Förberedelse plus självdisciplin, vägen till målet - Christer Olsson

Läser en bok av Christer Olsson 

Jag lyssnade på en podd med Framgångspodden och kom över Christer Olssons kloka ord. Tänkte jag skulle läsa någon av hans böcker. Här kommer ett litet bokutdrag nedan.

En sak som jag tyckte var intressant var hur Christer betonade förberedelse tillsammans med självdisciplin. Alltså för att nå sina mål.

Jag reflekterar.. Hur kommer man till självdisciplin?

Förberedelser, små steg i taget. En sak i taget till något som leder fram till något bra.

För mig; att det finns någon morot där - lön, uppskattning, möjlighet till att tjäna pengar, hot, förhoppning om sex, givande relation, intellektuellt utbyte, vad som helst som skapar någon slags motivation som är tillräcklig.

Det som omotiverar är klyshighet, fluffiga meningar. Folk som försöker sätta press på mig. Auktoritet behandling. "Gör något för att jag säger det".
- Ingen payoff, saker som bara tar tid i anspråk

- Onödig aktivitet, tex jobbmöten som inte kommer någonstans eller tragglar samma saker.

- Saker som upplevs som tråkiga

Enklast - om man känner intresse / passion för det. För mig kommer energin 'gratis' att vilja jobba med saken. Viljan av åstadkomma något.

Christer Olsson (2014). Du läcker vad du tänker.

Olsson C. (2014). Du läcker vad du tänker.

 

(p. 95) //Christer Olssons bok

”Att vara förberedd även på det oförutsägbara är A och O för den som vill vara framgångsrik alldeles oavsett mål. En genomtänkt plan är nödvändig. Disciplinen att följa den likaså.

Men att vara förberedd – kan vara en komplex fråga. I min värld handlar det inte bara om slavisk disciplin. Det handlar också om att vara öppen och receptiv för en föränderlig värld. När genombrottet du väntar på kommer ser det kanske inte ut som du förväntat dig? Jag tror tricket är att vara förberedd på det oförutsägbara. Döm inte boken efter omslaget eller idén efter dina gamla föreställningar.

Om det gick att göra ett diagram på detta, ”Hur man når framgång” så skulle förberedelser kunna vara den ena axeln. Kombinera med självdisciplin på den andra, så kommer du nära en vattentät ekvation som leder mot dina mål.

Självdisciplin, till och med fanatisk disciplin som Collins pratar om, är eftersträvansvärt. Det hjälper dig att gå ner i vikt. Det hjälper dig fokusera. Det hjälper dig nå dina mål och det är som tur är både gratis och möjligt för alla att skaffa sig. (I sin allra enklaste form kan det handla om så banala saker som att stänga av jobbtelefonen på söndagskvällen.)

Faktum är att det mesta börjar med självdisciplin. De nödvändiga förberedelser du behöver göra till exempel, blir inte gjorda om du inte är disciplinerad.”

Christer gillar Stephen R. Covey precis som jag!

De 7 vanorna, mycket bra från Covey.

Jag har skrivit om Stephen och de 7 goda vanorna någonstans på bloggen om du vill läsa. Används sökrutan så hittar du.

Hej då.

De 7 Goda Vanorna, av Stephen R. Covey

Mer bokutdrag från följande bok...

//s35  //

”Idéerna i ramverket är tidlösa. Det är principer, eller sanningen. Det är därför de fungerar och därför de talar till människor i alla åldrar runt om i världen.”

// Längre ner samma sida, s35 //

”Det finns ingen effektivitet utan disciplin och det finns ingen disciplin utan karaktär.”

//s51 //

”Som kontrast var nästan all litteratur från de omkring första 150 åren i stället inriktad på något som skulle kunna kallas karaktär som grund för framgång – det vill säga hederlighet, ödmjukhet, trofasthet, måttfullhet, mod, rättvisa, tålamod, flit, enkelhet, blygsamhet och den gyllene regeln. Benjamin Franklins självbiografi är ett exempel på den typen av litteratur. Den är i princip berättelsen om en mans arbete med att integrera vissa principer och vanor på djupet av sin karaktär.”

//s61 //

”Men inte alla paradigmskiften är positiva. Som vi har sett har skiftet från inriktning på karaktär till inriktning på image medfört att vi har övergett just de rötter som bidrar till verklig framgång och lycka.”

//s65 //

”Andra exempel innefattar hederlighet och ärlighet. De skapar själva grunden för tillit, vilket är avgörande för samarbete och långsiktig personlig och interpersonell utveckling.”

//s70 Stephen har en kontrovers med sin dotter som inte vill låna ut hennes ägodelar till andra barn //

”Jag kanske hade högre förväntningar på henne, därför att jag själv befann mig på en lägre nivå på min egen skala. Jag kunde eller ville inte vara tålmodig eller förstående så jag förväntade mig att hon skulle lämna ifrån sig sina saker. I ett försök att kompensera för min otillräcklighet hämtade jag styrka från min ställning och auktoritet och tvingade henne att göra som jag ville.

Men att hämta styrka på det viset skapar svaghet. Det skapar svaghet hos den som gör det eftersom det förstärker beroendet av yttre faktorer för att uträtta något. Det skapar svaghet hos den som tvingas ge efter, och hämmar utvecklingen av oberoende resonemang, utveckling och inre disciplin. Och slutligen leder det till en sämre relation. Rädsla ersätter samarbete och båda berörda parter blir mer nyckfulla och defensiva.”

//s70 //

”Min erfarenhet är att det finns bra och dåliga tillfällen att lära ut saker. När relationer är ansträngda och stämningen laddad uppfattas ett försök att lära ut något som dömande och avvisande. Men om man tar upp saken när man är ensam med barnet, när relationen är bra, och då väljer att diskutera det man vill lära ut har det mycket större effekt. Det kan vara så att jag inte var tillräckligt emotionellt mogen för att kunna göra det då.”

Är älska något man gör eller en känsla?

En mycket intressant frågeställning!

Som vanligt är det Stephen R. Covey som får mig att öppna ögonen och reflektera. Dels om kärlek och att älska. Ordet älska som ett verb. Och ett verb är något man gör eller som det går att sätta "att" framför. Så vill jag i alla minnas det.
Det är helt klart skillnad mellan att känna lust för någon och att älska någon. När någon i Hollywood säger att "they fell in love" bara genom att se en person så är det inte sann "love".. Ofta är det lust vi känner när känslorna gör oss nyfikna och vi vill vara med en viss person, när vi känner åtrå, begär eller ett litet pirr av något slag som gör oss attraherade. En slags hypnos där vi tror att vi är "kära" och där vi lätt förbiser "röda flaggor".  Sann kärlek är något djupare, kanske mer kopplat till dygdmässigt beteende. Kärlek och att bli älskad är något man mer förtjänar tror jag. Kan det vara så att allt prat om kärlek, "kär", älska osv ibland tappat sin ursprungliga betydelse .. ?

Läs nedanstående några gånger, det är innehållsrik text med djup.

//s109, De 7 Goda Vanorna av Stephen R. Covey //

”I den stora litteraturen i alla framåtskridande samhällen är älska ett verb. Reaktiva människor gör det till en känsla. De styrs av känslor. Hollywood har via filmens värld fått oss att tro att vi inte är ansvariga, utan att vi är utlämnade åt våra känslor. Men filmerna från Hollywood beskriver inte verkligheten. Om våra känslor styr våra handlingar är det därför att vi har frånsagt oss vårt ansvar och gett dem makten att göra det. 

Proaktiva människor förvandlar kärlek till ett verb. Kärlek är en handling: de uppoffringar man gör, när man ger av sig själv, som när en mor sätter ett nyfött barn till världen. Om man vill studera kärlek, ska man studera dem som offrar sig för andra, till och med för människor som kanske kränker dem eller inte älskar dem tillbaka. Är man förälder kan man se på kärleken man känner för sina barn, som man gjort uppoffringar för. Kärlek är ett värde som blir verklighet genom kärleksfulla handlingar. Proaktiva människor kan låta känslorna underordna sig värderingarna. Kärlek som känsla kan återerövras.”

Låt oss höra vad Sigmund Freud har att säga i ämnet

Från ”Vi vantrivs i kulturen” (Das Unglück in der Kultur)(Eng. titel: Civilization and its Discontents)
Av Sigmund Freud

”Språkets vårdslöshet i bruket av ordet ”kärlek” kan rättfärdigas genetiskt. Kärlek kallar man förhållandet mellan en man och en kvinna som på grundval av sina genitala behov har grundat en familj, men kärlek kallar man också de positiva känslorna mellan föräldrar och barn och mellan syskon, fast vi måste beskriva denna relation som målhämmad kärlek, som ömhet. Den målhämmade kärleken var ursprungligen en alltigenom sinnlig kärlek, vilket den fortfarande är i människans omedvetna. Både den alltigenom sinnliga och den målhämmade kärleken sträcker sig ut över familjens gränser och åstadkommer nya bindningar till personer som förut varit främmande.” – Sigmund Freud

Vana 1: Var Proaktiv, språkbruk

Fortsätter inspireras av en bok som jag läste för några år sedan och nu läser om, fast denna gång översatt till svenska. De 7 Goda Vanorna av Stephen R. Covey. Läs den!


Begrunda följande och avgör om du pratar Reaktivt eller Proaktivt.

Reaktiva människors språk fritar dem från allt eget ansvar. De skyller alltid på andra omständigheter, Även kända som "offerkoftor". Som om de inte har någon egen fri vilja..

So what om du haft det tuffare än andra, använd den kraften till något gott istället för att låta dessa omständigheter sänka dig.

Vana 2, att börja med slutet i siktet (barnuppfostran)

Dags för lite mer Stephen R. Covey! Yes! Det var ett tag sedan jag skrev ett par inlägg om hans idéer, men ett par inlägg som kan läsas här och här. I alla fall gillar jag hans arbete väldigt mycket och i nedanstående text blir det lite reflektioner kring barnuppfostran. Ja även en del i "Peaceful Parenting" tråden som jag skrivit lite om tidigare. Det är från boken: De 7 Goda Vanorna.

Nedanstående text är från den här boken som jag tycker är jättebra! De 7 Goda Vanorna, av Stephen R. Covey

//s132, Stephen R. Covey pratar om ineffektiva präglingar, om att reagera reaktivt vs proaktivt. Här handlar det om barnuppfostran och om att skapa band istället för att styra med skrämseltaktik och auktoritet, om att börja med slutet i siktet.. //

”Vi kan till exempel anta att jag är överdrivet reaktiv när det gäller mina barn. Anta att så fort de gör något som jag tycker är olämpligt drar det ihop sig i magen på mig. Jag blir defensiv och ställer in mig på bråk. Mitt fokus är inte långsiktig utveckling och förståelse utan beteendet på kort sikt. Jag försöker vinna striden, inte kriget.

Jag plockar fram min ammunition – min överlägsna storlek och auktoritet – och så skriker jag eller skrämmer eller hotar eller bestraffar. Och jag vinner. Och så står jag där, segrande, i spillrorna av en förstörd relation medan mina barn låtsas lyda mig. Men inombords är de upproriska och de håller tillbaka känslor som kommer att ta sig värre uttryck längre fram. 

Men om jag satt på begravningen vi föreställde oss tidigare, och ett av mina barn skulle säga några minnesord, skulle jag vilja att hans liv hade blivit ett bevis på god uppfostran, lärande och bestraffningar med kärlek under många år, snarare än fullt av ärr efter alla sammandrabbningar. Jag skulle vilja att hans hjärta och sinne var fyllda av fina minnen och meningsfulla stunder tillsammans. Jag skulle vilja att han kom ihåg mig som en kärleksfull far som delade både det roliga och svåra i att växa upp. Jag skulle vilja att han kom ihåg när han vände sig till mig med problem och oro. Jag skulle vilja att jag hade lyssnat och älskat och hjälpt honom. Jag skulle vilja att han visste att han visste att jag inte var perfekt men att jag hade försökt så gott jag kunde. Och att det kanske inte fanns någon annan i världen som älskade honom lika mycket som jag.”

---------------- Tänkvärt eller hur? -----------------------

Nej, jag har inte fått någonting för att skriva detta inlägg.. Jag skriver bara som saker jag själv finner intressant.