Hej där! Idag tänkte jag att vi skulle flumma lite kring vad som är grundförutsättningarna för att leva fritt egentligen? Har du tänkt på vad som är grundförutsättningarna för det?
Jag kan ju säga rakt av att för mig är det hälsan, utan hälsan blir det svårt att leva fri. Hälsan har högst prioritet. Den är så lätt att ta den för given. Det är lätt att i vardagens stress och upptagenhet glömma bort hur bra och lycklig man egentligen borde vara av att bara kunna gå eller springa!
En anledning till att jag började styrketräna var just att det sas vara hälsosamt. Att kroppen mår bra av att röra på sig och att vi är gjorda för det.
Fast träningen kan också bli ett slags beroende, och det är lätt att glömma varför man en gång startade träna. Alltså av hälsoskäl. Det är lätt att fastna i någon slags prestationsfålla. Att vi förövrigt lär få en snyggare kropp av att träna är en positiv bisak.
Fast det går också att skada sig. Jag lyckades skada mig i knät för ca 2 månader sedan. Låt mig berätta vad som hände.
Programmet Ninja Warriors på femmans playkanal är något jag följt. Jag brukar gilla program som gladiatorerna eller liknande (ja det är inte mycket till filosofi i det!), så jag antar att jag gillar att titta på atletiska människor och deras prestation. Jag gillar att se vad det går att tänja kroppen till att klara av. För er som inte känner till programmet så handlar det om att de tävlanden ska ta sig igenom en hinderbana med olika fysiska ”attribut” (hinder). I finalprogrammet (eller om det var semifinalen? WHATEVER! ;)) så var en del i banan just att försöka ta sig igenom en ”luftbro” av plattor som hängde löst i kedjor (alltså typ i ”taket” av ställningarna). (Alltså, har du inte fattat lägger jag ner nu, nääärå.) Hur mycket ska jag egentligen behöva stava för dig? ;-) Ding dong.
Ett delmoment gick i princip ut på att de tävlanden skulle bära sin egen vikt och liksom svinga sig fram och tillbaka ungefär som med en gunga och sen ta ett hopp mellan ett par plattor som hängde löst. För att lyckas med detta fick de tävlanden alltså häva kroppen fram och tillbaka (hängandes i armarna) och sen försöka göra en kraftansamling (via ett hopp) över till nästa platta osv. Hoppas jag beskrivit någorlunda så du är med i matchen nu? Annars vet jag inte vad. De flesta tävlanden hade väldigt svårt för detta svingmoment, men några klarade sig igenom. De flesta ramlade ner och landade med ett mjukt plask i en vattengrav.
Hur som haver (i varje fall och emedan ;)) blev jag såklart inspirerad av denna tävling och nästa gång som jag skulle träna fick jag för mig att testa! Jag menar ”hur svårt kan de va” liksom ;-). Egot gjorde sig gällande. (”Leave the ego at the door” var som bortblåst!).
Det blev en tur till Björnövägens gym för där har de en s.k. armgång i taket och (ja, ni som sett gladiatorerna vet vad jag pratar om) där fick jag för mig att svinga kroppen fram och tillbaka och liksom hoppa fram på armgången. Det gick bra till en början, jag fick till en bra ”sving” och det gick fint & smutt. Men sen efter ett tag så orkade (tydligen) inte fingrarna bära kroppens vikt längre och då ramlade jag ner mitt i en ”sving” och naturligtvis stod en stepup bräda rakt nedanför så jag ramlade inte på benen utan måste ha slagit till knät på något vis. (Japp, det small bra i stepupbrädan när jag kom nerdunsande och jag fick såklart allas blickar på mig, heheh). Jag försökte se ut som “Clintan” och bara borsta av mig, cool som jag va. Jag slog även i rumpan och fick ett stort blåmärke där, men blåmärken går ju bort så no biggie. Fast knät det har inte blivit bra än. Nåja, det var kul att testa i alla fall.
Vad vill jag då säga med det här pladdret. Only god knows? JO att det är lätt att skada sig (om man inte tänker till)! Fast det är en del av friheten att vilja testa sina gränser. Det hör livet till. Jag tycker inte att vi kan leva livet som i en kokong. Jo vi kanske kan, men det är ju att existera som levande död liksom. Säkerhetsivrarna vill ju såklart förbjuda det mesta och linda in oss i bomull, men inte jag inte…Nix. Vi måste ha rätten till liv, typ och göra och ta konsekvenserna av våra val.
Nåväl, hur det än är så får självförtroendet en liten känga när man skadar sig. Hur det än är så blir man lite påverkad när man inte är van att skada sig. Ska vi säga att man blir lite ödmjuk kanske? Tja, kanske liite. Man börjar fundera liksom. Hur gick det där till? Är det åldern? Har jag käkat fel mat, or what? Kroppen har ju alltid hållit förr?! Personligen börjar jag fundera om det finns någon näringsbrist eller något annat. För jo, jag har gjort mycket dumt tidigare i yngre år som kroppen pallat med. Vad har ändrats liksom?
Mjaa, man får väl kanske erkänna för sig själv. Hur det än är så är man inte purung längre och återhämtningstiden har jag märkt blivit sämre sen när jag var 25 år. Such is life. Det är bara att acceptera. Varför gnälla över det? Det går inte att vara den evige ynglingen, (säger dom), och jag håller väl med om detta.
I det här funderandet så är det lätt att tappa fotfästet. Att inte se allt man faktiskt har. Att inte se allt positivt som fungerar. Inse all frihet man faktiskt har.
Jag har i alla fall väldigt mycket att vara erkännsam inför!
Kroppen min kan gå, springa, simma, jag kan höra, jag kan prata, jag kan känna, jag kan se. Jag kan läsa böcker, jag kan äta god mat, jag kan interagera med andra människor. Kan lära mig nya saker etc! Wov liksom! :-) Jag råkar dessutom tillhöra är en djurart med ett intellekt till och med! Kanske rentav en smula tänkande förnuft också, inte fy skam.
Det finns inga bestående smärtor etc. Det finns massor att faktiskt vara tacksam för! Kanske också du har tänkt liknande tankar? Jag tror det är lätt att glömma detta. Säkert finns det saker som du kan vara tacksam för också!
En annan grej..
Min styvfarsas särbo ska opereras för höften om någon vecka, och nu har hon fått skriva på ett papper där hon förstår att det finns stor risk att hon dör av operationen. För hon har dåligt hjärta, pacemaker osv. När jag träffade henne i helgen så var hon väldigt orolig och ångrade nästan att hon skulle operera höften. Förståligt såklart. För hon vill ju självklart inte dö. Hon sa att hon hellre gick med smärtan och morfinet egentligen (alltså höftontet), fast att nu hade hon dragit igång det här med operationen och nu var det försent att avbryta tyckte hon. Ja, jag förstår hennes dilemma. Ens egna små problem blir som lortskit i jämförelse.
Tja vad vill jag ha sagt egentligen. Jo att det är bra att göra affirmationsövningar (positiv återkoppling, bekräftelse etc.) då och då och faktiskt tänka över hur bra man faktiskt har det!
Stannar där.
Tjarrå, ta hand om er därute!
