Minnen från förr..
Jag har generellt ett ganska dåligt minne, men ett minne som trummat sig fast är från skoltiden... Tror jag gick i fyran eller något sådant (typ 10 år) och hade tydligen problem med att skriva skrivstil.
Jag hade alltså inga större problem med att skriva vanlig text, men skrivstilen var tydligen inte bra. Så jag och några andra klasskamrater fick gå iväg till en "speciallärare" ibland.
Marianne hette hon och var i 55-60 års åldern. Jag minns henne ganska väl än idag, hon hade stora glasögon, var överviktig, hade stora bröst och stank av parfym och hade en hemsk andedräkt.Dessutom hade hon ett stort förstoringsglas som hängde och dingla, som ett halsband runt hennes hals.
När man satt där och skrev sin skrivstil (antagligen fick vi skriva av någon textbok) så kom hon ofta smygande bakifrån, (då hon ofta gick runt för att titta på våra små "konstverk" till texter). Parfymstanken luktade lång väg.. (hon doftade verkligen av hemsk illaluktande parfym).
Ofta kom hon som sagt bakifrån, kröp upp nära med sitt förstoringsglas i handen och hon lutade sig nära och man kände ofta hennes bröst lutade mot ens rygg, ibland la hon dem runt ens hals. Hon ville komma nära och hon la ofta sitt huvud nära mitt huvud, och öppnade sin mun, kom med något påpekande och nu fick man verkligen hålla andan för hennes andedräkt luktade värre än hennes parfym..
Hon var snäll och så men minnet har etsat sig fast. Det var verkligen motiverande att bli bättre på den där skrivstilen så man fick gå på de vanliga svenskalektionerna..
--------I övrigt har "skrivstilen" aldrig direkt kommit till användning i det liv jag lever idag... Men jag är tacksam över att lärt mig läsa, skriva, lärt mig engelska och matematik i skolan -------Fast det hade nog gått och göra på betydligt kortare tid... -------
Från Fabeln ”Djurskolan” av R.H. Reeves
”En gång bestämde djuren att de måste göra något för att möta problemen i en ny värld, så de startade en skola. De antog en kursplan med löpning, klättring, simning och flygning. För att göra den enklare att genomföra hade alla djur samma ämnen.
Ankan var skicklig på simning, till och med bättre än sin lärare, och även väldigt duktig på flygning, men han var dålig på löpning. Eftersom han var dålig på att springa fick han stanna kvar efter skolan och dessutom sluta med simning, för att i stället träna på löpning. Det här höll på tills hans simfötter var så illa tilltygade att han inte längre var bland de bästa på att simma. Men att vara genomsnittlig var godtagbart i skolan, så ingen oroade sig för det utom ankan.
Kaninen var bland de bästa på löpning, men fick ett nervöst sammanbrott eftersom han fick lägga så mycket tid på att träna simning.
Ekorren var riktigt bra på att klättra fram till att han fick problem på flyglektionerna när hans lärare tvingade honom att starta från marken och flyga uppåt i stället för från trädtoppen till marken. Han fick dessutom träningsvärk av överansträngning och fick därför låga betyg i både klättring och löpning.
Örnen var något av ett problembarn och krävde hårda bestraffningar. På klätterlektionerna kom han före alla andra till trädets topp, men han insisterade på att ta sig dit på sitt eget sätt.
Vid årets slut kunde en onormal ål som simmade otroligt bra och även kunde springa, klättra och flyga lite högsta betyg och fick hålla avslutningstalet.
Präriehundarna höll sig borta från skolan och ville inte betala den högre skatten eftersom skolledningen inte ville lägga till grävning av gryt i läroplanen. De satte sina unga som lärlingar hos grävlingen och slog sig senare ihop med murmeldjuren och mullvadarna för att starta en framgångsrik privatskola.”
