Den här boken läste jag för något år sedan, och skrev av några avsnitt. Jag vet inte hur mycket som man får citera innan man hamnar i trubbel, men vi testar väl och hoppas någon säger till om de tycker jag citerat för mycket av bokens innehåll..
Hur som haver så gillade jag boken.
Hermann Hesse, Siddhartha
//s19 //
”Visserligen finner drinkaren bedövning, visserligen får han en kort befrielse och vila, men han återvänder från självbedrägeriet och finner att allting är som förr; han har inte blivit klokare, han har inte samlat insikt, han har inte stigit ett trappsteg högre.””
//s35 //
”Akta dig dock, du vetgirige, för åsikternas snårskog och för striden om ord. Åsikter betyder ingenting, de kan vara fula eller vackra, kloka eller dåraktiga, vem som helst kan ansluta sig till dem eller förkasta dem. Läran däremot, den som du har hört av mig, är inte en åsikt hos mig och dess uppgift är inte att förklara världen för de vetgiriga. Den har ett annat mål, dess mål är förlossningen från lidande.”
//s50 //
”Siddhartha kände det hetta i sitt blod, och då han i samma ögonblick erinrade sig sin dröm böjde han sig en smula mot kvinnan och kysste med läpparna hennes bruna bröstvårta. När han tittade upp såg han hennes ansikte le av längtan och ögonen bli smala av åtrå.”
//s60 Kamala börjar //
””Du har haft tur”, sade hon vid avskedet, ”den ena dörren efter den andra öppnas för dig. Hur kommer det sig? Har du någon trolldomskraft?”
Siddhartha sade: ”I går berättade jag att jag kunde tänka, vänta och fasta, men du ansåg att det inte var till någon nytta. Det är emellertid till stor nytta, det ska du får se, Kamala. Du ska få se de dumma samanerna i skogen har lärt sig mycket vackert som ni inte kan. Ännu i förrgår var jag en trasig tiggare, i går hade jag redan kysst Kamala och snart ska jag vara köpman och ha pengar och alla de där sakerna som du fäster vikt vid.”
”Nåja, medgav hon, ”men hur skulle de står till med dig utan mig? Vad vore du om inte Kamala hjälpte dig?”
”Kära Kamala”, sade Siddharta och rätade på sig, ”när jag kom till dig i din lustgård tog jag det första steget. Jag hade föresatt mig att lära kärleken av den skönaste bland kvinnor. Från det ögonblick jag fattade detta beslut visste jag också att jag skulle förverkliga det. Jag visste att du skulle hjälpa mig, det visste jag redan efter din första blick vid lustgårdens port.”
”Men om jag inte hade velat?”
”Du har velat. Ser du Kamala, när man kastar en sten i vattnet, söker den sig kortaste vägen till botten. //s61 // På samma sätt är det när Siddharta beslutar något, när han uppställer ett mål för sig. Siddharta gör ingenting, han väntar, han tänker, han fastar, men han går genom världens företeelser raka vägen liksom stenen i vattnet, utan att göra något, utan att röra sig, han blir dragen, han låter sig falla. Hans mål drar honom till sig, ty han lämnar inte kvar något i sin själ som kan hindra honom från att nå målet. Det är detta Siddhartha har lärt sig hos samanerna.”
//s62, Siddhartha besöker köpmannen Kamaswami //
””Man har sagt mig”, började köpmannen, ”att du är en braman, en lärd, men att du söker plats hos en köpman. Har du då råkat i nöd, braman, eftersom du söker plats?”
”Nej”, sade Siddharta, ”jag har inte råkat i nöd, jag har aldrig varit i nöd. Du ska veta att jag kommer från samanerna och att jag länge vistats hos dem.”
”Varför skulle du inte vara i nöd om du kommer från samanerna? Samanerna är ju fullständigt egendomslösa.”
”Egensdomslös är jag”, sade Siddhartha, ”om det är det du menar. Ja, jag är verkligen egendomslös, men jag är det frivilligt, alltså inte av nödtvång.”
”Men vad ska du leva av om du inte äger något?”
”Det har jag ännu inte tänkt på, herre. Jag har varit //s63 // utan egendom i över tre år och har aldrig tänkt på vad jag skulle leva av.”
”Då har du alltså levt av andras egendom?”
”Antagligen. Även köpmännen lever ju av andras egendom.”
”Bra svarat. Men han tar inte ifrån de andra deras egendom utan vederlag, han lämnar sina varor i stället.”
”Så tycks det förhålla sig. Alla tar, alla ger, sådant är livet.”
”Men tillåt mig fråga: Om du är egendomslös, vad har du då att ge?
”Var och en ger det han har. Krigaren ger styrka, köpmannen ger varor, läraren ger lärdom, bonden ger ris, fiskaren ger fisk.”
”Mycket bra. Och vad är det då du har att ge? Vad är det du har lärt, vad är det du kan?”
”Jag kan tänka. Jag kan vänta. Jag kan fasta.”
”Är det allt?”
”Ja, tror det är allt.”
”Och vad tjänar det till? Fastan exempelvis – vad tjänar den till?”
”Den är mycket bra, herre. När en människa inte har något att äta, är det klokaste hon kan ta sig till att fasta. Om Siddhartha exempelvis inte hade lärt sig att fasta så måste han redan i dag ta någon plats, antingen hos dig eller någon annan, ty hungern skulle tvinga honom därtill. Nu däremot kan Siddhartha lugnt vänta, han är inte otålig, han känner ingen nöd, han kan länga låta belägra sig av hungern //s64 // och skratta till på köpet. Sådant är fastan bra för, herre.””
//fortsätter på s64 något stycke ner, Kamaswami har gått och hämtat en pappersrulle //
””Utmärkt!” sade Kamaswami. ”Vill du nu skriva något på detta papper?”
Han räckte honom ett pappersblad och ett skrivstift; Siddharta skrev och återlämnade papperet.
Kamaswami läste: ”Att skriva är bra, att tänka är bättre. Klokhet är bra, tålamod är bättre.”
//Siddhartha intog bara en måltid om dagen, varvid han inte åt kött eller drack vin. //
//s64 //
”Och med Kamalas ord i minnet underordnade han sig aldrig köpmannen utan tvang sig till en behandling som en jämställd, ja mer än en //s65 //jämställd. Kamaswami skötte sina affärer med omsorg och stundom lidelse”
//fortsätter på s65, som jag redan börjat, men hoppar ett par rader. Det handlar om Kamala//
”Varje dag besökte han emellertid den sköna Kamala vid en tidpunkt som hon bestämde; han hade då vackra kläder och fina skor och snart medförde han också presenter. Det var mycket hennes röda, förståndiga mun lärde honom. Det var mycket hennes mjuka, smidiga hand lärde honom. Han som i fråga om kärleken fortfarande var en gosse och frestad att blint och omättligt kasta sig i den bottenlösa lusten fick från grunden lära sig att man inte kan njuta lust utan att skänka lust, att varje åtbörd, varje smekning, varje beröring, varje anblick, varje liten fläck på kroppen har sin hemlighet som den vetande känner lycka att avslöja. Hon lärde honom att de älskande inte får gå ifrån varandra efter en kärleksfest utan att skänka varandra sin beundran, utan att var och en känner sig lika mycket besegrad som segrare, så att ingen övermättnad eller ensamhetskänsla uppstår eller någon outhärdlig tanke att ha missbrukat eller ha blivit missbrukad. Det var underbara timmar som han tillbragte hos den sköna och kloka konstnärinnan, han blev hennes lärjunge, hennes älskare, hennes vän. Det var Kamala som gav värde och mening åt hans nuvarande liv, inte affärerna hos Kamaswami.”
//s71 //
”Men alltid återvände till den sköna Kamala; han lärde kärlekens konst, utövade vällustens kult, där givandet och tagandet mer än annorstädes är ett och detsamma, talade med henne, lärde av henne, gav och tog råd. Hon förstod honom bättre än Govinda hade gjort, hon och han var mera lika.
En gång sade han: ”Du är som jag, du är olik människor i allmänhet. Du är Kamala, ingenting annat, och du har i ditt inre en stilla ro, där du när som helst kan söka din tillflykt och känna dig hemma. Så är det också med mig. De flesta människor har det inte, trots att möjligheten finns för alla.”
”Det är inte alla människor som är kloka”, sade Kamala.
”Det är inte klokhet det är fråga”, sade Siddhartha. ”Kamaswami är lika klok som jag, men har ingen tillflykt inom sig. Andra människor, som har det, kan å förståndets vägnar vara som barn. De flesta människor, Kamala, är som fallande löv som dalar och svävar och vänder sig i luften innan de sjunker till marken. Andra – fast det är inte många – är som stjärnorna som går sina fastställda banor, oberörda av vinden, och har sina lagar och sina banor bestämda inom sig själva.”
//s74 //
”Länge levde Siddhartha i världen och i lustan utan att dock tillhöra dem. Sinnena som han hade dödat under de heta saman-åren, hade åter vaknat, han smakade på rikedom, han smakade på vällust, han smakade på makt, men ändå var han länge i hjärtat en saman, det hade den kloka Kamala rätt i. det var alltid tänkandets, väntandets, fastandets konst som styrde hans liv; världens människor, barnmänniskorna, var honom hela tiden främmande, liksom han var dem främmande.”
//s75 om Siddhartha //
”Visserligen fanns mycket kvar av det som han hade lärt av samanerna, lärt av Gotama, lärt av sin fader bramanen: det gåtfulla livet, tänkandets glädje, stunderna av meditation, det hemliga vetandet om det eviga jaget som varken är kropp eller ande. Mycket av detta hade stannat kvar hos honom, men åtskilligt hade sjunkit undan och övertäckts med stoft. Liksom krukmakarens skiva fortsätter att snurra när den väl har satts i gång och endast så småningom förtröttas och saktar farten, så rörde sig i Siddharthas själ alltjämt asketens hjul, tänkandets hjul, särskiljandets hjul som så länge snurrat där, men det gick långsamt och dröjande och var nära att stanna. Liksom fuktigheten tränger in i den döda trädstammen, långsamt fyller den och kommer den att multna, så trängde världen och dess flegma in i Siddharthas själ, fyllde den så småningom, gjorde den tung och ovig, trött och slapp. Däremot skärptes hans intellekt så att han lärde sig mycket, teoretiska såväl som praktiska ting.
Siddhartha lärde sig att driva handel, utöva makt över människorna, förnöja sig med kvinnor, bära vackra kläder, befalla över tjänare, bada i välluktande vatten.”
//s77 //
”Han hade infångats av världen, av lustan, begäret, trögheten, och till slut även av en last som han alltid föraktat och hånat såsom den dåraktigaste av alla, nämligen vinningslystnaden. Även besittningen, rikedomen, själva ägandet hade slutligen infångat //s78 // honom; det var inte längre spel och lek, det hade blivit boja och band. Och detta sista och simplaste beroende hade dessutom lockat Siddhartha in på en besynnerlig och betänklig väg, tärningsspelets. Från det ögonblick han upphört att i själ och hjärta vara saman hade han med växande iver och lidelse börjat bedriva spel om penningar och penningars värde, något som han förut hade betraktat som en barnmänniskornas sed och endast flyktigt och överlägset deltagit i.”
//s79 //
”Samtidigt som han på tärning kunde spela bort tiotusen och skratta till på köpet, blev han i affärerna sträng och småaktig och drömde stundom om nätterna om pengar. Och varje gång han vaknade ur denna förhatliga förtrollning, varje gång han i spegeln på sovrumsväggen såg sitt åldrande och förfulade ansikte, varje gång han greps av blygsel och äckel, flydde han vidare, flydde till en ny hasard, flydde till vällustens eller vinets bedövning och därifrån vidare till driften att förvärva och samla ting. I detta meningslösa kretslopp rände han omkring tills han blev trött, tills han blev gammal, tills han blev sjuk.”
//s83 //
”Kamala hade varit honom kär och dyrbar – men var hon det fortfarande? Behövde han henne ännu, eller hon honom? Lekte de inte en lek utan något slut? Var det nödvändigt att leva därför? Nej, det var inte nödvändigt. Denna lek hette sansara, det var en lek för barn, kanske rolig att leka en gång, två gånger, tio gånger – men beständigt?”
//s87 //
”Vattenytan speglade en förlamande tomhet som motsvarade den fruktansvärda tomhetens i hans själ. Ja, han var vid slutet. Ingenting annat återstod honom än att utsläcka sig, krossa sitt livs misslyckade beläte och kasta det framför fötterna på hånskrattande gudarna.”
//s94 //
”Han mindes att han inför Kamala hade yvts över tre saker, hade skrutit med att han behärskade tre ädla och oövervinnerliga konster: konsten att fasta, konsten att vänta, konsten att tänka. På den tiden var det hans egendom, hans makt och styrka, hans säkra stav; med flit och möda hade han i sin ungdom lärt sig dessa tre konster och inga andra. Och nu hade de övergivit honom, ingen av dem fanns kvar, inte förmågan att fasta, inte förmågan att vänta, inte förmågan att tänka. Han hade offrat dem för det eländigaste, det förgängligaste av allt, för sinnesnas lust, för vällevnad, för rikedom. Det hade sannerligen gått honom på ett sällsamt sätt. Och nu, tyckte han, nu hade han verkligen blivit en barnmänniska.”
//s96 //
”Jag gick och hos Kamala lärde jag mig kärlekslustan, hos Kamaswami lärde jag mig köpenskapen, samlade pengar, slösade pengar, lärde mig älska buken, lärde mig smeka sinnena.”
//s105 Vasuveda berättar för Siddhartha om floden//
“Det är floden som har lärt mig lyssna och han kommer också att lära dig det. Han vet allt, floden, allt kan man lära av honom. Se, du har ju redan lärt av vattnet att det är bra att sträva neråt, att sjunka, att söka djupet.”
//s119 Vasuveda fortsätter berätta hur Siddhartha uppfostrar sin son//
”Du tvingar honom inte, befaller honom inte, slår honom inte, därför att du vet att mildhet är starkare än hårdhet, vatten starkare än klippan, kärlek starkare än våld.”
//s129 //
”Fastän han var nära fullkomningen och det sista såret ännu sved inom honom, tyckte han att dessa barnmänniskor var hans syskon; deras dårskaper, lystenhet och löjlighet förlorade sina löjliga drag, blev förståeliga, värda att älska, ja, till och med att vörda.”
//s130 //
”Långsamt spirade och mognade hos Siddhartha kunskapen, insikten om vad visdom egentligen var, vilket målet var för hans långvariga sökande. Det //s131 // var helt enkelt själens beredskap, en förmåga, en hemlig konst att varje ögonblick, mitt uppe i livet, kunna tänka enhetstanken, känna och inandas enheten.”
//s139 //
””När någon söker”, sade Siddhartha, ”händer det lätt att hans öga bara ser det han söker efter, att han inte kan hitta, inte kan släppa in hos sig något annat, därför att han alltid bara tänker på det sökta, därför att han har ett mål, därför att han är besatt av sitt mål. Att söka betyder att ha ett mål. Men att finna betyder att stå fri och öppen åt alla håll och inte ha något mål.”
//Siddhartha berättar för Govinda, s141 //
“Ty du ser, min Govinda, en av det saker jag har upptäckt är: Vishet kan inte meddelas. Den vishet som en vis söker meddela låter alltid som dårskap.”
“Skämtar du?” frågade Govinda.
“Nej, jag skämtar inte. Jag talar om vad jag har upptäckt. Vetande kan man meddela, men inte vishet. Man kan bara finna den, man kan uppleva den, man kan låta sig bäras av den, man kan göra underverk med den, men förklara den och lära ut den kan man inte. Det var detta som jag ofta anade redan som yngling och som drev mig bort från lärarna.”