Är älska något man gör eller en känsla?

En mycket intressant frågeställning!

Som vanligt är det Stephen R. Covey som får mig att öppna ögonen och reflektera. Dels om kärlek och att älska. Ordet älska som ett verb. Och ett verb är något man gör eller som det går att sätta "att" framför. Så vill jag i alla minnas det.
Det är helt klart skillnad mellan att känna lust för någon och att älska någon. När någon i Hollywood säger att "they fell in love" bara genom att se en person så är det inte sann "love".. Ofta är det lust vi känner när känslorna gör oss nyfikna och vi vill vara med en viss person, när vi känner åtrå, begär eller ett litet pirr av något slag som gör oss attraherade. En slags hypnos där vi tror att vi är "kära" och där vi lätt förbiser "röda flaggor".  Sann kärlek är något djupare, kanske mer kopplat till dygdmässigt beteende. Kärlek och att bli älskad är något man mer förtjänar tror jag. Kan det vara så att allt prat om kärlek, "kär", älska osv ibland tappat sin ursprungliga betydelse .. ?

Läs nedanstående några gånger, det är innehållsrik text med djup.

//s109, De 7 Goda Vanorna av Stephen R. Covey //

”I den stora litteraturen i alla framåtskridande samhällen är älska ett verb. Reaktiva människor gör det till en känsla. De styrs av känslor. Hollywood har via filmens värld fått oss att tro att vi inte är ansvariga, utan att vi är utlämnade åt våra känslor. Men filmerna från Hollywood beskriver inte verkligheten. Om våra känslor styr våra handlingar är det därför att vi har frånsagt oss vårt ansvar och gett dem makten att göra det. 

Proaktiva människor förvandlar kärlek till ett verb. Kärlek är en handling: de uppoffringar man gör, när man ger av sig själv, som när en mor sätter ett nyfött barn till världen. Om man vill studera kärlek, ska man studera dem som offrar sig för andra, till och med för människor som kanske kränker dem eller inte älskar dem tillbaka. Är man förälder kan man se på kärleken man känner för sina barn, som man gjort uppoffringar för. Kärlek är ett värde som blir verklighet genom kärleksfulla handlingar. Proaktiva människor kan låta känslorna underordna sig värderingarna. Kärlek som känsla kan återerövras.”

Låt oss höra vad Sigmund Freud har att säga i ämnet

Från ”Vi vantrivs i kulturen” (Das Unglück in der Kultur)(Eng. titel: Civilization and its Discontents)
Av Sigmund Freud

”Språkets vårdslöshet i bruket av ordet ”kärlek” kan rättfärdigas genetiskt. Kärlek kallar man förhållandet mellan en man och en kvinna som på grundval av sina genitala behov har grundat en familj, men kärlek kallar man också de positiva känslorna mellan föräldrar och barn och mellan syskon, fast vi måste beskriva denna relation som målhämmad kärlek, som ömhet. Den målhämmade kärleken var ursprungligen en alltigenom sinnlig kärlek, vilket den fortfarande är i människans omedvetna. Både den alltigenom sinnliga och den målhämmade kärleken sträcker sig ut över familjens gränser och åstadkommer nya bindningar till personer som förut varit främmande.” – Sigmund Freud

Är det en familjefientlig miljö vi lever i?

Lever vi i en familjefientlig miljö nu för tiden? Barnafödandet tycks gå ner i västvärlden. När jag växte upp hade jag som de flesta en dröm av att hitta ”drömtjejen” och sen bilda familj. Allt skulle vara så idylliskt och bra. Antagligen var allt influerat av Hollywood, (någon bra film). Men verkligheten har fått mig allt längre och längre ifrån den drömmen. Idag vet jag inte ens om det är något jag vill sträva efter... När jag idag läste ur boken ”Familj till 100%” av Stephen R. Covey slogs jag av följande text:

//s23: Bokutdrag – Familj till 100%, av Stephen R. Covey

(THE 7 HABITS OF HIGHLY EFFECTIVE FAMILIES), svenska förlaget

//

”Ett av skälen till att metoden inifrån och ut är så livsviktig är att tiderna har förändrats drastiskt. I det förflutna var det lättare att framgångsrikt uppfostra en familj ”utifrån och in” därför att samhället var en bundsförvant, en resurs. Människor omgavs av rollmodeller, goda exempel, förstärkande budskap i massmedia, familjevänlig lagstiftning och stödsystem som skyddade äktenskapet och medverkade till att skapa starka familjer. På grund härav var det i stort sett möjligt att uppfostra familjer ”utifrån och in”. Framgång var i mycket högre grad en fråga om att ”följa med strömmen”.
Men strömmen har förändrats – genomgripande. Och att ”följa med strömmen” idag är förödande för familjen!

Även om det kan vara uppmuntrande att försöka återvända till ”familjevärderingar” är det ett faktum att utvecklingen i samhället under de senaste 30-50 åren avgjort har gått från familjevänligt till familjefientligt. Vi försöker navigera i en turbulent, familjefientlig miljö, och den starka motvinden driver lätt många familjer ur kurs.”

--- -- En riktigt bra bok förresten! -- ---

Ja, det är nog en ganska familjefientlig tid att försöka fostra en familj i, att ha bra värderingar osv. Det måste vara svårnavigerade vatten för en familj. Barnen tycks vara fullt upptagna med att ta till sig all stimulans från både höger och vänster och i någon mån passa in hos sina kompisar. Det är nog många familjer som har svårt att hålla en vettig kurs i dagens röriga "stimulans"-rike. Vårt samhälle tycks med tiden blivit alltmer dysfunktionellt. Allt fler människor lider av diverse problem. Av samhället får vi liten hjälp (barnbidragen är t.ex. mest till för att det ska födas barn, inte för att hjälpa familjer med värderingar)..Och den generösa barnledigheten är främst inriktad på att hjälpa någon förälder vara hemma, kanske inte för familjens skull, allt beroende på hur familjen väljer såklart..
Skolväsendet utbildar oss mest till att bli goda ansvarspliktiga anställda. De utbildar oss inte i viktiga värdegrunder, väldigt begränsad personlig utveckling..
Hur vore det om vi utbildade oss att från grunden vi blir bättre medmänniskor, bättre grundprinciper, förstå vad som är viktigt. (inifrån och ut och inte bara som pekpinnar från någon "besserwisser"). Allt detta måste vi ta ansvar för själva, och det kan vara svårt att få tiden att räcka.

En jämförelse mellan de svåraste disciplinproblemen mellan 1940 och 1990. Tycker du att vi människor har gått framåt eller bakåt i utveckling de sista decenniumerna?
Från boken. Familj till 100%, av Stephen R. Covey, s25 

Min egen vilja att bilda familj har minskat successivt med tiden. I en tid där prylar, status och känslolivet tycks ha stort fokus vet jag inte om jag skulle orka med allt det där ytliga.. Jag blir tillräcklig känslomässigt dränerad ändå av ett tufft arbetsliv. Som det är nu behöver många av oss tid att ladda batteriena och att då vara i en hemmiljö av enbart stök, drama och stoj skulle kanske bli för mycket. Kanske just därför hör man var och varannan gå in väggen eller drabbas av utmattning.

Det är tillräcklig svårt att veta vad man vill. I dag tycks kärlek mer bygga på en tillfällig känsla av lust än något hållbart. Skilsmässor till höger och vänster hör till vardagen.. Det avges starka löften som ej vidmaktshålls, förtroendet för varandra sviktar. Självförverkligandet tycks vara i fokus, inte familjens bästa. Ett samhälle där själviskhetens råder, ett kallt samhälle. Tror precis som Covey att det är svårt att springa i motvind i ett samhälle där strömmen går åt andra hållet.

Ett något dystert inlägg kan tyckas.. men.. Jag hoppas verkligen att vi går mot ljusare tider, ibland får jag känslan av det. :-)  Nu över till dig..

Har du några tankar i ämnet?