Människan suveräna makt; att tänka

Har ni märkt hur svårt det är att förändra sig själv, för att inte tala om andra? I jämförelse med att förändra andra så framstår det som lätt att förändra sig själv, haha. Och varför vill vi förändra andra egentligen? En andledning till att jag inte har någon television är att jag ogillar all propaganda som sänds ut där. Det är någon form av försök till att påverka folk, trycka i folk en massa åsikter så dom slipper tänka själva.

//s19 //

”Ditt undermedvetna är som en dator – en dator mer komplex än någon som kan byggas – och dess främsta funktion är att integrera dina idéer. Vem programmerar det? Ditt medvetna intellekt. Om du försummar det, om du inte har några fasta övertygelser, programmeras ditt undermedvetna av slumpen – och du underkastar dig makten hos idéer du inte vet om att du har accepterat.”

//s20 så sant!//

”Kvaliteten på datorns utdata bestäms av kvaliteten på dess indata. Om ditt undermedvetna är slumpmässigt programmerat, kommer karaktären på utdatan att bli därefter.” 

Själv förändras jag sakta av olika "aha" insikter. Ibland tycker jag också att det klatchiga ordspråket "no pain, no gain" stämmer. Som jag överstätter till typ, "Utan slit, ingen framdrift", ungefär som "inget arbete, ingen inkomst" (ja om man inte lever på andra förstås). En del är nöjda och vill inte förändra någonting och det är också ett val, ett val som vi får respektera. Vi måste själva ta ansvar och välja hur vi vill leva våra liv och ta konsekvenserna av det.

För att förändra sig själv och sina vanor handlar det inte om fysiskt smärkta utan mer mental ångest eller något i den stilen. Jag måste inse och komma till sans med att det troligen finns ett bättre sätt att leva för att jag ska förändra mig. Och jag måste verkligen vilja förändra mig, annars är det ju lönlöst och bara tomt prat. Ångesten kan uppstå när man till exempel inser hur dum man tidigare varit.. kanske bannar man sig själv för att man inte insett något tidigare.

Har ni också märkt att när folk försöker pådyvla oss sina åsikter och liksom vill få medhåll så stör sig egot när tankarna inte är likriktade? Jag tror det är för känslan av att folk vill förändra en. Det där med förändring är såååå känsligt för många, inkl undertecknad. När andra försöker förändra mig sparkar jag bakut, jag ogillar det starkt. Det går inte att tvinga på mig något, kanske kortsiktigt men inte i längden. Människan ska varken behärskas eller lyda.

Just nu läser jag en bok om filosofi av Ayn Rand, den är ganska intressant stundom. Vad sägs om följande:

//s55 //

”Ingenting kan tvinga en människa att tänka. Andra kan erbjuda uppmuntran eller sätta upp hinder, ge belöningar eller straff, men kan förstöra hennes hjärna med droger eller med klubbslag, men man kan inte beordra hennes hjärna att fungera; detta är hennes exklusiva och suveräna makt. Människan ska varken behärskas eller lyda.”

//längre ner samma sida, s55 //

”När det gäller människan, betyder ”att acceptera” inte att instämma, och ”att förändra” betyder inte att tvinga. Vad man måste acceptera är att andras intellekt inte kan behärskas av ens egen makt, precis som ens eget intellekt inte kan behärskas av någon annans makt; man måste acceptera deras rätt att göra sina egna val, att hålla med eller inte, acceptera eller avvisa, förena sig eller gå i opposition beroende på hur man själv tänker. Det enda verktyg man har att ”förändra” andra människor med, är detsamma som man använder för att ”förändra” naturen: kunskap – som med hänsyn till andra människor används för att övertyga, //s56 // om och när deras intellekt är aktiva; om de inte är det, låter man dem själva hantera konsekvenserna av sina egna misstag.”Att inse skillnaden” betyder att man aldrig tyst och uppgivet ska acceptera ondska orsakad av människan (det finns igen annan sort), men ska aldrig frivilligt underkasta sig den – och även om man spärras in i någon vidrig diktaturs fängelse utan möjlighet till handling, får man sinnesfrid av vetskapen att man inte accepterar det.

 Att använda våld för att handskas med människor är lika opraktiskt som att använda övertalning för att handskas med naturen – det är ett förfaringssätt för vildar, som styr människor med våld och vädjar till naturen genom böner, besvärjelser och offer. Det fungerar inte och ett sådant samhälle har aldrig fungerat under historiens gång. Ändå är det detta förfaringssätt som moderna filosofer försöker uppmana mänskligheten att återvända till – precis som de återvänt till uppfattningen om medvetande primat. de uppmanar till passiv, mystisk, ”miljömedveten” underkastelse inför naturen – och till att med brutalt tvång behärska människan.”

Intressant också att Ayn ser det som att den enda ondska som finns är orsakad av människan. Tänkvärt!

Att inte utveckla sin värdefilosofi, och att inte tänka tycks alltså kunna åstadkomma misstag vi egentligen inte vill uppleva. Hmm.. Bäst att fortsätta läsa (och försöka tänka)! :-)

Inget missnöje, ingen vilja att förändra?

Om det inte finns något missnöje, finns inte viljan att förändra tror jag. Störst vilja att rensa har jag dom dåliga dagarna, dom som är tunga. Viljan att förändra startar inom sig själv. Vänta inte på att någon annan eller att samhället ska förändras. Många barriärer måste brytas i kedjan till varaktig förändring, allt detta är svårt. Därför tror jag en vision måste finnas av vad vi vill göra och vad vi vill åstadkomma i våra liv. Vi kan välja att gå sakta eller snabbare mot vår vision. Visionen bör vara solid och inte ändras alltför mycket dag för dag.

Eller som kloka Gandhi sa: 

“You must be the change you want to see in the world.”

“As human beings, our greatness lies not so much in being able to remake the world – that is the myth of the atomic age – as in being able to remake ourselves.”

Var förändringen du vill se i världen.

Om man som jag vill ersätta (tröst)shoppingen och "dealandet", måste något annat ta dess plats. Annars blir det svårt att ändra ett beteende. I mitt fall har jag ersatt jakten på prylar med att läsa böcker, lyssna på podcast och anteckna, och senare år även skriva på bloggen. Till viss del har jag även ersatt funderandet på att skaffa nya prylar till att fundera på vilka prylar som ska ut. Här måste någon ersättning troligen ta vid när det inte längre finns några onödiga prylar att rensa, annars är risken att något oförutsett tar denna plats.

På sätt och vis är jag tacksam att jag har ett visst missnöje, det hjälper mig mot mitt mål! Yes! =)

Det blir nästan som att hindrena i ens liv lyser upp leden man vill vandra. Hinder och utmaning blir det som sporrar till utveckling och framåtskridande.

Att förändra sig tar tid

“Every human has four endowments - self awareness, conscience, independent will and creative imagination. These give us the power to discern, to choose, to respond, to change.”- Stephen R. Covey

Har ni tänkt på att det tar tid att förändra kroppen? 

Vi vet alla att det tar tid att ändra vanor, right? Att det tar tid innan man ser något resultat. OCH om du vill ha maximalt med resultat man måste jobba frekvent med vanan ända tills du nått kompetensnivå 4 (då det blivit en så stark vana att du gör den utan att knappt veta om det).

Anta t.ex. att du vill bygga lite muskler. Att tighta till kroppen lite och bli allmänt mer vältränad (fysisk alltså). DET TAR TID! Och första hindret är såklart att besegra den bit inom dig själv som inte vill förändras. För att lyckas med detta måste den icke förändringsbenägna personligheten inom oss övertygas och bli van med det ”nya”. Vi måste alltså vilja förändras. Vill du i grunden inte så är du tillbaka på ruta 1.

Låt oss anta att vi vill förändra kroppen (på något sätt). Då hjälper det att ha målbilder mm som ”peppar” oss. Ett sätt att lyckas med sitt mål är att göra det oundvikligt att inte behöva träna. Ex straffa sig själv med något som är värre att göra än att träna. :-)

Första steget för mig är att etablera någon typ av förenklat kontrakt med mig själv. Kontrakt ska hållas (pacta sunt servanda)! Jag skriver alltså ner mina mål. Vad vill jag? Målen bör vara inom räckhåll (inte för stora så dom inte går att nå och samtidigt inte för lätt). Ex. jag vill klara att lyfta 100 kg i bänkpress innan året är slut. Mätbart och tydligt. Vill jag bli av med fett måste jag kanske sluta äta den chipspåsen på helgen och jag får bara äta en halvliter glass i veckan. Jag måste börja cykla till jobbet (eller något i den stilen). Ungefär, ni fattar. Rimliga mål och en plan för hur det ska gå till. Planen får antagligen revideras några gånger innan du märker att du är rätt spår (och får resultat).
Vad är det för vits med att utöva fysisk träning då kanske någon frågar sig? Är inte det att slösa med tid? Man kan ju tycka det kanske, men jag får alltså mer energi av att träna fysiskt. Jag orkar mera och har i princip aldrig brist på energi. Älskart. Att träna är numera en så inrutad vana att jag inte vill vara utan den. 

OK, vi fortsätter..

Regel nr1! 
(Jo vi kör med regler här för att det ska låta igenomtänkt..öhh). Finns det inte passion (eller något liknande) är det disciplin som gäller för att uppnå något mål... ELLER att göra saker OUNDVIKLIGT. Exempelvis om jag inte tar mig till gymmet minst 3 gånger i veckan (förutom när jag är sjuk) så måste jag ringa upp mitt ex och göra en överföring till hennes konto på 2000 kr (varje vecka som detta inte uppfylls). Det sistnämna är ett exempel på oundviklighet. Gör det väldigt motiverade att hellre träna alltså.

I mig finns t.ex. två (åtminstone) personligheter, varav den ena vill att allt ska vara som förut. Bekvämt trygg och MYCKET rutin. Sen finns den här mer äventyrliga personen som vill ha förändring, som gillar utmaningar, den här personligheten bryr sig inte så mycket om konsekvenserna av mitt agerande. Den personligheten vill leva här och nu och tänker inte alltför mycket på framtiden. Till skillnad mot den ”tråkigare” sidan som typ låter. ”Ett tryggt och säkert jobb är bra för din försörjning”, ”Nej, det är inte värt det”. Den sidan i mig är mycket bra på att hitta på ursäkter. ”Det där är inte min grej”, ”Relationer är svårt och komplicerat, lägg inte onödig tid på detta”. Denna personlighet vill hålla mig tryggt inom komfortzonen utan några överraskningar helt enkelt. Jag kan inte förneka att det är behagligt att vara inom komfortzonen, men det är då dåligt med utveckling. Ytterligare en nackdel med rutin är det känns som att tiden går väldigt fort när man "går på rutin". "Tiden rusar fram".

Den andra personen (äventyraren, den som vill utvecklas) skriker efter mer action, mer utmaningar, mer resor, mer agerande, mer testande, mer utforskande av möjligheter. Överraskningar. ”Har en rädsla för att missa saker”. "Mer misstag som jag kan lära mig av", ”Jag borde testa och se vad det innebär”. ”Skit samma om du misslyckas”. ”DO IT!”, ”Försök hellre och misslyckas än att inte testat!!”, "Åstadkom något för f-n!!!" Den personligheten vill lära känna nya spännande människor. Stundtals vara utanför komfortzonen, känna känslorna vibrera, ha ett känsloliv i berg och dalbana. Ta vara på livet osv.

Vad vill jag komma…? Jag tror det är viktigt att hitta en bra balans mellan dessa personligheter. Inte låta ”Pendeln” svinga för mycket åt något håll alltså. Den ena personligheten vill att allt ska vara rutin och oföränderligt och den andra vill mer ”Leva på livets toppar, men en och annan ”Crash and burn” effekt lär också inträffa.

Båda personligheter vill egentligen mitt bästa, men på olika sätt.

Om du också har två personligheter inom dig, vilket jag tror du har..? Försök då avgöra vilken av dina personligheter som är i farten och försök balansera resultatet av dessa. Någonstans tror jag det är bäst i längden. Hos mig (och jag gissar på 99 procent av befolkningen) har den där trygga personligheten överhanden och jag måste därför utmana mig själv lite mer (då och då) för att få en bättre balans.

Det finns inget som är rätt eller fel egentligen. Var och en väljer hur man vill leva. Huvudsaken är väl att man inte sårar andra människor och miljön i sitt agerande (kan jag tycka). Alltså: Var insiktsfull nog att inte behandla andra människor illa i din jakt på själviska illusioner.

Okey. Jag märker att jag drog iväg åt ett annat håll än jag från början tänkt. Så jag försöker hitta tråden om ”förändring” igen.. hmm..  #Backontrack.

Precis som det tar tid att bygga muskler eller att gå ner i vikt så tar det också väldigt lång tid att ändra sitt mentala tänkande. Detta var grundtanken när jag började skriva detta inlägg..
Nåväl. Vi kan kalla det att bli starkare mentalt. Om du vill förändra ditt tänkande (och i princip hur hela du agerar) så måste man även avsätta tid för detta, precis som att gå till gymmet. Det är betydligt svårare att liksom ”ta på mental träning”. Du behöver inte gå till något gym, men du bör vara aktsam på dina tankar. Jag kommer på mig själv med att inse att ”det är egot som känner sig kränkt nu, men låt det va”. Att ställa sig samma fråga som om man mediterar och försöker känna ”nuet”.. ”Vad händer i min kropp nu?”

Ett sätt är att umgås med människor som också tycker det här med personlig utveckling är intressant. Peppa varandra till utmaningar. Det är tyvärr lite brist på sådana personoer som utmanar mig i mitt liv. Men jag tänker mig typ att man sporrar varandra. Anta att du är rädd för vad folk ska tycka om dig. En utmaning kan då vara att gå fram till någon person och säga något pinsamt, något som utmanar min rädsla för vad någon ska tycka. Antagligen märker jag att det inte var så farligt. Jag utvecklas. Försöka ha kul samtidigt.

Jag gillar också att läsa inspirerande böcker (den trygga personligheten i farten). Att skriva ner sina tankar, hitta brister i ens agerande. Inse och hitta sina svagheter (som vi alla har). Se att det finns områden som definitivt kan förbättras hos sig själv. Att själv ta ansvar istället för att skylla på andra eller omständigheter. Precis som muskler försvinner om dom inte får träning så blir även det mentala inskränkt om det inte får träning. Risken att bli bitter. Vi har säkert alla träffat på äldre människor som är bittra och sura över hur dåligt samhället blivit? Jag kommer på mig själv med att kritisera många saker också.. Wake up call. Inte skylla på andra.

Vad jag vill ha sagt är att man måste praktisera och utmana sina komfortzoner. Trial and error metoden. Känna sig obekväm. Jag tror det behövs för att växa och ta sig till en ny nivå. Practise what you teach. 

“Every positive change - every jump to a higher level of energy and awareness - involves a rite of passage. Each time to ascend to a higher rung on the ladder of personal evolution, we must go through a period of discomfort, of initiation. I have never found an exception.” - Dan Millman

Något jag själv skulle vilja bli bättre på är att just ta mig tid för att samla tankarna inför dagen. Bygga ett starkt mentalt psyke, där egot får stryka på foten och ett nytt bättre jag med tiden utvecklas. Sikta mot det som David Deida säger: ”Everything changes” stadiet.

Kanske någon tycker: ”Men hallåå, måste jag gå igenom allt det här jobbiga som ”äventyrarpersonligheten” vill utsätta mig för, är det värt det?

Ja, jag vill hävda det. Det ger dig framtida fördelar, större insikt, större förståelse. För mig är det värt det! Jag måste vandra den stigen helt enkelt.

Finns det undantag? 
- Ja... Jag tror ju tex inte att det är nödvändigt att jag måste hoppa fallskärm för att det vore kanske en utmaning att kasta sig ut från ett plan. Nej, jag tror inte jag utvecklas mentalt av det. Why would I liksom? Jag behöver inte hoppa bumjyjump för att lära mig övervinna rädslan att kasta mig ut för ett stup. Jag ser ingen större nytta med det! Jag kan ju berätta att jag har en fobi vad gäller hajar. Att simma i vatten där det finns hajar. Jag har jobbat bort det värsta runt denna fobi (genom att göra just detta, simma i hajvatten). Något jag bland annat skulle vilja göra är att åka till sydafrika och möta en av mina största rädslor, en stor vithaj i det vilda. WOW, det vore häftigt! .... Men det är ingenting som jag tror utvecklar mig. Att sitta i en bur ganska tryggt och se på vithaj som kanske i bästa fall försöker käka upp mig. Njaa.. inget som utvecklar mig mentalt (tror jag).

Däremot tror jag att det finns många fördelar av att höja sin egen mentala nivå, och du kommer märka att ditt liv faktiskt blir bättre (med tiden). Själv har jag många fördomar om en del människor jag möter (som jag brottas med, tankar alltså). Jag måste helt enkelt ta mig till nästa nivå, att lära mig att älska ALLA människor. Se det goda i alla människor. Alla människor har ju något gott i sig! Eller hur?!

Och vidare på det här med mental träning: Ray Dalio (grundare och CEO för Bridgewater Associates, den största Hedgefonden som finns) säger att 20 minuter meditation varje morgon och kväll är bland den bästa investeringar han gjort. Ray har samma passion för personlig utveckling som jag själv.. Det var också av honom som jag lärde mig en för mig ny ordkombination häromdagen: Personlig Evolution. Jag tyckte det var vackert uttryckt, jag hade inte hört det förut.

Personlig evolution = Personlig (process varigenom levande organismers egenskaper förändras från en form till en annan)

“That most of all growth -- you can't get stronger physically and mentally unless you're having pain, because you're stretching yourself, you're going into a new level. So pain is good if you're exercising, right? Go exercise at the gym. It starts off painful, but as you start to get going with it, and you start to see the benefits of it, and you start to change actually your brain physiology in terms of what actually determines whether it's painful or not, it becomes pleasurable. So behavioral modification usually takes place over about 18 months of doing something.” – Ray Dalio .

Håller du med mig angående förändring? Har du också två personligheter som stretar?