Urkällan (engelska originalets titel:
The Fountainhead) är en roman av Ayn Rand från 1943. Tolv förlag hade refuserat boken, innan The Bobbs-Merrill Company beslöt sig för att ge ut den.
Jag har precis börjat läsa den och det finns en undermening som utgår utifrån hennes filosofi. Du behöver antagligen läst lite Ayn Rand innan för att upptäcka hennes liknelser.
Det här en bok som hånats av kritikerna när den kom ut, men som sedan gick vidare till att bli en enorm bästsäljare, och i dag säljer tiotusentals exemplar årligen. En senare bok som Ayn skrev var "
Atlas Shrugged", den sägs vara Rands magnum opus dvs '
det stora verket' och åsyftar en persons största eller mest kända verk. Ibland sägs Atlas Shrugged vara den näst mest inflytelserika bok i att väcka amerikanska tankar, med bara bibeln före sig, och då har bibeln ett antal år i försprång så att säga..
Nedan ett utdrag från några sidor i början av boken. Det handlar om att Howard Roark blivit relegerad från att forsätta studera arkitektur och blivit kallad till rektorn för några sista ord..
------- BOKUTDRAG från Urkällan, av Ayn Rand, utgiven av Timbro, översättning Ylva Spångberg ------
//s18-19 //
”Roark log. Det var inte något lyckligt leende, inte tacksamt. Det var ett enkelt, obesvärat leende, och det var roat.
”Jag tror inte att ni förstod mig riktigt”, sade Roark. ”Vad fick er att tro att jag vill komma tillbaka?”
”Va?”
”Jag kommer inte tillbaka. Jag har ingenting mer att lära mig här.”
//fortstätter direkt sidan 19 //
”Nu förstår jag
verkligen inte”, sade rektorn avmätt.
”Är det någon mening med att jag förklarar? Det spelar ingen roll längre.”
”Nu är ni vänlig och förklarar er.”
”Om ni så vill. Jag vill bli arkitekt, inte arkeolog. Jag förstår inte meningen med att rita renässansvillor. Varför skulle jag lära mig att rita dem när jag aldrig kommer att bygga dem?”
”Renässansens storslagna stil är långt ifrån död, min pojke. Varje dag bygger man hus i den stilen.”
”Det gör man. Och det kommer man att fortsätta med. Men inte jag.”
”Så, så, det här är barnsligt.”
”Jag kom hit för att lära mig bygga hus. Det jag har fått ut av uppgifterna här är att lära mig lösa dem på samma sätt som jag skulle lösa en riktig uppgift i framtiden. Jag gjorde dem så som jag skulle bygga dem. Jag har lärt mig allt jag kan lära mig här – i de byggnadstekniska ämnena, som ni ogillar så. Jag skulle inte få ut något av att ägna ytterligare ett år åt att rita italienska vykort.”
En timme tidigare hade rektorn önskat att hans samtal med Roark skulle avlöpa så lugnt som möjligt. Nu önskade han att Roark skulle visa några känslor, för det verkade onaturligt att vara så lugn och naturlig i det här läget.
”Menar ni på allvar att ni tänker bygga
så där, när och
om ni blir arkitekt?”
”Ja.”
”Min käre vän, vem skulle låta er göra det?”
”Det är inte frågan. Frågan är, vem skulle hindra mig?”
”//slut på citat//
//Gör ett hopp i texten och fortsätter på s20.. Fetstilen gjord av mig, för att synliggöra//
”
”För Guds skulle, måste ni vara så naiv?”
”Men jag förstår inte. Varför vill ni att jag ska tycka att det där är stor arkitektur?” Han pekade på bilden av Parthenon.
”Det
där”, sade rektorn, ”är Parthenon.”
”Det är det.”
”Jag kan inte slösa bort min tid på dumma frågor.”
”Som ni vill.” Roark reste sig, han tog en lång linjal från skrivbordet, han gick fram till bilden. ”Ska jag tala om varför det är uruselt?”
”Det är
Parthenon!” sade rektorn.
”Ja, för h*lv*te. Parthenon!" //motsatsen till himmelen är redigerad utifrån grundtexten //
Linjalen slog i glasskivan.
”Titta här”, sade Roark. ”De här berömda räfflorna på de berömda kolonnerna – varför finns de där? För att dölja fogarna i träet när man har träpelare – fast de här är inte av trä, det är av marmor. Triglyferna då, vad är de? Av trä. Träbjälkarna lagda på samma sätt som folk var tvungna att göra när de började bygga timmerkojor. Era greker tog marmor och gjorde kopior av sina träbyggnader med den, därför att andra hade byggt på det viset. Sedan dök renässansmästarna upp och gjorde kopior i murbruk av marmorkopior av träkopior. Nu sitter vi här och göra kopior i stål och betong av murbrukskopior av marmorkopior av träkopior. Varför?”
Rektorn tittade nyfiket på honom. Det var något som förbryllade honom – inte det Roark sade, utan att hans sätt att säga det.
”Regler?” sade Roark. ”Det här är mina regler: vad man kan göra med ett material får man aldrig göra med ett annat. Det finns inte två likadana material. Det finns inte två likadana byggplatser. Det finns inte två byggnader som tjänar samma syfte.
Syftet, materialet och platsen bestämmer formen. Ingenting kan vara förnuftigt eller vackert om det inte är gjort efter en huvudidé, och idén bestämmer varje detalj. En byggnad lever, precis som men människa. Dess integritet ligger i att den följer sin egen sanning, sitt eget tema, och tjänar sitt syfte. En människa lånar inte delar av sin kropp. En byggnad lånar inte sjok av sin själ. Dess skapare ger den dess själ, och varje vägg, fönster och trappa utrycker den.”
//fortsätter längre ner, samma sida, s20, där Howard Roark återigen har ordet, fortfarande i diskussion med rektorn där han studerat för att bli arkitekt (och just blivit relegerad). Fetstil gjord av mig.. //
”Varför har vem som helst rätt – bara det inte är man själv? Varför är det de andras antal som avgör om deras åsikter är sanna? Varför //s21 // har sanningen bara blivit en fråga om att räkna – och bara addition, till på köpet?
Varför har allting förvridits till orimlighet, bara för att det ska passa allting annat? Det måste finnas någon anledning. Jag vet inte vad. Jag har aldrig gjort det. Jag skulle vilja förstå varför.”
”För guds skull”, sade rektorn. ”Sätt er ner... så, det var bättre... Skulle ni ha väldigt mycket emot att lägga ned den där linjalen?... Tack... Hör på mig nu. Ingen har någonsin förnekat att den moderna tekniken är viktig för en arkitekt. Vi måste lära oss att anpassa det förflutnas skönhet till dagens behov. Det förflutnas röst är folkets röst. Inom arkitekturen har ingenting någonsin uppfunnits av en ensam människa. Den sanna skapande processen sker långsamt, gradvist, anonymt, kollektivt, och varje människa samarbetar med alla de andra och underordnar sig majoritetens normer.”
”Men ni förstår inte”, sade Roark stillsamt, ”jag har kanske sextio år till att leva. Det mesta av tiden kommer jag att arbeta. Jag har valt det jag vill arbeta med. Om jag inte finner någon glädje i det, så dömer jag bara mig själv till sextio års plåga.
Och jag kan bara finna glädje i det om jag gör mitt arbete så bra jag kan. Men vad som är bra är en fråga om normer, och jag sätter upp mina egna normer. Jag ärver ingenting. Jag står inte vid slutet av någon tradition. Jag kanske står vid början av en.”
”Hur gammal är ni?” frågade rektorn.
”Tjugotvå”, sade Roark.
”Då är det ursäktligt”, sade rektorn. Han verkade lättad. ”Ni kommer att växa ifrån allt det där.” Han log."
//Stannar där, vill ni veta mer får ni läsa boken! :-) //
------------ SLUT BOKUTDRAG ----------------------
Bild på
Parthenon som omnämns utifrån arkitektur ovan.
"
Parthenon.Southern.Side.damaged". Licenserat under
CC BY-SA 3.0 via
Wikimedia Commons.
