Mer Henry Miller, om att litteratur är falsk och om att vara född på gatan

 Litteratur är falskt, något som man fått i andra hand?

”Det som inte finns mitt på öppen gata,
det är falsk, något som man fått i andra hand,
det vill säga litteratur.”

Absolut, så kan det vara. Visst är det bäst att se med egna ögon, men det finns också mycket klokt som är nerskrivet, filtrerat, som det bästa från en författare. Men visst förstår jag vad han menar. Det är vinnaren av kriget som skriver berättelsen. Det är inte objektivt osv, högst subjektivt. 

Jag fortsätter att läsa lite Henry Miller, för jag gillar hans beskrivningar ibland. Han är väldigt duktig textmässigt.

Den här gånger tar vi en liten titt på boken "Svart Vår" av Henry Miller

Originaltitel: Black Spring och kom ut 1936

Första svenska upplagan kom ut 1952.

Översättning av Lars Gustav Hellström

Nedan från upplaga från 1979:

"Men jag är född på gatan och har växt upp på gatan. "Den postmekaniska öppna gatan där den skönaste och mest hallucinerade järnvegetation" etc."

Boken Svart Vår av Henry Miller

Jag gillar Henry Millers beskrivningar till exempel järvegetation och sömnklibbiga ögonlock. Men stundtals tappar han mig, det blir för lite innehåll och det blir lite för mycket ordsvängeri. Han skriver provocerande vilket jag gillar. Får en att ifrågasätta vilket jag gillar. That's just me. Nedanstående start av boken uppskattas (sidan 9), lite underfundigt.

Jag gillar vissa saker med hans text, men tror inte jag kommer läsa färdigt boken, bara skumma i jakt på sköna beskrivningar och annorlunda tolkningar.

Översättaren använder ord som "groningsgrund". En äldre svenska som jag gillar.

(p.10)

"På söndagsmorgnarna gick alla omkring halvklädda. Om fru Gorman kom ner på gatan i morgonrocken med sömnklibbiga ögonlock och neg för prästen: "God morgon, fader!" God morgon fru Gorman!", så var hela gatan renad från all synd."

(p. 9)

”Att vara född på gatan innebär att man vandrar hela sitt liv, att man är fri. Det innebär att det alltid händer något, det innebär drama, rörelse. Och framför allt innebär det dröm. En harmoni mellan oförenliga omständigheter som ger en metafysisk visshet åt ens vandring. På gatan får man lära sig vad mänskliga varelser verkligen går för. I alla andra fall – eller efteråt – hittar man bara på dem. Det som inte finns mitt på öppen gata, det är falsk, något som man fått i andra hand, dvs. litteratur. Inget av det som kallas ”äventyr” kan någonsin mäta sig med en gatas doft. Det spelar ingen roll om man flyger till Nordpolen eller om man sitter på havets botten med en anteckningsbok i handen eller om man utrotar nio städer en efter en eller om man, liksom Kurtz gjorde, seglar upp för floden och blir galen. Det spelar ingen roll hur nervkittlande, hur outhärdlig situationen är, ty det finns alltid utvägar, alltid hopp om bättring, alltid något att trösta sig med, kompenseringar, tidningar, religioner. Men en gång fanns inget av allt det där. En gång var man fri, vild, mordisk . . .

De pojkar man dyrkade och såg upp till när man första gången kom ner på gatan, de följer med en hela livet. Det är de enda verkliga hjältarna. Napoleon, Lenin, Capone – det är bara lögn och dikt alltihop.”

Sen nämner Henry ett gäng med namn som tycks ha varit verksamt i fjortonde distriktet i Brooklyn (där Miller växte upp, om jag förstått saken rätt till 10 års ålder) och alltså var dem som han såg upp till.

Har du någon författare du rekommenderar jag inte får missa?