aristoteles och Aquino)
kardinaldygder: mod, måttfullhet, och rättrådighet.

De intellektuella dygderna (arete och virtus refererar till förmågor och till och med förträffligheter hos det spekulativa intellektet)
Praktisk vishet (Aristoteles phronesis och Aquinos prudentia) klassificerar de tillsammans med de intellektuella dygderna.
Tyvärr är det svårt att hitta någon enkel sammanställning - som är lättförståelig, antagligen för att författaren då skulle visa sin okunskap och dåliga argument lätt kunna skjutas sönder.
----------------- fortsätter  ------------------

Styrka och Hälsa är förträffligheter hos kroppen, medans minne och koncentration är förträffligheter hos medvetandet. Viljan är det som är god hos en dygdig person.
Alltså hör dygden och den goda vilja ihop.
” //Phillipa Foot ”Virtues and Vices” från sammansättning ”Vad är moraliskt rätt?” av Henrik Ahlenius, s108 //

”För att uttrycka det kort så har vishet, i vad vi kallade dess första del, samband med viljan på följande sätt: till att börja med förutsätter den goda mål – den visa människan vet inte bara hur man går till väga för att göra goda saker, såsom att ta väl hand om sina barn eller stödja någon i svårigheter, utan måste också vilja göra dem. Och då är vishet, i den mån den består i kunskap som vem som helst kan inhämta under en överskådlig livstid, tillgänglig för vem som helst som verkligen vill ha den. Som Aquino framställer det, hör den ”till en förmåga under viljans ledning.”3”
//där 3 = Aquino, Summa Theologica 1a2ae Q.56 a.3. //

//Mer från Phillipa Foot, s109 klokt!!//

”Vad vi kan notera är att en av de saker som en vis människa vet och en dåraktig människa inte vet, är att sådana ting som social ställning, rikedom och ett gott rykte, är alltför dyrköpta om de uppnås på bekostnad av hälsa eller vänskap eller familjeband. Vi skulle alltså kunna säga att en människa som saknar vishet ”har felaktiga värden” och att laster såsom fåfänga, världslighet och girigheter strider mot vishet på ett särskilt sätt. Det finns alltid en ingrediens av felaktigt omdöme i relation till dessa laster, då den människa som är fåfäng exempelvis ser beundran som viktigare än det är, medan den världsliga människan är benägen att se det goda livet som ett fyllt av rikedom och makt. Genom att använda Aristoteles distinktion mellan en karaktärssvag man (en akrates) som följer njutningen trots att han på något sätt vet att han inte borde, och en tygellös man (en akolastos) som betraktar det lustfyllda livet som det goda livet,4 kan vi säga att moraliska tillkortakommanden som dessa aldrig till fullo är ”akratiska”. Det är visserligen sant att en person kan vara kritiskt mot sin egen världslighet, fåfänga eller pengakärlek, men då är det hans värden som är föremål för hans kritik.”
// där 4 = Aristoteles, Den Nikomachiska etiken, särskilt bok VII.  //

//s110 Phillipa Foot sammanfattar//

”Vi skulle alltså kunna säga att en dygd i motsats till en färdighet eller en förmåga inte endast är en kapacitet, men måste i själva verket involvera viljan.”

Rättrådighet – rör handlingar – inbegriper inte någon direkt känslobesinning.
Mod och måttfullhet – rör känslor och känslobesinning. Kunna kontrollera sina känslor, något som kan vara en utmaning ibland. Den måttfulle personen har inte det överdrivna begär efter njutning.

Vi bör vara aktsamma på om våra känslor driver oss till något som är motsatsen till det rationella. För då behövs det kastas ett lasso runt det och få grepp om känslorna (javet, urdålig analogi ;)). Typ tygla sig själv med tvångtröja för att inte bli "tygellös" (nu är det slut på dåliga liknelser). Detta har gett namnet åt måttfullhet och som bekant är att vara ”aspirerande minimalist” något åt det hållet. Att ständigt tygla sina känslor som vill ”köpa något” i stundens lust (förövrigt oftast i anknytning till att bli accepterade/uppskattade av andra).
Mod
Känslorna kan också avleda viljan från det som annars dikteras av förnuftet. Det kan till exempel handla om rädslan om avvisning, för faror, eller andra vedermödor. Således behövs mod för att inte ge vika, människan måste befästa sig i det förnuftiga och inte låta känslor avskräcka. Att våga handla i tron med att det man gör är rätt (förutsatt sann kunskap).

"In the middle of every difficulty lies opportunity." - Albert Einstein

Andra dygder

Flitens dygd (där motsatsen "lättja" är en frestelse som får oss att prokrastinera mm)

“It is the combination of reasonable talent and the ability to keep going in the face of defeat that leads to success.” - Martin Seligman

Ödmjukhetens dygd (tänker du för gott om dig själv?)
Hopp (förtvivlan är också en frestelse, bättre att se optimistiskt, men lura aldrig dig själv.)

("Förnekelse är att döva sig själv med intellektuellt resonemang, när man egentligen vill något annat." - ursprung okänt)

//s220 Dygdteori och abort, av Rosalind Hursthouse //

”Kärlek och vänskap överlever inte om de inblandade ständigt skulle insistera på sina rättigheter, inte heller lever människor gott så länge de tror att det skulle vara av största betydelse att de får vad de har rätt till; de skadar andra och de skadar sig själva.”
//lite längre ner samma sida, s220 //
”För dygd sägs inbegripa kunskap och den del av denna kunskap består i att ha den rätta attityden till saker. ”Rätt” betyder här inte endast detsamma som ”moraliskt rätt” eller ”lämplig” eller ”trevlig” i vår moderna mening; det betyder ”korrekt, sann”. Man kan inte ha den rätta eller korrekta attityden till något om attityden baserar sig på eller inbegriper falska trosföreställningar.”

Jag tänkte stolpa upp dygder i ett annat inlägg som förhoppningsvis kommer så småningom. Visa nu dygden tålamod i väntan på det.. ;)

Tänkte avsluta mitt något röriga inlägg. Det är en start i all fall och med tiden kanske det går att bygga ut inlägget till något bra. Avslutar med något från Aristoteles.

När det svåra blir det som vi finner glädje i börjar vi komma till ett stadie av ”Sann Dygd” och då verkar det bli lättare. I och med att vi finna glädje i att utföra dygdiga handlingar är det också ett tecken på sann dygd enligt Aristoteles. Ett tecken på att vi kommit längre än de flesta. BAAM!

Sann kärlek är vårt universella ofrivilliga gensvar på dygd.
Eller
Kärlek är en ofrivillig reaktion på ett beteende som visar dygd/hög moral.

Jag känner själv enorm uppskattning, ja kärlek för personer som visar dygd. Dessa människor växer på en så att säga..Högaktar människor med hög moral. Vi kan inte bygga ett bra samhälle om inte människor har moral (vilket delvis saknas idag).