 |  |
| . |
 |
| Nedanstående text är från den här boken som jag tycker är jättebra! De 7 Goda Vanorna, av Stephen R. Covey |
”Vi kan till exempel anta att jag är överdrivet reaktiv när det gäller mina barn. Anta att så fort de gör något som jag tycker är olämpligt drar det ihop sig i magen på mig. Jag blir defensiv och ställer in mig på bråk. Mitt fokus är inte långsiktig utveckling och förståelse utan beteendet på kort sikt. Jag försöker vinna striden, inte kriget.
Jag plockar fram min ammunition – min överlägsna storlek och auktoritet – och så skriker jag eller skrämmer eller hotar eller bestraffar. Och jag vinner. Och så står jag där, segrande, i spillrorna av en förstörd relation medan mina barn låtsas lyda mig. Men inombords är de upproriska och de håller tillbaka känslor som kommer att ta sig värre uttryck längre fram.
Men om jag satt på begravningen vi föreställde oss tidigare, och ett av mina barn skulle säga några minnesord, skulle jag vilja att hans liv hade blivit ett bevis på god uppfostran, lärande och bestraffningar med kärlek under många år, snarare än fullt av ärr efter alla sammandrabbningar. Jag skulle vilja att hans hjärta och sinne var fyllda av fina minnen och meningsfulla stunder tillsammans. Jag skulle vilja att han kom ihåg mig som en kärleksfull far som delade både det roliga och svåra i att växa upp. Jag skulle vilja att han kom ihåg när han vände sig till mig med problem och oro. Jag skulle vilja att jag hade lyssnat och älskat och hjälpt honom. Jag skulle vilja att han visste att han visste att jag inte var perfekt men att jag hade försökt så gott jag kunde. Och att det kanske inte fanns någon annan i världen som älskade honom lika mycket som jag.”
|
|
”Insiktsfull kan jag inte kalla mig. Jag har varit en sökare och är det fortfarande, men jag söker inte längre i stjärnorna eller böckerna, jag har börjat lära av blodet som pulserar inom mig. Min historia är inte trevlig, inte ljuv och harmonisk som de påhittade historierna, den smakar oförnuft och förvirring, galenskap och dröm, så som livet gör för alla som inte längre vill bedra sig själva.”
”Och ”man” vill alltid det som är bekvämt och ger en själv rätt.” Man fruktade Kains barn, de hade ett ”märke”.//längre ner samma sida, s32 //
”Modiga och karaktärsfasta människor är alltid mycket skräckinjagande för andra.”
”Demian skulle nämligen ha begärt mer av mig än mina föräldrar gjorde, mycket mer, han skulle med lock och pock, med spott och spe försökt göra mig mer självständig. Ack, detta vet jag ju idag: Inget här i världen bjuder människan mer emot än att gå den väg som leder till henne själv!”
”- Men hur förhåller det sig egentligen med den fria viljan? frågade jag. Du säger att man inte har någon fri vilja. Men i nästa andetag säger du att man bara behöver koncentrera sin vilja ordentligt för att nå sitt mål. Det går ju inte ihop! Om jag inte är herre över min vilja, kan jag ju inte heller koncentrera den på det ena eller andra.
Han klappade mig på axeln. Det gjorde han alltid när jag sa något han gillade.
- Bra att du ifrågasätter! sa han med ett skratt. Man ska //s59 // alltid ifrågasätta, man ska alltid tvivla.”
”Denna musik och hans ”Actus tragicus” framstår ännu idag för mig som kvintessensen av all poesi och konstnärlig uttryckskraft.”
”Det var ingen glädjande insikt, trots att den på sätt och vis bekräftade min egen uppfattning. Den var hård och smakade beskt, eftersom den antydde att jag hade ett eget ansvar, att jag inte längre fick lov att vara barn, att jag måste stå på egna ben.”
”Du har på sin höjd sett en skymt av sanningen.”//Fortsätter länger ner samma sida, s65 //
”Även den som aldrig gör något förbjudet kan vara en stor skurk. Och vice versa. Egentligen är det bara en fråga om bekvämlighet! Det som är för bekväma av sig för att tänka själva och vara sina egna domare rättar sig efter gällande lagar och förordningar. De gör det lätt för sig.”//Hermann om vad han inte är kapabel till. S97 //
”Bara en sak var jag inte kapabel till: att rycka loss det livsmål som dolde sig djupt inom mig och ställa upp det framför mig, så som andra gjorde, alla dessa som visste precis att de ville bli professor eller domare, läkare eller konstnär, och som visste hur lång tid det skulle ta och vilka fördelar det hade. Detta var jag inte kapabel till. Kanske skulle jag också bli något sådant i framtiden, men hur skulle jag kunna veta det? Kanske skulle jag få söka och söka i åratal och ändå inte bli något, ändå aldrig nå ett mål. Eller kanske skulle jag faktiskt nå ett mål, men ett dåligt, ett farligt, ett skrämmande mål.”
”När en människa finner något som hon är i stort behov av, är det inte slumpen som visar henne vägen, utan hon själv, det är hennes egen längtan och ett inre tvång som leder henne rätt.”
Pistorius:
”Ni anser väl inte att alla tvåbenta varelser som springer omkring därnere på gatan är människor, enbart därför att de står upprätt och är havande med sina ungar i nio månader? Ni ser ju hur många av dem som är fiskar eller får, maskar eller blodiglar, hur många som är myror eller bin! Visst finns möjligheten att bli människa hos var och en av dem, men det är först när de anar den, först när de börjar bli medvetna om den, som de verkligen gör denna möjlighet till sin.”
“Sent en kväll när höstvinden ven strosade jag genom staden och hörde hur studentföreningarna sjöng på krogarna. I moln av tobaksrök trängde sången i mäktiga vågor ut genom de öppna fönstren, högljudd och stram, men också andefattig och livlöst enformig.
Jag stod i ett gathörn och lyssnade; från två krogar ljöd de unga männens rutinmässiga uppsluppenhet genom natten. Överallt gemenskap, överallt sällskapsliv, överallt denna lust att fly från det egna ödet till värmen och tryggheten i flocken!
Bakom mig gick två män långsamt förbi. Jag hörde brottstycken av deras samtal.
Är det inte precis som ungkarlshuset i en *pip*by? sa den ene. Allting stämmer ju, till och med tatueringar är fortfarande på modet. Detta är det unga Europa, förstår ni.
Rösten tycktes mig märkligt uppfordrande - och bekant.
Jag följde efter de båda längs den mörka gatan. Den ene var japan, liten och elegant; när han passerade under en gatlykta såga jag hans gula, leende lysa upp.
Så talade den andre igen.
Nåja, det är väl inte bättre hos er i Japan. Människor som inte går i flock är sällsynta överallt. Men det finns en och annan även här.
Vartenda ord fyllde mig med skräckblandad glädje. Jag kände den som talade. Det var Demian.”
“Han talade om vad som kännetecknade tidsandan i Europa. Överallt, sa han, härskade kollektivismen och flockmentalitet, ingenstans frihet och kärlek. All denna gemenskap - från studentkårerna och sångföreningarna till nationalstaterna - var tvångsmässig, det var en gemenskap byggd på ångest, rädsla och oro, och den var så rutten inuti att den när som helst kunde falla sönder.
Gemenskap, sa Demian, är något fint. Men det vi nu ser frodas omkring oss är ingen gemenskap. En ny, verklig gemenskap kommer att spira ur individernas förståelse för varandra och kommer för en tid att omdana världen. Den gemenskap som existerar idag är bara flockbeteende. Människor fruktar varandra och flyr därför till varandra - herrarna för sig, arbetarna för sig, de lärda för sig. Och varför är de rädda? Rädsla känner man bara när man är i konflikt med sig själv. Det är rädda eftersom de aldrig accepterat sig själva. En gemenskap bestående av människor som räds det okända inom sig!”
”Jag erinrade mig hur vissa tjänstemän i min hemstad, gamla ärevördiga herrar, klamrade sig fast vid minnena från sina genomfestande universitetsterminer som vid minnen från ett lycksaligt paradis, ja, hur de gjorde sina studentårs svunna ”frihet” till föremål för en kult av det slag som annars bara diktare och andra romantiker ägnar sin barndom. Överallt var det likadant! Överallt sökte folk ”friheten” och ”lyckan” någonstans i det förflutna, av rädsla för att bli påminda om sitt eget ansvar och sitt eget vägval. Man levde i sus och dus några år, men sedan fogade man sig och blev en myndig herre i statens tjänst. Ja, det var sannerligen en rutten värld vi levde i, och ändå var denna studentidioti mindre idiotisk och mindre farlig än hundratals andra saker.
Men när jag slutligen kom fram till mitt hus utanför staden och gick till sängs, var alla dessa tankar som bortblåsta och jag uppfylldes helt av det stora löfte som den gångna dagen gett mig. Så snart jag ville, kanske redan i morgon, skulle jag få //s139 // träffa Demians mor. Studenterna fick rumla och tatuera ansikten bäst de ville, världen fick vara rutten och på väg mot undergången – vad angick det mig! Jag såg bara fram emot att få möta mitt öde i ny gestalt.”
”Hon nickade och såg på mig med genomträngande blick.
- Ja, man måste hitta sin dröm, då blir vägen lätt. Men ingen dröm varar i evighet, det kommer ständigt nya, och man får inte klamra sig fast vid någon av dem.”
”Därute fanns ”verkligheten”, därute fanns gator och byggnader, människor och olika inrättningar, bibliotek och skolsalar – men härinne fanns kärleken och själen, här hölls sagan och drömmen levande. Och ändå levde vi inte alls isolerade från världen; i våra tankar och samtal rörde vi oss ofta mitt i den, men på ett annat plan, vi var inte skilda från flertalet människor genom några gränser utan bara genom ett annat sätt att se. Vår uppgift var att utgöra en ö i världens hav, kanske en förebild, åtminstone en antydan om andra möjligheter i livet. Jag hade länge varit ensam, men här lärde jag mig att gemenskap är möjlig även mellan människor som upplevt fullständig ensamhet. Aldrig mer längtade jag till tillbaka till de lyckligas bjudningar, till de gladas fester, aldrig mer kände jag avund eller hemlängtan när jag såg andra delta i umgängeslivet. Och sakta men säkert blev jag invigd i den hemlighet som delades av dem som bar ”tecknet”.
Vi som hade detta tecken betraktades nog med rätta av den övriga världen som besynnerliga, ja som förryckta och farliga. Vi var människor som hade vaknat, eller höll på att vakna, och vi eftersträvade ett allt mer fullkomligt uppvaknande, medan de andra i sin strävan efter lycka så mycket som möjligt försökte anpassa sina åsikter, sina ideal, sina normer, sitt liv och sina glädjeämnen till den egna flockens krav.”
”När omvälvningarna på jordens yta tvingade vattendjuren upp på land och landdjuren ner i vattnet, var det de individer som villigt fogade sig i sitt öde som också lyckades bemästra det nya och oerhörda och kunde rädda sin art genom fortlöpande anpassning.”
”Tidvis kände jag mig otillfredsställd och ansattes av begär.
Jag trodde att jag inte längre skulle stå ut med att se henne bredvid mig utan att få sluta henne i min famn. Även detta märkte hon genast. När jag en gång uteblev i flera dagar och sedan återkom alldeles uppriven, tog hon mig avsides och sa:
- Ni borde inte hänge er åt önskningar som inte tror på. Jag vet vad ni önskar er. Ni måste antingen ge upp sådana önskningar eller helhjärtat tro på dem. Om ni en gång förmår be på ett sådant sätt att ni själv bli övertygad om att era önskningar ska uppfyllas, då kommer de också att uppfyllas. Men ni önskar er något som ni i nästa ögonblick ångrar, och därför är ni hela tiden rädd. Allt det där måste ni övervinna.”
”Han känner sig kluven i två personer, en anpassad och en upprorisk, och nu vill den upproriska sidan av honom ta över.”
”Så råkar han få en liten trycksak i sin hand som verkar vara riktad direkt till honom, ”Traktat om Stäppvargen”, som i högtidlig stil förklarar hur hans liv hänger ihop och poängterar att han inte är kluven i två identiteter utan att han har tusentals personligheter inom sig, att det gäller att acceptera tillvarons samtliga krafter och upptäcka att själen är gränslös.”
"Att segla eller leva på en båt, leva på oceanen är den sista friheten du har i ditt liv. Med hänsyn till att det inte finns något land i sikte och inga fler regler än dina egna regler och naturligtvis moder naturs regler. Det spelar ingen roll. Det finns ingen hastighetsgräns, det finns ingen som kontrollerar dig, ingen som säger vad du ska göra. Du måste göra saker rätt, det är verkligen farligt där ute om du gör saker som är felaktiga, men ingen säger vad för saker du ska göra.
Det är frihet, du kan gå i vilken riktning du vill. Om du säger "Jag vill gå österut" går du österut. Väst, norr, söder, det spelar ingen roll. Du gör vad du vill. Det är sista stycket av frihet. Du försvinner bara bortom horisonten och ingen bryr sig om det." - Christian på båten SY-ZeroOvanstående är en lätt omskrivning översatt till svenska från nedan
”Sailing or living on a boat, living on the ocean is the last piece of freedom you have in our life’s. Regard there’s no land in sight, and no more rules except your own rules and of course the rules of mother nature. It doesn’t matter. There´s no speed limit, there’s no controlling you, there´s nobody telling you to do things. You have to do things right, it’s really dangerous outside there if you do things wrong, but nobody tells you anything. It’s freedom, you can go in any direction. If you say “I wanna go east” you go east. West, north south, it doesn’t matter. You do what you want. Last piece of freedom. You just disappear beyond the horizon and nobody cares about it.” - Christian på båten SY - Zero
https://www.youtube.com/watch?v=LZj53gp3b1w
Living & Traveling Full Time On A Sailboat ~ An Inspirational Interview
Ett lite snyggare hus går också att göra med container som bas. Kolla in det här huset. Ser inte alls ut som ett containerhus.
 |
| Riktigt snyggt gjort. Man undrar om det är tyst eller om det knakar vid värme och kyla. Vore intressant att testa att bo i och se om det fungerar lika bra som ett hus gjort i annat material än stål. |
|
|
|
|
| . |
|
|
|
|
|
|
|
|
“If we allow Catalonia – and it is not our business – to separate, others will do the same,” he said in a speech at Luxembourg University. “I do not want that. I wouldn’t like a European Union in 15 years that consists of some 98 states,”
 |
| Screenshot from: https://elpais.com/elpais/2017/10/13/inenglish/1507907261_402876.html?id_externo_rsoc=FB_CC |
|
|
//s36 , Om Goldmund //
”I sitt hjärtas innersta älskade han inte studierna, inte grammatik och logik fastän också de hade sin skönhet, utan mer tyckte han om liturgins bild- och tonvärld.”
//s38, Goldmund och Narziss samtalar //
”Här gjorde Goldmund ett inpass: ”Alltid talar du om olikheterna, jag har så småningom märkt att detta är din mest utmärkande egenskap. Om du talar om den stora skillnad som till exempel finns mellan dig och mig, då tycks det mig som om skillnaden inte ligger i något annat än i din märkvärdiga lust att finna olikheter!”
Narziss: ”Ja visst, du träffar härmed huvudet på spiken. I själva verket är det så här: för dig är olikheterna inte särskilt viktiga, men mig förefaller det att vara det enda viktiga. Jag är till min natur boklärd, mitt kall är vetenskapen. Och vetenskapen är, för att citera dina ord, alls ingenting annat än ’lust att finna olikheter’. Man skulle allt inte kunna beteckna dess rätta väsen bättre. För oss vetenskapsmän är ingenting viktigt annat än fastställandet av olikheter, vetenskap är konsten att särskilja. Att till exempel hos varje människa söka finna de särdrag som skiljer henne //s39 // från de andra, betyder att lära känna henne.”
//s41, Narziss förklarar för Goldmund vad det innebär att vara ’vaken’
””Ser du”, sade han, ”det finns bara en enda punkt där jag är dig överlägsen; jag är vaken medan du bara är halvvaken och ibland totalt sover. Vaken kallar jag den som med förstånd och medvetande känner sig själv, sina innersta oförnuftiga krafter, drifter och svagheter och vet att räkna med dem. Att du lär dig det, det är den mening som ditt möte med mig kan ha för dig. Hos dig, Goldmund, är ande och natur, medvetande och drömvärld mycket vitt skilda från varandra. Du har glömt din barndom, ur din själs gömslen söker den vinna dig. Den kommer att låta dig lida ända tills du hörsammar den. – Nog om det! I vaket tillstånd, som sagt, är jag starkare än du, där är jag överlägsen dig och kan därför vara dig till nytta. I allt annat, käre vän, är ju du överlägsen mig – så mycket mer kommer du att var det så snart du har funnit dig själv.””
//s98 Goldmund har med häst följt efter Lydia, riddardottern (som han håller kär) //
”Goldmund hade redan länge ångrat de ord som han sagt till henne innan han hämtade ner henne från hästen. Vad det hade varit dumt! Ord var i kärlek överflödiga, han hade bort tiga i stället.
Han sade ingenting mer. Han böjde knä bredvid henne, och då hon såg honom, så vacker och så olycklig, smittade honom hennes lidande. Han kände själv att hon hade något att beklaga sig över. Men trots allt vad hon hade sagt såg han i hennes ögon ändå kärlek, också smärtan i hennes ryckande läppar var kärlek. Han trodde hennes ögon mer än hennes ord.”
//s107 Goldmund känner skillnaden mellan Begär och Kärlek//
”Just i denna starka lockelse som de båda systrarna hade för hans sinnen kände han ofta med förvåning igen skillnaden mellan begär och kärlek. I början hade han sett på båda systrarna med samma ögon, hade begär till båda, men funnit Julie vackrare och mer värd att förföra; han hade utan åtskillnad friat till båda och alltid behållit båda i sikte. Och nu hade Lydia fått denna makt över honom! Nu älskade han henne så högt att han till och med på grund av sin kärlek avstod från att få äga henne helt. Hennes själ hade han lärt känna och fått mycket kär. Med hennes barnslighet, hennes känslighet och hennes böjelse för melankoli tyckte han att hon liknande honom själv. Ofta var han djupt förvånad och hänryckt över detta, hur mycket hennes själ motsvarade hennes kropp. Hon kunde göra något, säga något, yttra en önskan eller en dom, och hennes ord och hennes själs hållning var fullkomligt präglade efter samma form som hennes ögon och fingrar.”
//s173 //
”En vagabond kan vara ömsint eller rå, konstfärdig eller drumlig, tapper eller rädd, men allti är han i sitt hjärta ett barn, alltid leds hans liv av få enkla drifter och behov. Han kan vara klok eller dum; han kan innerst inne känna till hur bräckligt och förgängligt allt liv är och hur fattigt och ängsligt allt levande bär sin gnutta varmt blod genom världsrymdens is, eller också kan han enbart enfaldigt och glupskt följa sin arma mages befallning – men alltid är han motståndare och dödsfiende till den ägande och bofaste, som hatar, föraktar och fruktar honom, ty han vill inte påminnas om allt detta: inte om allt varandes flyktighet, om det ständiga vissnandet av allt liv, om den obevekliga isiga döden som runt omkring oss fyller världsalltet.”
//s221 //
”Antingen levde man, lät sina sinnen leka, drack sig mätt vid den gamla Eva-moderns bröst – då fanns det visserligen mången stark lustkälla, men inget skydd mot förgängligheten. Man var då som en svamp i skogen, som den ena dagen prålar i vackra färger, den andra har ruttnat ner. Eller också satte man sig till motvärn, man stängde in sig i en verkstad och sökte bygga ett minne åt det flyktiga livet – då man avstå från livet, då var man ännu bara ett verktyg, då var man visserligen i det evigas tjänst, men man torkade samtidigt in och förlorade friheten, livets överflöd och lust. Så hade det ju gått mäster Niklaus.
Ack, hela detta liv skulle få en mening, om bara båda delarna gick att erövra, om det inte vore kluvet genom detta torra antingen-eller! Skapa, utan att betala för det med priset av sitt liv! Leva, utan att avstå från skapandets adel! Var då inte det möjligt?
Kanske fanns det människor, för vilka det var möjligt. Kanske fanns det äkta män och familjefäder, för vilka sinneslusten inte gick förlorad genom troheten? Kanske fanns det bofasta, vilka inte förtorkade i brist på frihet och fara? Kanske. Han hade ändå inte sett någon.
Det tycktes honom som om varje tillvaro berodde på tvåfald, på motsatser; man var antingen kvinna eller man, antingen landstrykare eller kälkborgare, antingen förståndig eller känslosam, ingenstans kunde man uppleva in- och utandning, manligt och kvinnligt, frihet och ordning, drift och ande samtidigt, alltid måsta man betala det ena med förlust av det andra, och alltid var det ena lika viktigt och begärligt som det andra!”
//s241 Övervinnandet av förgängligheten//
””Det var övervinnandet av förgängligheten. Jag såg att ur människornas narrspel och dödsdans hade något blivit kvar som överlevde dem: konstverken. Också de förgås ju någon gång, de brinner upp eller fördärvas eller blir krossade igen. Men i alla fall överlever de månget människoliv och bildar bortom ögonblicket och nuet ett stilla rike av bilder och helgedomar. Att medverka till detta tycks mig gott och tröstrikt, ty det är nästan som att föreviga det förgängliga.””
//s249 samtal mellan Narziss och Goldmund//
”Just där bilderna upphör, börjar filosofen. Det var ju det, som vi som ynglingar så ofta tvistade om; för dig bestod världen av bilder, för mig av begrepp. Jag sade dig alltid att du var oduglig som tänkare, och sade dig också att detta inte var någon brist, eftersom du i stället är en härskare i bildernas värld. Hade du, i stället för att den gången ränna ut i världen, blivit tänkare, så hade du kunnat ställa till olycka. Du hade nämligen blivit mystiker. Mystikerna är, kort och något grovs sagt, de tänkare som inte kan komma loss från sina föreställningar, alltså överhuvudtaget inte några tänkare alls. Det är hemliga konstnärer: poeter utan verser, målare utan pensel, musiker utan toner. Det finns högt begåvade och ädla andar ibland dem, men de är alla utan undantag olyckliga människor. En sådan hade du också kunnat bli. I stället har du, Gud vare tack och lov, blivit konstnär och har blivit hemma i bildvärlden, där du kan vara skapare och herre i stället för att som tänkare fastna i det otillräckliga.””
// Narziss fortsätter lite längre ner samma sida, s249 //
”Tänkaren försöker känna igen världens väsen genom logiken och framställa det logiskt. Han vet att vårt förstånd och dess verktyg, logiken, är ofullkomliga instrument – liksom en klok konstnär rätt väl vet, att hans pensel eller mejsel aldrig fullkomligt lär kunna uttrycka en ängels eller helgons strålande väsen. Ändå bjuder båda till, tänkaren liksom konstnären, var och en på sitt sätt. De kan och får inte annat. Ty i och med att en människa med de henne av naturen givna förutsättningarna söker att förverkliga sitt eget väsen, gör hon det högsta hon kan, och det enda som det är mening med. Därför sade jag ofta till dig: Försöker inte att härma efter tänkaren eller asketen, utan var dig själv, sök förverkliga dig själv!”
//s261 //
””Jag vet inte, Narziss. Men att övervinna livet, det tycks ändå ni tänkare och teologer lyckas bättre med. Jag avundas dig sedan länge inte mer din vetenskap, min vän, men jag avundas dig din sinnesro, ditt jämnmod, din frid.”
”Du borde inte avundas mig, Goldmund. Det finns ingen frid, inte så som du menar. Det finns frid, ja visst, men inte en som bor varaktigt i oss och inte mera lämnar oss. Det finns bara en frid, som om och om igen tillkämpas på nytt. Du ser mig inte strida, du känner varken till min kamp under studierna eller min kamp i bönecellen. Det är bra att du inte känner till den. Du ser bara att jag mindre än du är underkastad lynnets växlingar, och det tror du är frid. Men det är en kamp, det är kamp och offer liksom varje riktigt liv, liksom också ditt.””
//s262 Goldmund tar på sig an en lärling, Erich //
”Nu sökte han tillsammans med Erich ut några trästycken för altaret och lät honom arbeta på dem. Ofta lämnande Goldmund honom ensam, han hade åter börjat strövtågen och de långa skogspromenaderna. Då han en gång blev borta i flera dagar berättade Erich detta för abboten, och även denne var en smula rädd att han skulle ha givit sig iväg för alltid. Han kom emellertid tillbaka, arbetade i en veckas tid på Lydiafiguren; sedan började han åter ströva omkring.
//s263 //
”Med män kunde man tala vackert och klokt, och de hade sinne för en konstnärs arbete, men allt annat, pratandet, ömheten, leken, kärleken, konsten att behaga utan tankar – det frodades inte bland män, till det behövdes kvinnor och vandring och strövtåg och ständigt nya bilder. Allting här omkring honom var en smula grått och allvarsamt, en smula tungt och manligt, och han var smittad av det, det hade gått honom i blodet.”
10:30 "Saken om moderna människor är att de är rädda för barn, för de tror att de betraktar barn som om de vore miniatyr tyranner. Och de kan de naturligtvis vara, för någon kommer att tyrannisera över dig om du tillåter dem. Kanske inte alla, men nästan alla. Varför inte reglera dina barns beteende ?! Jag skrev ett kapitel i min nya bok kallad "Tillåt inte dina barn att göra något som gör att du ogillar dem."
Och det är som riktigt allvarlig rådgivning! Det är som om du låter dina barn uppföra runt omkring dig själv på ett sätt som gör att du ogillar dem, om du är ärlig. Om du uppmärksammar skuggsidan av dig själv som kan vara aggressiv och destruktiv, då om du tillåter dina barn att göra saker som gör att du ogillar dem, så har du barn som strular till ditt liv. Men du behöver inte göra det. Du har faktiskt en enorm mängd kontroll för kvaliteten på ditt förhållande med dina barn. Och också det sätt som du väljer att distribuera din tid."
11:50 "Så människor är rädda för barn och det är synd eftersom barn är helt underbara. Jag menar att du måste vara försiktig med dem och de blir trötta och de blir hungriga och de blir heta och de har inte en uppmärksamhet som är lång som en vuxen, vilken har en lång uppmärksamhet. Men de är härligt sällskap och de är otroligt komiska och de älskar dig och de ger tillbaka mycket mer än de tar om du har ett uns av förnuft när du hanterar dem. Så var inte rädd för barn, människa. Du är vuxen för guds skull; du har överhanden. Och om du har en partner du kan lita på så vet du att ni kan båda bestämma hur ni ska driva ert hushåll så att du faktiskt är glad över att du har barn och att du har ett liv." -Jordan B. Peterson
|  |
|  |
 |
|
