Visdom i bilen

Alltför ofta glömmer man bort att inte ta livet för allvarligt. Nu när mörkret är här minns jag tillbaka på den underbara sommaren och semestern. Kände mig fri som en fågel. Underbart! Dom här bilderna är tagna i bilen under en övernattning vid naturreservatet Ängsö. Vädret var fantastiskt! Satt då och lyssnade på Arianna Huffington på någon podcast. Hon är så klok Arianna. Bland annat sa hon:

"Bring joy back into our daily life." - Arianna Huffington.

Lyssnar mer än gärna på Arianna Huffingtons vishet.

Fria podcast (bra sådana!) på nätet brukar jag ladda ner och lyssna på i bilen. Älskart!

Då skrev jag ner det som en minnesanteckning i telefönen. Tog också ett par bilder så man skulle komma ihåg!
Troligen var det den här podcasten som hon sa de i.

Tänkvärt!

En tragisk historia:

Ung person påkörd

Idag berättade två kollegor på jobbet om sin tågresa hem från Stockholm igår. Strax utanför Enköping hade tåget fått upp maxfarten efter ett kort stopp i Enköping, men plötsligt började tåget tvärnita och sen strax därpå hördes en smäll, följt av ytterligare ett par dunsar. Eftersom mina kollegor satt i den första vagnen kunde dom tydligt höra att något hade körts på. Dom trodde det var en älg eller ett rådjur först..

Via högtalare fick dom sedan veta att en ung person hade blivit på-körd och en försening på minst 2 timmar var att vänta då ambulans, polis mm behövde kallas till platsen.

Usch, vilken hemsk upplevelse. Och tänk att behöva sitta i förarsätet och se allt detta utspelas inför ens ögon! En taxi kom lite senare för att avlösa lokföraren så att tåget kunde fortsätta.

Så tragiskt det hela är! En ung människa som valde att ta självmord för att den troligen funnit livet för hårt att härda ut.

För mig är möjligheten till självmord en tröst i sig, att det liksom finns en utväg om livet blir för hårt att bära. Om de fysiska eller emotionella smärtorna blir en alltför tung börda. Jag är tacksam att den eventualiteten finns, och blir det outhärdligt jobbigt så finns det alternativ.

Men ett sådant beslut tas naturligtvis inte lättvindigt. Kraften att leva är normalt så stor att det ska mycket till innan man vill ta sitt liv. Livskraften inom mig är så stor och stark, jag gillar verkligen livet! Det finns så mycket möjligheter och tillfällen att ta reda på.

Podcast avsnitt 34: The James Altucher Show, James Altucher blir intervjuad av Claudia Altucher. 1:04:33 in i mp3 filen sägs följande: 

"And life itself is like that. So I was on the floor considering committing suicide at my lowest point and now here I am so lucky, I´m doing this podcast, I´m doing this podcast with you who I love. I love the people I work with and it’s really”..

James blir avbruten av Claudia 

Claudia: “Because of the daily practice? 

”James: “Yeah, I attribute it to that, for me. Maybe other people.., I don’t know maybe other people need to meditate 10-hours a day. Or exercise in the gym 10-hours a day, I don’t know. This is what worked for me.”

Säkert har alla tänkt tanken på att ta sitt liv någon gång i livet, men det är ett otroligt stort steg att göra verklighet av dessa tankar. Och även om livet är otroligt surt och bittert blir livet ofta bättre, även om det i de mörkaste stunderna är svårt att se.  Om du går i dessa tankar, hav förtröstan. Livet har en tendens att ändra sig (helt klart till det bättre!). Kom ihåg att tankens kraft är så stor, så stor.

Speciellt vissa unga har det jobbigt i dagens kravfyllda samhälle, där jämförelsemanin och förvirring är total. Stimuli högt och lågt. Där pengar behövs för att leva, inkomst osv. Ovanpå allt detta ligger som en bombmatta av olika meddelanden från konsumtionssamhället och omgivningen.

De kontakter jag har med unga barn idag handlar mycket om upplevelser i olika slag. filmer, prylar och dataspel, resor.  Jag blir ibland nästan lite rädd för jakten på stimulans i olika slag. Jag tycker inte det är någon bra inmatning. Det finns så mycket annat av värde som människor missar. Det är sorgligt att blivit så, rädslan för att bli utstött från stammen finns där redan i tidig ålder. Passar man inte riktigt in (i en viss miljö) är det lätt att bli utstött och mobbad. Idag handlar det mesta om prylar, upplevelser, och försöken att vara tillräcklig "intressant".

Jag minns också hur viktigt det var att passa in när man började högstadiet och var i 13 års åldern. Man ville passa in för att inte bli mobbad, för att inte retad. Man var så skör och lättpåverkad i den där åldern. Några stora (långa) nior satte skräck i mig. Fick mig till en början av sjuan att sova dåligt. Dom drog mig i håret, dom puttade, dom skrek i örat, och dom hotade om mulning när snön kommit. En kompis i parallellklassen fick någon spark i magen (om jag minns rätt) där det hela slutade med tingsrätt. Niornas maktspel mot oss mindre sjuor var påtagligt, hela första året på högstadiet. Om du nu är en sjua, kämpa på, det blir bättre!

Jag minns också att det var så viktigt att göra samma sak som dom andra. Stack man ut fick man kommentarer.  Det gällde att ha liknande kläder (helst Lewis jeans), se samma tv-program, spela samma data/Nintendospel. Jag hade förmånen att växa upp i ett hem där vi åtminstone hade råd (om än lite senare än alla andra) och kunde någorlunda följa med i prylhetsen. Jag klarade mig igenom skoltiden utan att bli mobbad av min närmaste omgivning. Jag minns också all press om man skulle bli av med oskulden, rädslan för att inte duga till etc. Rädslan för vad någon skulle skvallra och tycka etc. Det var så mycket skvaller på den tiden! Det skvallrades om allt! Man var rädd för att bli föremål för allt skvaller. Grupptrycken om att dricka alkohol och prova andra ”spännande” saker fanns också alltid där.  Jag minns också känslan av att ibland känna mig fastlåst.

”3 år till måste jag stå ut med den här smörjan”, minns jag att jag ibland tänkte om skolan. Det kändes ibland som att det inte fanns någon väg ut. Jag minns speciellt lärarnas och omgivningen tjat och frågor om vad man skulle bli som vuxen. Man hade egentligen ingen aning vad man ville göra. Man ville så gärna hitta sin grej, men man hade ingen aning.

.//s329 Bokutdrag – Susan Cain – Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns// 

.."sättet att skildra motgångarna som vi varit med om inverkar starkt på hur nöjda vi är med tillvaron. Olyckliga människor har en tendens att uppfatta motgångar som något som fördärvar och förstör det som annars varit gott (>>Sedan min fru hade lämnat mig blev jag aldrig samma människa mer<<), medan mer konstruktiva personer ser dem som förklädda möjligheter (>>Skilsmässan är det värsta jag varit med om, men jag är betydligt lyckligare med min nya fru<<). De som har förverkligat mycket i livet – till förmån för sin omgivning, samhället och sig själva – har en förmåga att tillskriva hinder en mening. På sätt och vis har Dan McAdams gjutit nytt liv i en central föreställning i vår västerländska mytologi: att det är där vi misslyckas som vi också kan finna lyckan.

För många introverta människor, liksom för David, är upplevelsen av misslyckande som starkast under puberteten – en mörk och komplicerad fas präglad av dålig självkänsla och social olust. I skolan är sprallighet och öppenhet det som smäller högst, medan egenskaper som känslighet och djup inte tillskrivs något större värde.”

Jag minns också att känslan av att vara aningen kvävd i och med den obligatoriska skolan. Men jag härdade ut. Livet går ju lite som en berg- och dalbana. Det mesta jag minns av skolan var väldigt kul. Jag trivdes väldigt bra med mina klasskompisar och moppetiden var också väldigt rolig. Men ändå fanns stunder man tyckte var jobbiga. Sånt är livet.

Några år senare rycktes man upp (förändring är alltid jobbig) och det var dags för en ny klass och en ny skola. Gymnasiet, men det är en annan historia.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2631785-tagstopp-till-stockholm-efter-olycka